16. Den andliga betydelsen av templets rensning

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 16; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Såsom berättats här, är detta en ganska kort redogörelse för det historiska, naturliga förlopp de två händelserna hade tagit, som registrerats i andra kapitlet. Ty en del andra saker hade hänt här och där som var obetydliga och bara skulle förlänga denna redogörelse i onödan och dessutom inte skulle göra saken viktigare eller ge någon djupare kunskap. Därför krävs det bara en kort förklaring av den andra händelsens andliga innebörd, varvid detta andra kapitel kan anses färdigt vad gäller de två viktigaste händelser, som beskrivits för läsaren och åhöraren. 

[2] Den andliga innebörden av den första händelsen i Kana i Galiléen har redan givits, varför endast den andra händelsens andliga innebörd måste avhandlas. Och denna är enligt följande:

[3] Templet representerar människan i hennes materiella-världsliga miljö. I templet, såväl som i människan, finns det allra heligaste. Därför bör också templets yttre hållas heligt och rent, så att det innersta, som templets liksom människans allra heligaste, inte skändas. 

[4]  För säkerhets skull är templets allra heligaste täckt av ett tjockt förhänge och vid vissa tillfällen kan endast översteprästen själv komma in i det allra heligaste. Men förhänget och även det sällan tillåtna besöket i det allra heligaste är ett skydd mot dess vanhelgande. Ty om någon syndar med sin kropp orenar han inte bara sin kropp, utan också sin själ och genom detta sin ande, som i varje människa företräder och verkligen utgör, det innersta och heligaste. 

Det allra heligaste hos människan, precis som samma  motsvarighet i templet, har förlagts djupt bakom ett tjockt förhänge, och endast ren kärlek till Gud, som i varje människa är Guds sannaste överstepräst, tillåts att ostraffat tränga in i det allra heligaste och lyfta på förlåten. Om denna människans enda överstepräst däremot befläckas genom att hänge sig åt orena världsliga ting, och går upp i dem, hur kan det allra heligaste förbli obefläckat om det besöks av en oren överstepräst? 

[5] Om därför allt i templet och i människan har blivit orent, så är inte människan längre förmögen att rengöra det. Ty om kvasten är full av lort och smuts, hur skall den då kunna användas för att rengöra ett rum? Jag är rädd att jag då själv måste ta itu med detta arbete och rengöra templet med våld, och detta genom alla slags smärtsamma erfarenheter som olika sjukdomar och uppenbara olyckor, så att templet kan bli rent.

[6] "Säljare" och "köpare" är människans låga, orena passioner. Boskapen som erbjuds till försäljning symboliserar den lägsta formen av sinnlighet hos djur och samtidigt också själens stora oförstånd och blindhet som följer av detta, en själ vars kärlek kan jämföras med den hos en kastrerad ungtjur, som till och med saknar sinne för fortplantning och kroppslig kärlek och endast drivs av den grövsta polyp-liknande formen av glupande lust och vars uppfattningsförmåga är jämförbar med den väl kända intellektuella förmågan hos får. 

[7] Och vad betecknar penningväxlare och deras penningaffärer? De betecknar och utgör i människan allt som kommer ur människans redan ganska djuriska egenkärlek. Ty djuret älskar bara sig självt, och en varg kommer att sluka en annan om den är hungrig. Dessa "penningväxlare", eller sådan djurisk egenkärlek, måste därför också smärtsamt och kraftfullt avlägsnas från människan, och allt som ger liv åt denna lust måste vältas omkull och skingras. 

[8] Varför inte förstöras helt? Därför att även denna typ av lust inte får berövas sin frihet, ty den ädla säden eller spannmålet av vete växer bäst på ett fält som är väl gödslat med sådan dynga och kommer att ge en rik skörd. Om, så att säga, all gödsel togs bort från fältet för att rengöra det från all smuts, skulle bara vetekornet växa dåligt och helt säkert ge en mycket dålig skörd. 

[9] Den dynga som i början tillföres fältet i högar måste spridas ut för att komma fältet till nytta. Om det blev liggande i stora högar, skulle det kväva allt där det ligger och inte vara till någon nytta för fältets övriga delar. 

[10] Detta ligger till grund för historien om att rensa templet i evangeliet. Och på grund av detta spred jag bara ut penningmånglarnas pengar och förstörde dem inte helt, vilket jag lätt kunde ha gjort. 

[11] Vad betecknar då försäljarna av duvor inne i templet som också var tvungna att dra sig tillbaka och återvända till de platser som ursprungligen tilldelats dem? 

[12] De ska förstås som de externa dygder som i en rent världslig mening består i alla slags ceremonier, seder, hövlighet, etc, som dock människors blindhet förhöjer till ett inre livsvärde och försöker få verkligt liv att slå rot däri. 

[13] Duvan är en flygande varelse, och eftersom det i Orienten ofta användes som bärare av post, i synnerhet i frågor om kärlek, och på grund av detta redan hos de gamla egyptierna som hieroglyf symboliserade ömsinta och kärleksfulla samtal, så tjänade den i templet som en symbol för en sådant samtal och var samtidigt ett vanligt och på motsvarande sätt symboliskt offerdjur, som ofta offrades i templet av unga gifta par när deras första barn hade fötts, som ett tecken på att de nu hade gjort sig av med sådana yttre budskap, ömtålighet och ceremoniella miner och gått in i sann, inre, livgivande kärlek.

[14] Enligt alla tings ordning hör det yttersta till det yttersta. Barken som är något ganska dött, får aldrig rymmas i trädets märg, men allt som hör till barken måste också lagras i barken. Barken är mest användbar för trädet när den är i rätt mängd på sin rätta plats. Om någon skulle driva barken in i trädets märg efter att först ha tagit bort märgen, så skulle trädet snart torka upp och dö. 

[15] Och som en fingervisning om att människor således inte bör göra yttre dygder till en fråga om inre liv, varigenom den ädla människan inte blir något mer än en samtals-marionett (lager), blev, som i vid mening alla formaliteter, dessa försäljare av duvor, som strävade efter att höja sina varor till en nivå av inre livsvärden, också utdrivna från templet av mig och beordrade till sin rätta plats, men detta endast på ett något mildare sätt. 

[16] Så detta är den andliga innebörden av rensningen av templet. Och från den rätta och oföränderliga överensstämmelsen mellan människa och tempel, kan också inses att ingen människa någonsin kan handla och tala så här, utan endast Gud Allena, som evig visdom, som ser och vet allt.

[17] Men varför är inte Herren kvar i templet efter en sådan sopa? 

[18] Därför att endast han vet hur människans inre väsen måste vara för att han varaktigt skall kunna bo i människan. Efter en sådan rensning får människan dessutom inte berövas sin frihet, för i så fall blir hon en marionett. 

[19] Herren kan därför inte ännu anförtro sig själv åt en sådan med tvång ren-sopad inre människa, ty endast han vet vad som krävs för ett fullständigt återupprättande av den inre människan. Det är därför som soparen går ut ur templet och, som vid en olyckshändelse, flyter från utsidan in i människans inre utan att ge efter för människans bön om att stanna med och inom honom - vilket bara skulle understödja människans lättja. Människan måste vakna upp för att fullborda allting frivilligt därför att endast så kan hon bli en fulländad människa, vilket kommer att beskrivas i detalj i nästa kapitel.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net