97. Att frukta och att älska Gud

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 21; kap. 97; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Då reste Jag mig upp från min stol och gick till bordet där samariterna satt vilka också snabbt reste sig upp från sina stolar och med djup vördnad sade till Mig (samariterna): "O Herre, Herre, vi är syndare och är inte värda att du själv kommer till vårt bord, utan uttala endast ett ord över oss, så att vi kan bli starka i ditt ljus. "

[2] Jag sade: "Ni kan hoppa över denna alltför stor vördnad för Mig, och i stället växa i rätt och sann kärlek till Mig, för det betyder mycket mer och det är större att älska Gud över allt annat än att frukta honom över allt annat. En överdriven rädsla för Gud driver människan allt längre bort ifrån Gud och är slutligen det dåliga frö som i sinom tid kommer att växa över i hedendom med hela det hedniska tjänandet av avgudar, vidskepelse och slutligen fullständig misstro.

[3] Men med full kärlek kommer människan allt närmare Gud, litar mer och mer på honom och längtar efter honom. Och därför är han mer och mer fylld av Guds Ande, eftersom den ständigt ökande och förtröstande kärleken till Gud är den sanna och levande Guds Ande i människan och det eviga livets ande i själen. Därför är en syndare som av kärlek omvänder sig till Gud närmare Honom och är mera kär för honom än 99 mycket gudfruktiga personer, som aldrig syndat mot en lag och därmed aldrig behövt göra bot, eftersom de är rättfärdiga.

[4] Tänk bara på ett barn som upplever stor skräck för sina föräldrar eftersom de några gånger kan ha straffat honom alltför hårt på grund av hans barnsliga lättsinne. Ett sådant barn kommer verkligen att lyda sina föräldrar, men inte så mycket av kärlek, utan snarare av rädsla för det straff som han kan förvänta sig om han skulle synda igen mot föräldrarnas vilja. Föräldrarnas närvaro kommer efter en tid också att vara obehaglig för ett sådant barn, och han kommer att försöka frigöra sig ur den situation som är obehaglig för honom genom att lämna föräldrahuset och söka sin lycka, vila och tröst i avlägsna främmande områden. Och han kommer bara att komma tillbaka till sina föräldrar ångerfull och med fruktan och bävan, om han fann motsatsen till vad han trodde sig finna i de främmande områdena.

[5] Samma föräldrar har ett annat barn som inte är så rädd för dem, utan istället  älskar dem mer och mer, och inte bryr sig så mycket om några tillrättavisningar, och kommer att göra sig av med sina fel och göra som de vill, alltså inte av en ständigt ökande rädsla för sina föräldrars stränghet, utan av sin egen ständigt ökande kärlek till dem.

[6] Vem av de 2 barnen tror ni kommer vara den mest älskade av föräldrarna? "

[7] Talesmannen sade: "Naturligtvis det barn som är mindre rädd för sina föräldrar, men som i stället för det hyser mera kärlek och en barnslig tillit till dem." 

[8] Jag sade: "Er åsikt är korrekt och ni har givit Mig rätt svar. Så ni bör också vara såsom ett barn som har mer kärlek än rädsla för sina föräldrar. Och älska därför Gud, som alla människors evige Fader, mera än ni fruktar Honom som en obeveklig domare, så kommer ni inte heller att ha så mycket rädsla eller känna blygsel för Min närvaro bland er, som fallet varit fram till nu.

[9] Ni kan tro Mig att Gud också älskar de mycket rädda barnen, men vad gäller den barnsliga, orädda tilliten till Honom, måste ofta mycket krokiga vägar beträdas. Utan den tilliten kan en själ aldrig bli helt jämlik med Gud och vara lycklig och oberoende fri i Gud, och längs dessa nämnda krokiga vägar kan en själ knappast uppnå det. Endast stort behov kan föra sådana barn på rätt väg tillbaka till dess föräldrars kärleksfulla hus.

[10] Eftersom barnen bara blir värre i stället för bättre av den tuktan som kommer från ovan, inträffar denna tuktan endast sällan, och endast när alla kärleksfulla försök har misslyckats på grund av människornas blinda envishet. Det är därför som Gud alltid har ett så stort tålamod med människors arrogans, för att de genom ständiga bestraffningar inte skall drivas ännu mer ifrån honom än vad de redan själva åstadkommer.

[11] Och när väl Gud var tvungen att besöka människorna med den tuktande käppen i Sin hand, då visar han i Sin andra hand upp - om ändock något beslöjat - Sitt hjärta för dem, så att de skulle se att Gud Fadern, även om han redan har den tuktande käppen i Sin hand, ändå kommer och möter dem med all kärlek, såsom detta nu också är fallet inför edra ögon.

[12] Men jag lägger ändå till något till detta, och ni kommer alla ihåg detta väl: den som inför ett visst arbete är så rädd, att han troligen kommer att göra ett misstag genom vilket arbetet kommer till skada när det gäller det uppsatta målet, kommer inte heller sällan att göra stora misstag. Men den som arbetar med glädje och kärlek, utan en alltför stor rädsla för ett eventuellt misstag, kommer att göra goda framsteg i sitt arbete. Och förmodligen kommer inte många meningsfulla misstag att upptäckas, eftersom den rätta kärleken med den rätta tilliten inte är blind såsom de hedniska världsvisa människorna tror, utan ser mycket skarpare än det skarpaste världsliga förnuft med sitt alltför räddhågsna medvetande.

[13] Även om kärleken har gjort ett misstag här och där, så kan det snabbt och enkelt rätta till detta själv. Men när förnuftet med sin rädsla har gjort ett misstag, så förlorar det all tilltro till sig självt och finner ofta inte på något sätt genom vilket misstaget helt kan rättas till. 

[14] Med detta vill Jag inte säga er att en människa skall lägga sitt förnuft och sitt medvetande åt sidan helt - långt därifrån. Men den som låter sig helt mästras av förnuftet och en överdriven skräckslagen rädsla för att göra misstag, och att rent ut tvivla på kärlekens och tillitens mycket bättre verkan, är verkligen i hög grad blind och dum.

[15] Om ni nu har förstått detta väl, kommer ni också enkelt att kunna stå ut med Min närvaro, och då kommer ni inte att vilja att inom er själva ha en önskan om att så fort som möjligt lämna denna plats, av ren rädsla och blygsel för Mig. "

[16] Efter min vänliga lektion förändrades samariterna helt. De tackade Mig för denna undervisning och blev mycket tillitsfulla.

[17] Och chefstalesmannen sade: "O Herre och Mästare över alla ting och allt liv. Endast en stor kärlek till Dig har fört oss hit, eftersom vi hört att vi här eller i Nazaret kunde få tillförlitlig information om var du höll hus. Så vi åkte till denna plats med stor tillförsikt. Nåja, i stället för den information som vi hade förväntat oss, det vill säga var Du uppehöll Dig, har vi till vår stora förvåning träffat Dig personligen, och denna överraskning fyllde oss med en mycket stor fruktan för Din oändliga härlighet. Men nu har Du på en gång förändrat vår verkligen inte orimliga och inte heller omotiverade fruktan till en kärlek fylld av förtröstan. Och därför kommer vi att stanna här så länge Du stannar här, och vi kommer att följa Dig - om Du vill - vart Du än går, ty vi skulle också gärna vilja vara dina lärjungar och förmedlare av Ditt levande ord. "

[18] Jag sade: "Det är också därför som Jag ville att ni skulle söka efter Mig, ty jag känner er mycket väl och även er ande. Men fortsätt nu att äta och dricka. Efter det kommer vi att fortsätta med vår diskussion. "

[19] De var alla nöjda med det, och nu fortsatte de att äta och dricka utan någon blygsel, och Jag återvände till min plats.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]