Förbannelsen över och farorna med pengar.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 94; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Men Judas Iskariot, som står intill honom, säger: 'Men jag vidhåller att en liten summa pengar under en resa säkerligen inte kan skada någon ?'

[2] Men Jag säger: 'Den som känner Mig på det sätt som denna värd gör, som varit tillsammans med Mig också vid Sykar, vet att man kan klara sig ganska bra vid Min sida också utan pengar. Se, Jag har varken fickor i min rock och ännu mindre några spår av pengar, ändå har Jag fört flera hundra hit genom Judéen och Samarien! Fråga dem hur mycket denna resa kostade alla!

[3] Ovanpå detta kan Jag berätta för dig att Jag inom kort skall utdela mat till många tusen utan att ha något mer på Mig än vad Jag har nu. 

[4] Jag säger dig att en tillbörlig tillit till Gud är mera värd än alla skatter på jorden, med vilka du visserligen kan hjälpa ditt kött under en kort tid, men inte din själ! Men om du har förstört och därför förlorat din själ, vad kan du då senare ge för att få tillbaka din själ? 

[5] Judas säger, ' Ja, ja, Du har faktiskt rätt, men människan måste ha pengar till en del saker!' 

[6] Jag svarar, 'Hur mycket pengar hade Moses när han ledde ut Israels folk?' 

[7] Judas säger, ' Han hade i sin ägo massor av guld, silver och värdefulla stenar!'

[8] Jag säger, 'Han hade faktiskt det. Men detta höll honom också tillbaka från att komma in i det förlovade landet. Skulle du kunna förstå detta?!' 

[9] Judas säger, 'I det här fallet med Moses, profeten av alla Jehovas profeter, skulle jag inte tro att guldet och silvret, som han på Jehovas uppmaning måste föra från Egypten, bar skulden till detta, utan att han i ett svagt ögonblick misslyckades med att tillräckligt tro på Jehovas trofasthet!' 

[10] Jag säger, 'Och vad var en dag orsaken till denna försvagning? Den, som fick Moses att försvagas beroende på hans tankar om guldet och silvret, står nu framför dig och talar om detta för dig! Det är visserligen skrivet allegoriskt, men i verkligheten förhåller det sig så som jag nu förklarade för dig.' 

[11] Judas säger, OK, jag tror Dig att det en gång förhöll sig så! Men nu, genom det romerska imperiet har pengar införts över halva världen, som ett lämpligt medel för utbyte i den mänskliga gemenskapen och vi tvingas använda desamma och sålunda tror jag, att om det inte är synd att lägga pengar till Guds pengainsamling under nattvarden, så är det inte heller någon synd att ge sådana pengar till någon utblottad, så att han kan försörja sig under några dagar; och följaktligen är det även ur nyttan för de fattiga redan passande att ha med sig pengar, som en gång lagligt infördes av staten, så värden Roban kunde ha hållit fast vid sina få silvermynt!' 

[12] Jag säger, 'Du bär visserligen med dig en välfylld börs, ändå vägrade du att ge några allmosor till de tre utblottade som tiggde av dig igår, och följaktligen tror jag inte att du använder pengar på det berömvärda sätt för vilket du lovprisade dess fördelar för Mig! 

[13] Men angående pengarna till Guds insamling under nattvarden så skall jag säga dig rakt ut att detta är en förödande styggelse, inte så mycket på grund av några andligt sämre lottade som tror att de med detta har försäkrat sig om himlen, utan för dessa som tar pengarna från bröstet för att förslösa dem på skökor nattetid! Så länge som det inte fanns några pengar, så fanns det inte några offentliga horor, som det finns nu! Men eftersom det nu kommer att finnas pengar av alla de slag så finns det också nu i Jerusalem, som i alla andra städer, otaliga skökor, med män som syndar med dem dag och natt! Och efter att de som äger mycket pengar förlorar smaken för de i omgivningen, så låter de dem bli förda från högländerna, och köper dem i Grekland, för att sedan begå det mest vanhedrande hor med dem i Judéen. Och detta, lägg till tusenfaldigt mera, är dina högt ärade pengars välsignelse! 

[14] Men detta är bara början på den förbannelse som hänger över pengar. 

[15] Men det skall komma sämre tider än när Noak byggde sin ark, och de kommer att tvingas skylla sitt elände på guld och silver och ingenting mindre än en eld från himlarna, som skall förtära det exkrementet från helvetet, skall rädda mänskligheten från den alla vedermödors vedermöda!' 

[16] Säger Judas, 'Ja, ja, Du är en profet utan jämlike och är kapabel att veta detta, men om pengarna används rätt, så kan de säkert inte göra någon skada?' 

[17] Säger jag, 'Jag säger till dig, verkligen om det används rätt, precis som man kan använda allting på jorden på rätt eller fel sätt! Men den stora skillnaden består i att när du reser till en stad, så måste du bära alla slags saker på ryggen, antingen redskap eller mat, och du måste få andra saker eller mat på samma sätt, i enlighet med dina behov. Detta är naturligtvis lite obekvämt, - ändå samtidigt svårt att förföras till synd! Därför att om du anländer med lump och bylte, eller drar en kärra, och kommer till en sköka för att synda i utbyte mot några kannor och pannor, så kommer hon att håna dig och skratta åt dig, och du kommer att räddas från synd! Men när du kommer till henne med guld och silver, så skall hon varken håna dig eller skratta åt dig utan visa dig vägen till sin bordell och förföra dig till synd med alla slags behag för att än mer ta ifrån dig ditt guld och silver! Följaktligen är pengar ett praktiskt ting, och också frestande och praktiskt för att synda! 

[18] Och av detta skäl införde Satan detta i världen, så att det blir lättare att synda i världen! - Är du inte medveten om hur tillfället gör tjuven?!' 

[19] Säger Judas. 'Javisst, javisst, detta är sant! Men om allt detta bara är för att avskräcka tjuvar från att hitta någonting kring människorna som väcker deras fantasi, då måste ofantliga förändringar genomföras hos mänskligheten! Först och främst måste alla människor vara lika fattiga när det gäller världsliga saker, för det andra likna varandra som han- och honsparvar, och för det tredje inte vara klokare än någon annan. Men så länge detta inte är fallet så blir allt tal, all undervisning och alla under förgäves! Många kommer naturligtvis att ändra sig, men tio gånger så många kommer att förbli desamma trots all undervisning och alla under, om inte ännu sämre, och ganska lätt tio gånger så. Därför att varje människa naturligtvis älskar sig själv och tycker om att vara någorlunda välförsedd. Följaktligen, ganska naturligt, så tänker varje människa först och främst på sig själv och först därefter på andra! Och detta kan naturligtvis inte användas emot honom! Hus och mark kan inte alla ha, annars skulle Gud tvingas ta med hus och mark till världen med varje nyfödd för att växa upp med honom. Men eftersom detta inte är fallet, med alla tidigare födda som redan tagit varje markområde i besittning, och som omöjliggör för nyfödda att äga en fotbredd landstycke, så återstår ingenting annat för dem i slutändan än att antingen göra sig oumbärliga för de lata ägarna genom all slags utbildning och tjänster eller att gå över till att stjäla för att inte reduceras till att bli tiggare. Om då den mera gynnade delen av dem utan land inte får någonting annat än pengar, och sedan sparar så mycket som möjligt till ålderdomen, så kan jag inte se något fel med detta och upptäcker i detta en ny modell för land och jord för alla dessa födda på denna jord genom fortplantning och födelse utan det minsta hopp om land. Och jag måste öppet vidhålla att Gud, antingen han är oförmögen eller ovillig att skapa land till varje nyfödd, har givit makthavarna idén till myntprägling, med vilket barn utan marklott kan få ett nödvändigt leverne, ofta bättre än det som består i att äga land. Och det kan säkert inte vara Guds vilja att barn utan marklott skulle förgås?! Ty det är helt säkert inte deras fel att ha fötts in i en värld med samma behov som godsägararistokratin! 

[20] Även om Du kanske är den största profet som någonsin gått på denna jord och jag erkänner riktigheten av allting som Du lärt ut och fortfarande lär ut, så kan jag inte hålla med dig om denna din bedömning om mig angående fördärvligheten av pengar. Men eftersom enligt Din åsikt pengar kan vara skadliga så kan allting vara skadligt. Om jag ägde alla får, oxar, kor, kalvar, åsnor, höns och duvor, och all frukt och bröd, som stulits i vårt land ända sedan David, så skulle jag vara den rikaste människan i hela Israel! - Och otukt bedrevs lika illa och värre än idag då det inte fanns några pengar, såsom i Sodom och Gomorra och Babylon. 

[21] Jag vill inte påstå att Du har fel helt och hållet med vad du sade om pengar, men var på denna stackars jord finns det ett ting med vilket man inte redan begått hemskheter tusenfaldigt?! Men om Gud inte fördömer sådant missbruk helt och hållet, varför skulle Han plötsligt bli arg och förbannande om pengar?! 

[22] Säger jag, ' Det som någon älskar, det har han också intellekt att lovorda; du älskar pengar i övermått och vet följaktligen väl hur du skall prisa dem. Hädanefter skall jag inte säga mer om detta till dig, ty det man älskar vet man också hur man prisar väl! Men du skall icke desto mindre i en inte alltför avlägsen framtid få erfara pengars förbannelse! - Men inte mera om detta nu! Vägen till Kapernaum är lång och vi måste komma dit innan det blir mörkt och se oss om efter ett värdshus.'

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Herren ger en antydan om Judas

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 96; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

I Kapernaum

[1] Tomas blir nästan utom sig av ilska vid dessa frätande anmärkningar och skall just kasta sig över Judas med all sin energi. Men nästan halvvägs till Kapernaum går Jag fram till Tomas och säger: 'Broder, så länge du fortfarande ser mig lugn och samlad, om du bara fortsätter att titta åt mitt håll, förbli på det sätt som du ser mig. Visst, om du någon gång får se mig börja slå omkring mig då kan du för all del hoppa in och slå för allt du är värd! Men nu finns det inget behov av detta på långt när. Låt det som skall komma komma, rätt förblir

rätt och Judas förblir Judas! Han är inte på något sätt dömd till detta på samma sätt som natten, som är jordens naturliga skugga; men om han önskar förbli Judas så låt honom; men vi förblir de vi är! Tiden kommer ändå att visa hur långt han kommer med sin Judas själ!' 

[2] Säger Tomas: 'Men så här mycket kunde Du göra, Herre, för att få honom ifrån dig, annars kommer han att bli till mycket besvär för oss; därför att han har en svinaktig och elak mun!' 

[3] Säger Jag: 'Jag bad honom inte att komma och kommer följaktligen inte att be honom ge sig av; men om han vill gå dithän varifrån han kom, så skall vi inte gråta över honom! Men håll dig borta från honom ty ni två kommer inte att komma överens. Men förlåt honom såsom jag förlåter honom på det att ditt hjärta skall bli fritt!' 

[4] Säger Tomas: 'När det gäller förlåtelse så finns det från min sida inga problem, ty jag har aldrig hyst något agg till honom, även om jag alltid känt honom som en människa som inte är så lätt att komma överens med, - inte ens profeten Johannes, som han ofta grälade med! Men ärligt talat skulle jag vara mycket lyckligare om han inte tillhörde vårt sällskap! 

[5] När jag nyligen var hemma berättade jag om ganska många av Dina gärningar för mina bekanta, som inte kunde bli mera förbluffade. Detta nådde Judas öron och vem kunde snabbare ha bestämt sig för att bli Din lärljunge än Judas?! Ty Johannes läror tillfredsställde honom inte, eftersom den förre inte predikade någonting annat än den djupaste ånger, och påbjöd Guds strängaste dom mot dem som inte uppriktigt ångrade sig; - vilket var orsaken till de upprepade grälen mellan honom och Johannes. 

[6] För Johannes handlade allt om att ångra sig och för Judas den motsatta ytterligheten! Han sade ideligen Johannes rakt i ansiktet att den så kallade ångern i säck och aska var det mänskliga livets största dumhet och att människan skulle bättra sig i handling och inte i säck och aska. 

[7] För Johannes var uppriktig ånger verkligen inte beroende av säck och aska, utan han framställde det bara som en metafor i sina predikningar, så att säga; men den till synes mera förståndige Judas skulle inte ha någonting av detta och hävdade att läror med sådan allvarlig innebörd för mänskligheten skulle framföras i klara förståeliga ordalag! 

[8] Enligt honom så var alla profeter åsnor som talade i bilder, som på gammaldags vis kunde tolkas hur som helst; därvid hade de bara förstört för präster, kungar och hela nationer! Kort sagt, alla var åsnor högt eller lågt om de inte tänkte och handlade som honom; det är därför som jag tror att han inte passar in bland oss.' 

[9] Säger Jag: 'Min käre Tomas! Det som du har berättat för mig har jag känt till sedan länge; ändå säger jag till dig att om han vill ge sig av, så låt honom och om han vill stanna, så låt honom! Jag vet ännu mera om honom och till och med vad han inom kort kommer att göra emot Mig; Icke desto mindre, om han vill, så låt honom stanna! Ty hans själ är en djävul som önskar lära sig visdom av Gud; men denna böjelse skall ge hans själ en usel vinning. Men inte mera om detta nu! Bara alltför snart kommer vi att få tillfälle att komma till honom! - Med detta har vi också kommit fram till Kapernaums murar och jag ser en romersk centurion (ledare för hundra romerska legionärer, min. anm.) rusa emot oss genom gränderna, åtföljd av befälhavaren Cornelius och adelsmannen; här finns det en annan sjuk att hela.'

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Judas karaktär.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 95; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Då gick Tomas över till Judas Iskariot och förebrådde honom för att våga komma till Mig med sina idiotiska idéer om pengar, eftersom jag är Jehova själv i Anden och gör gärningar endast möjliga för Gud! 

[2] Säger Judas till honom, 'Du är fortfarande lika dum som du alltid har varit! Därför att du antingen tror på allsköns kärringprat, eller, när du känner för det, ingenting alls! Inte sällan när du tar fisken till marknaden så säljer du de små som de stora, köparna skrattar dig i ansiktet! Men du är fortfarande som du alltid har varit, du varken tänker eller funderar och lever dina dagar dåraktigt på ett vanemässigt sätt. 

[3] Jag har bara varit här några timmar i sällskap med denne store profet och det är min heliga plikt att grundligt fråga ut Honom så mycket som möjligt om Hans inställning och drivkraften bakom Hans uppdrag! Du har redan funnits runt omkring Honom i ett halvt år och borde därför känna Honom bättre än jag! Men borde jag, just därför att du redan känner Honom, inte anstränga mig att lära känna Honom åtminstone lika bra som du nu känner Honom?! 

[4] Säger Tomas, 'Du har säkert inte tänkt att resa hem igen i morgon eftersom du försöker ta reda på allting idag?! Som tur är har Herren äntligen börjat röra sig igen, annars skulle du inte ens till i morgon varit på det klara med dina idiotiska pengar! Herren har rätt; förbannade pengar kommer att bli din död eftersom du lovprisar dem så. Herren har säkert klargjort för dig hur det förhåller sig med pengar och hur mycket det kan vara till förfång för en människas andliga liv; men du har länge varit visare än Gud själv och följaktligen satt på dig vishetens krona mitt framför ögonen på Gud! Men var försiktig så att du inte en gång storknar i visdom! 

[5] Men vad har du att säga om min försäljning av fisk! Blev jag inte alltid den förste att sälja min fisk, medan du med allt ditt klyftiga prat ändå fick bära hem hälften av dina! Jag sålde de tio stora såväl som de tio små för tio öre var och kunde alltid ha sålt fem gånger så många, om jag tagit så många med mig till marknaden!

Och här var tydligen min beräkning bättre än din, som tror dig om att vara visare än Gud, och ändå en girigbuk som söker din frälsning i pengar! Jag betalar inte fem öre för en sådan visdom!' 

[6] Judas säger, något svarslös, 'Alla talar på det sätt de förstår! - Säger Tomas, 'Det stämmer, du förstår det med din dåraktighet och talar följaktligen på det sättet! - Men ta dig en titt över var den utblottade hukar sig! Ge honom din börs, så kommer du att en gång i livet ha handlat vist!' 

[7] Säger Judas: Det skall jag lämna därhän, ingen har någonsin faktiskt givit mig någonting i ordets verkliga betydelse; och följaktligen skall jag inte ge någon någonting!' 

[8] Säger Tomas,' Detta är en högst berömvärd regel, lämplig att genast fördömas! Du kommer att komma väldigt långt med vår Frälsare och Mästare med dessa principer, det kan jag garantera dig! Han Själv är högsta generositet - och du en girigbuk utan like! Det matchar!' 

[9] Säger Judas: 'Så fort jag fått över Honom på min sida och Han har förstått hur man skall leva i denna världen, kommer Han att dämpa sin generositet något! Dessutom är det inte alls så svårt att leva generöst på bekostnad av dem som har någonting och att laga till goda måltider för sina lärljungar!

Lyssna, om jag skull råka stöta på idioter som denne unge värd, så skulle jag också på hans bekostnad vara lika generös som någon någonsin kan vara! Men låt denne Jesus, Som inte hade ett öre från födseln, försörja och underhålla sina många lärljungar med sina egna medel; då skall vi få se hur generös Han kommer att vara och huruvida Han inte snart kommer att göra sig av med alla dessa anhängare!' 

[10] Säger Tomas: 'Jag säger ingenting annat till dig än att du kommer från djävulen; ty endast djävulen kan tala på det sätt som du just gjorde! Det kan låta som om det fanns något förnuft i det, men så är det inte utan faktiskt tvärtom och ditt prat är det skamlösaste i hela världen.Det grämer mig att jag visat dig vägen hit. I Sykar var det så många hundra, ändå fick alla mat från himlen! Och på några ögonblick hade Han återuppbyggt Irhaels hus till det lyxigaste i stan! Och du människa av yttersta jordiska enfald, med ett sätt som en man av högsta visdom, vill du få det till, såsom det visades för mig, som med mina fysiska ögon sett hur himlarna öppnar sig med otaliga myriader av änglar som stiger upp och ner, att Jesus är en fattig djävul som har trevligt på andras bekostnad!? Åh, du är allt en riktig kanalje, du! Han till vilken himmel och jord hör, därför att Han har skapat dem med Sin allmakt, skulle ha behov av dina eller mina skatter, för att Han skall kunna leva i denna värld, i vilken Han gör att frukten gror och mognar?!

Åh, du blinda dåre! Res till Sykar för att övertyga dig själv och vi får se om du fortfarande kommer att böla på det där sättet!' 

[11] Här blir Judas ful i munnen och säger sarkastiskt: 'Såg du faktiskt detta med egna ögon? Eller lånade du händelsevis några ko- eller åsneögon, som gav dig sådana utomordentliga syner och vyer?- Jag är glad, apropå det, att den Nazarén-vise också fick lära känna den vackra Irhael, som, och detta hörde jag alldeles nyss, redan förmodas leva med sin sjätte man, eftersom de andra fem dog av hennes kropp, som det verkar! Där med den vackra står himlen fint öppen för dig!

Visst, visst, Irhael har förflyttat ganska många till himlen; varför skulle hon göra ett undantag för dig?! Men icke desto mindre skall jag inte resa till Sykar för hennes skull, ty jag håller på Moses stadga och skall inte ha någonting att göra med sådana syndiga ting.  

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

86. Ankomst till Betania. Vistelse hos Lazarus. Judas återkomst. Hans samtal med Herren.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 86; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1]Romarna hade nu passerat med sina trupper och fångar så att vi kunde fortsätta vår färd. 

[2]Det dröjde inte länge förrän vi närmade oss Betania där Lazarus uppehöll sig. Motiverad av sin starka inre längtan efter mig klättrade han varje dag upp till sitt älsklingsställe för att spana efter min ankomst. Och också denna gång stod han på sin utkiksplats. Så snart han lade märke till oss alla på vägen, så förstod han i sitt hjärta att det var jag och sprang genast för att möta oss medan han skrek till sina tjänare att de skulle berätta för dem i huset att Herren hade återvänt. 

[3]Därför var Lazarus snart tillsammans med oss på vägen och det behöver inte sägas hur glad han och hans familj var när de återsåg oss efter att ha varit ifrån oss under lång tid och hur de välkomnade oss åter till sitt hus. 

[4]De följande dagarna var viktiga och ämnade för att övertyga Lazarus liksom mina lärljungar om vad som var mitt slutgiltiga mål med mänskligheten. Och det är därför som många saker uppenbarats för dem som det fortfarande inte är rätt tidpunkt att nu igen avslöja för världen. Men detta kommer att hända senare. 

[5]På kvällen satt vi mestadels tillsammans i den välkända vestibulen i värdshuset på Olivberget, vilken också tillhörde Lazarus, eftersom det var fullpackat av människor där och också nödvändigt för dem att kunna se och höra mig.  

[6]Så snart det blev känt att jag återigen kunnat beskådas öppet så var det en stor folksamling av judar från Jerusalem och ännu mera judar från andra delar av landet, som hade kommit på grund av Påskhögtiden i Jerusalem. Och de kom också för att träffa Lazarus eftersom han för det mesta drog sig undan efter sitt återuppvaknande [från döden] och förde ett lugnt, begrundande inre liv genom vilket han mycket klarare än tidigare insåg vem jag var och vad som var meningen med mina gärningar. Han hade inga tvivel mera och min lära och personlighet var tydlig för honom nu. Judarna var för det mesta inte från detta område men hade hört talas om miraklet och om mig och de kom för att träffa oss - ofta av nyfikenhet men också av mera gedigna skäl. Alla dessa från det judiska folket, som i viss utsträckning var mottagliga för det som var gott, kom under denna tid nära intill mig så att själarna kunde få upplysning. Och därför var mina lärljungar och jag ständigt upptagna med att liva upp dem som trängdes samman och vars själar var törstiga.  

[7]Men tro inte att detta bara var till för judarna. Också många främlingar, greker, romare och andra folk, som fått höra om mig och inte precis visste vad de skulle tro, kom under dessa dagar och fick vetskap. Under dagarna fram till domen över mig blev det därför en rik, sista fångst av fisk för alla de saker som fortfarande kunde göras.  

[8]Det är nödvändigt att känna till detta faktum för att förstå det följande:

[9]På kvällen samma dag som vi anlände till Lazarus hus hade vi dragit oss tillbaka från folk som denna dag inte var så talrika som vanligt och var ensamma i hallen som vanligtvis tjänade som mötesplats då plötsligt Judas Iskariot trädde in genom dörren och hälsade oss. Mina lärljungar hade varit ganska glada att vara kvitt honom under så lång tid och hade hoppats att aldrig behöva se honom mer; därför blev de ganska långa i ansiktet vid hans hälsning. 

[10]Han frågade artigt om jag hade något emot att han slog sig samman med oss, varpå jag sade honom att han fick göra som han ville. 

[11]Judas talade nu mycket om Jeriko och vad han hade gjort där, hur han hade verkat för mig och hoppades få mitt godkännande. Han beskrev i livliga färger hur mycket elände han hade stött på där och också på vägen hit och hur den fattiga befolkningen var förtryckt och led under slaveri. Han talade sig faktiskt upp i en sådan extas att alla som lyssnade förvånades eftersom ingen någonsin så mäktigt hade känt den verkliga kraften i hans tal.

[12]Han (Judas) sammanfattade genom att säga:”Herre, hade jag bara en tiondel av din kraft inom mig, skulle jag omedelbart få ett slut på de mäktigas våld och befria och lyckliggöra folket som lever i slaveri och bönfalla Jehova att rädda dem så att de må prisa sin herre och Guds namn och skrika ut av glädje! Herre, hur länge till kan du tveka och låta deras enträgna böner passera ohörda?

[13]Skåda, Han är här, Konungen som Israel är redo att taga emot, men han visar sig icke! Han döljer sig fortfarande, den efterlängtade Messias, Davids son, människan med Guds kraft i sig! Han tvekar att använda denna stora kraft för sitt folks befrielse och Israel måste sörja och fortsätta att beklaga sitt djupa fall!

[14]Herre, ha förbarmande med folket, de fattiga och utsatta! Gör dem lyckliga; ty Zion väntar på sin Konung!”

[15]Efter dessa ord, som gjorde klart att Judas i mig också hoppades på den världsligt befriande Messias som jag så ofta förnekat att jag var, sänkte sig en stor tystnad, full av förväntan, och jag svarade: “Kallade jag inte alltid de fattiga till mig?! Tröstade jag inte de utsatta, botade de sjuka och gjorde de fattiga rika, försåvitt de behövde detta?! Vem tvekar då? Inte jag, - det är världen som tvekar, som inte vill bli frälst! Men Människosonen skall snart nå högsta möjliga makt, så att världen kan se att Han lätt kan nå det som världen strävar efter och som synes önskvärt i deras ögon. Men detta skall inte ske till världens ära utan till mina himlars ära. Så var nöjd med det du redan har sett och mycket snart kommer att se igen.”

[16]Judas blev nu tyst och gladde sig i sitt hjärta; ty han inbillade sig att han med sitt tal hade fått mig att ta ett beslutsamt steg mot folkets befrielse från det romerska oket, väl medveten om att jag hade makt att göra detta.

[17]Men han hade kommit till dessa slutsatser, vilka, som han väl visste, inte överensstämde med det jag uttryckt hitintills, på grund av följande: Under sin vistelse i Jeriko försökte han så långt möjligt att använda sin begåvning på bästa sätt och talade ofta om mig och min kallelse inför många människor. På detta sätt erhöll han ett visst rykte, speciellt eftersom han faktiskt lyckades bota några människor i mitt namn.

[18]Också Herodes, som uppehöll sig i Jeriko under vintern, hörde talas om honom. Efter att under lång tid ivrigt försökt komma i kontakt med mig, Mirakelgöraren, som han brukade kalla mig, så kallade Herodes Judas till sig för att få höra mera om mig. Judas, som var en självsäker man, utnyttjade situationen till sin fördel genom att utge sig för att vara lärljunge till nazaréen. Dessutom, eftersom hans ord hjälptes upp av hans goda minne då han ofta upprepade hela fraser som jag använt, så lyckades han göra gott intryck på kungen.

[19]Snart förstod Herodes att det fanns mera sanning i de många berättelserna och ryktena om mig än han trott från början och i sin själ slogs han av tanken att en mirakelgörare av detta speciella slag skulle kunna vara till nytta för honom, eftersom han kunde, om nödvändigt, med dennes hjälp beslå romarna med fasa och terror.

[20]Herodes och Pontius Pilatus, ståthållaren, var fiender. Den förre kände sig förtryckt av den senare. Herodes despotism kuvades alltid av Pontius Pilatus så fort den stack upp huvudet, varför Herodes, som alltid hyste hopp om att regera helt självständigt över Judéen och Syrien, blev väldigt förbittrad. Av denna orsak skulle en övernaturlig kraft, som inte kunde styras av romarna, ha varit mycket välkommen för honom. Av precis samma orsak hade Johannes, som tycktes honom vara profet, inte varit fiende till honom. Och det är inte troligt att han skulle ha sett till att denne dödats om han inte hade blivit lurad till det.

[21]Judas, som var en skarpsinnig iakttagare av den mänskliga naturen, hade haft massor av tillfällen att bli klar över motsättningarna mellan Herodes och romarna. Han blev också snart klar över syftet med kungens stora intresse. Han ansåg att han tjänade min sak bäst genom att jämna vägen för mitt makttillträde och kunde inte nog tala om min viljas utomordentliga kraft, vilket allting på jorden var underställt. I sina berättelser tryckte han speciellt på förintelsen av de grymma krigare som jag lät dödas av vilda djur, - som bevis på min förmåga att bemöta de romerska vapnen med varelser som var oövervinnerliga.

[22]Judas, som i likhet med det judiska folket längtade efter en världslig Messias och som ansåg mig som den mest lämpade för detta uppdrag, blev genom dessa möten än mer styrkt i sin felaktiga uppfattning och kände att han måste spela en roll i denna del av min gärning. Han ombads av Herodes att förmå mig att komma till ett möte med honom, eftersom denne inte vågade ge en direkt order av rädsla för min makt.

[23]De kom överens om mitt besök i Jerusalem inför påskhögtiden som den lämpligaste tidpunkten, varför Judas åter förenade sig med oss som utsänd av Herodes för att vinna över mig för kungens världsliga planer och genom detta göra dem i templet välvilligt inställda till mig.

[24]Det behöver inte sägas att jag var mycket väl insatt i dessa planer och därför inte behövde befatta mig med någon diskussion med Judas själv. Men han trodde att det var omöjligt för mig att läsa dessa hans hemligaste tankar. Ty han, en världslig människa trots alla sina andliga möjligheter, hade på intet sätt trängt tillräckligt djupt in i min persons natur och uppfattningsförmåga för att i mig se någonting annat än en mycket begåvad människa, utrustad med ovanliga förmågor. Han visste – och hade nog med bevis på detta – att ingen kunde motstå mig i fysiskt hänseende, men han betvivlade huruvida det mänskliga hjärtats innersta, hemliga böjelser avslöjades för mig. Fastän jag alltid var vänlig och snäll mot honom, var jag mera förbehållsam mot honom än mot någon annan. Därför kunde han inte förstå Min Andes språk, vilket endast kan uppenbaras genom de skapade varelsernas kärlek till mig och som han inte gav mig.

[25]Senare fortsatte han mångordigt och med största vältalighet att förklara för mig nödvändigheten av att befria folket från det yttre förtrycket, och gav en vink om Herodes stöd. Men jag förbjöd honom på allvar att tala på detta sätt, varför han blev mer och mer förbehållsam och tystlåten.

[26]Denna förklaring är nödvändig för att bättre förstå vad som försiggick i hans hjärta.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

87. Jesus smörjes av Maria. Judas första förräderi.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 87; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] När vi efter Judas tal alla sitter tysta runt omkring, var och en upptagen av sina egna tankar, öppnades dörren och Maria, Lazarus syster, klev in. Tittandes rakt på Mig, kom hon fram till mig, utan att bry sig om de andra. I det att hon sjönk ner vid mina fötter täckte hon dem med kyssar. Sedan tog hon och öppnade en flaska dyrbar olivolja¹ och smörjde in mina fötter med oljan och torkade dem sedan med sitt långa hår. Medan hon gjorde detta så grät hon ljudligt och bönföll mig med bevekande röst att tillåta denna smörjning.

[2] Det är lite känt att endast högt uppsatta personer kan tillåta sig en sådan lyx; ty just på samma sätt som täta tvättningar av fötterna var en absolut nödvändighet vid en tid då användandet av skor försmåddes av majoriteten av de fattiga så var också tät insmörjning av fötterna nödvändig för att bibehålla hudens smidighet.

[3] Olivolja hade speciella stärkande egenskaper liksom en härlig lukt och var mycket uppfriskande men var ändå på grund av dessa speciella egenskaper så dyrbar att en tvättning av fötterna på sådant sätt var en utomordentlig lyx endast förbehållen de mycket rika.

[4] Hela huset blev också fyllt av lukten av olja, vilket var ett bevis på dess utomordentliga kvalitet, varför Judas, som alltid tänkte i termer av pengar inte kunde låta bli att säga: “Borde man inte ha sålt smörjelsen för att ge mat till så och så många fattiga för intäkterna?! Varför skulle Herren behöva en sådan olja, då man ser att Han har förmåga att stärka sig själv när som helst också utan den ?!”

[5] Men han sade bara detta av avundsjuka eftersom Lazarus välstånd alltid var en nagel i ögat på honom och han tog ofta tillfället i akt att påpeka att de rika frossade medan rättfärdiga israeler fick lida brist.

[6] Pekande på den alltjämt knäböjande Maria svarade Jag emellertid: “Vad denna gjorde, gjorde hon av kärlek, och Jag godkänner alla offer som kommer från ett älskande hjärta. Men med denna handling stärkte hon inte bara min kropp utan fastmer min själ; ty, där så mycket kärlek ges bort skall Jag genom detta ge tillbaka än mer kärlek till mänskligheten. Genom detta har hon fått rätt att på dagen för min begravning ge mig styrkan som själen behöver för att komma igenom det värsta. Därför skall hennes handling av kärlek aldrig någonsin bli bortglömd och varhelst som du predikar mitt evangelium, skall du inte glömma detta! Lämna henne därför ifred.”

[7] Jag lyfte därefter upp den fortfarande våldsamt snyftande Maria från golvet, välsignade henne och sade: “Maria, dina synder har blivit förlåtna dig av Min Fader! För vad du gjord emot Mig, Sonen, skall jag bära vittnesbörd inför Min Fader och du skall bli belönad för det i Hans Hus tusenfaldigt och åter tusenfaldigt. 

[8] Sitt nu ner med oss, stärk din kropp och stanna mitt ibland oss; ty den som gav Mig styrka genom sin kärlek skall inte lämna Min sida!”

[9] Denna handling, som liknar Maria Magdalenas, har givit upphov till förvirring. Men det var Maria, Lazarus syster, som med den renaste kärlek älskar Mig som sin Herre och Mästare, inte med en värdslig kärlek. Därför har hennes handling en helt annan betydelse än Maria Magdalenas.

[10] Jag vände mig nu till lärljungarna och fortsatte i det att jag sade: “Den som är verkligt rik i sitt hjärta, kan ge av sin rikedom utan att därigenom bli fattig, - faktiskt, ju mer han ger, desto rikare blir han. Men den som är fattig i sig själv, från honom kommer att tas det lilla han har, ty han förlorar det genom sig själv. Ni kommer alltid att omkring er ha fysiskt och andligt fattiga människor, ge dem alltid av ert överflöd! Men ni kommer inte alltid att ha Mig och kommer snart inte längre kunna göra någonting för mig fysiskt.”

[11] Men Jag sade detta för att förbereda lärljungarna åter och återigen för Min död, ty de insåg inte hur snart detta skulle ske.

[12] Petrus frågade Mig sedan huruvida jag hade för avsikt att ta mig ned till staden för att predika i templet. När jag svarade jakande varnade han mig enträget för detta, eftersom han redan hade sett några tempeljudar på värdshuset som betraktade Mig ondskefullt och uppenbarligen konspirerade emot mig.

[13] Då sade Jag till honom: “Jag måste ta Mig dit för folkets skull och ingen kommer att hindra det; ty Jag har kommit för deras skull enbart, för att de skola bli frälsta.”

[14] När Judas hörde detta reste han sig tyst upp och gav sig av, obemärkt; och bara Jag var medveten om det.

[15] Och han gick ut till folket som hade samlats i och runt världshuset, och berättade för alla att Jag var där och att jag skulle resa in till staden i morgon. De skulle göra det känt att Frälsaren från Nasaret skulle komma till festligheterna.

[16] Bland främlingarna i staden var det många som kommit till festligheterna huvudsakligen för min skull, i den fasta förvissningen att de skulle hitta mig där. Eftersom det var väl känt att jag alltid bodde hos Lazarus, så hade dessa människor sänt ut budbärare för att ta reda på om jag var där och vad jag tänkte göra. De förstod nu genom Judas första förräderi vad jag tänkte göra och spred snart nyheterna i staden.

[17] Också han reste till Jerusalem och besökte olika värdshus och försökte övertyga främlingarna och de fast boende att möta Mig då jag imorgon skulle komma till festivalen. 

[18] Eftersom mina anhängare var talrika spreds nyheterna på mycket kort tid, speciellt eftersom det inte fanns något viktigare för folket i Jerusalem än Mitt uppträdande i staden.

[19] Medan allt detta förbereddes i staden satt vi tysta i Lazarus hus och pratade om mindre viktiga saker då Petrus slutligen märkte att Judas inte längre fanns närvarande. Efter att först ha gjort de andra bröderna uppmärksamma på detta frågade han mig därefter direkt vart Judas hade försvunnit.

[20] Jag svarade att han inte skulle oroa sig över honom. Vad denne än gjorde, så gjorde han det av egen fri vilja, och det hade ingenting att göra med lärljungarnas angelägenheter. 

[21] Han ställde därefter inga flera frågor utan gav endast uttryck för sin ilska att denne man hade fortsatt att komma tillbaka när de så ofta hoppats att inte få se honom igen.

[22] Lazarus tänkte: ”Om Herren ville ha bort honom skulle detta säkert vara lätt för honom. Men eftersom han alltid tillåter honom att vara nära honom, så måste även han ha blivit utvald för stora saker och därför får vi inte fördöma utan avstå från detta.”

¹ Gjort av en aromatisk växt från Himalaya, med röd-lila blommor.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

93. Samtal mellan Judas och Tomas. Avfärd från Betania. Uppehåll vid Jordan.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 93; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1]När dagen grydde närmade sig Judas Thomas och förde honom åt sidan. 

[2]Båda gick utomhus och där samtalade de på följande sätt: 

[3]“Broder”, sade Judas, “kan du förstå Herrens attityd? Hör på, vi är båda människor som alltid vetat vad vi har velat och som alltid följt ett en gång förutsett mål med all vår förmåga! Men här ser jag inte längre klart vad Herren verkligen vill och jag är inte längre helt övertygad om att han själv ser klart vad som är Hans slutmål.

[4]I går var vi båda vittne till Hans triumf, och det skulle bara ha varit en enkel sak för Honom att knyta de människor, som ansluter sig till Honom, fast till sig så pass mycket att de skulle ha följt Honom varthelst han så önskade. Men istället för att övertyga hela världen om sin mission som Messias, så låter Han templet beröva honom frukterna av sitt arbete och gör ingenting för att uppfylla folkets strävan fastän det sannerligen är så mycket kraft i Honom att om Han bara hade ansträngt sig så skulle Han styra templet och hela det romerska imperiet!

[5]Vad tjänar Honom all Guds makt, med vilken han kan vara herre över stormar, sjuka och allt elände, om Han inom sig själv är svag nog att inte använda denna kraft där det behövs. Bör inte de friska, som försmäktar ofantligt under trycket av det romerska oket och templets ocker, finna en frälsare i Honom. Vad betyder de få sjukas elände jämfört med det stora eländet hos folk i allmänhet. Juda, till och med hela världen, dignar under förtrycket från det övermodiga folket. Giriga kungar och en allsmäktig kejsare som vältrar sig i lyx har tagit de troner i besittning, som en vis rättvis prins, utrustad med Guds makt, borde inneha. Skulle inte världen bli till ett Paradis, sorg och smärta till ren glädje och välbehag och fattigdom till rikedom om Han innehade den tron som nu tagits i besittning av kejsaren i Rom! 

[6]Oh, mitt hjärtat vibrerar av glädje i mitt bröst när jag tänker på hur allt kunde vara, - och hur det ändå inte är! Och varför är det inte så? Därför att Han, den ende inom vilken Guds kraft är levande, inte kan finna mod inom sig för en snabb och beslutsam handling!

[7]Du måste förstå, broder, att detta smärtar mig, detta bekymrar mig djupt; ty sannerligen, jag har fortfarande hjärta för folkets djupa elände. Ändå tycks det mig som om Han har förlorat sitt förutom för de sjuka och svaga.”

[8]Thomas svarade: “Broder, hur kan du tala på det där sättet? Sade inte Herren själv:’Jag kom inte till världen för de friska utan för de sjuka och krassliga, för att jag skall hjälpa och trösta dem!’? Tror du att du vet bättre än Honom varför han har kommit till oss?!”

[9]Judas svarade hetlevrat: “Och vem är då frisk i detta land? Är inte alla sjuka och krassliga? Bara templet och några högt uppsatta frossare, och blir feta på det som de pressat ut genom sin makt. Och den utåt sett friska människokroppen är inuti eländig, sjuk och förmörkad av ilska och raseri, vilken har framkallats genom beteendet hos dem med makt.

[10]Han kom faktiskt också till dessa! Behöver folket en Messias bara för sitt fysiska lidande?! Folket vill - och bör - vara lyckliga, det är Guds vilja. Men denna lycka inbegriper också en trygg ställning i världen, sådan som den man åtnjöt under Solomon, så att de kan leva i fred och, medan de åtnjuter materiellt välstånd, också kunna utveckla sin själ.

[11]Nej, Broder, mitt hjärta är fullt av sorg! Jag öppnar det för dig; ty du har alltid varit olik de andra, som utan förbehåll tror på allting utan att veta varför. Nej, jag är inte och vill inte bli en slav under vidskepelse! Jag vill veta vart vägarna leder! Jag vill inte ha barnlekar utan manliga bedrifter!”

[12]Thomas blev förskräckt för den obeveklige Judas, som så plötsligt och oväntat öppnade sitt hjärta för honom och sade i en varnande ton: “Broder, jag är visserligen en skeptiker; när jag ändå någon gång tror på någonting så är jag också övertygad om det. Men om du vill få mig att vackla i min tro på Herren - som det tycks mig - så är det en fruktlös strävan; ty jag vet vad jag tror om honom. Så lämna mig ifred!”

[13]Judas protesterade upprörd: “Det är långt ifrån vad jag vill. Också jag är fast övertygad om att världen kan få frälsning endast genom Honom. Men jag är lika fast övertygad om att någonting måste ske för att denna frälsning skall kunna bli verklighet. Och det är nu - eller aldrig!

[14]Herodes är välvilligt inställd gentemot Honom. Romarnas slagkraft är låg här för tillfället, därför att de behöver sina styrkor på annat håll. Därför är allting fördelaktigt för Honom - den mäktigaste Människan - om Han bara ville! Men frågan gäller att uppväcka viljekraften inom Honom! Ty vi har sett hur mycket Han drar ut på tiden och vi har hört vad templet vill. - Om jag bara hade den minsta bit av hans kraft så skulle jag hånskratta åt tempeltricksen lika mycket som han hitintills har gjort. Sannerligen, denna ömkliga drägg har ingen makt över Honom; den hade det varken tidigare eller kommer någonsin att få det. Men man måste frukta att också Gud en dag kommer att frånta Honom makten om Han motsätter sig Guds vilja att göra sitt folk lyckligt.

[15]I Herren möts här alla de Gudsmaktens betingelser för att läggas i Honom. Vi kommer att behöva vänta evigheter för att en annan människa skall komma och utföra sådana stordåd. Därför måste Han göra det nu eller aldrig, innan Guds tålamod tar slut. Om Han inte inom sig finner modet att göra vad som är nödvändigt eftersom det utlovades av Gud, så måste Han tvingas till det!”

[16]Thomas rusade förskräckt upp och viskade: “Tvinga. Vem vill tvinga Honom genom vilken den Allsmäktige själv talar?”

[17]Judas mumlade beklämt: “Om Han är den som han säger sig vara, så låt Honom bevisa det! Om Han inte är det, så varför då vänta på -ingenting?”

[18]Thomas viskade livrädd: “ Hur kan någon tvinga Honom. Broder, avstå från sådana tankar. Det är inte bra. Det får mig att rysa!” 

[19]I det att han gav honom en mörk blick sade Judas: “Din vekling, ryser du vid stora tankar? - Själv vet jag ännu inte hur det skall kunna utföras. Jag bara känner: någonting måste hända, det måste det! 

[20]Farväl Broder, behåll vad som sagts hemligt för de andra! Hör du? Lova mig! Jag är inte särskilt älskad av någon av dem därinne; jag vill inte inbjuda till mera hat. 

[21]Thomas sträckte ut sin hand mot honom och sade: “Vem skulle tjäna på mitt prat? Jag lovar”

[22]Därefter gick Judas efter ett kort farväl bort och upp på Oljeberget för att i lugn och ro tänka igenom saker och ting. Men Thomas gick tillbaka till de andra, ganska nedstämd, och försökte få tillbaka sitt lugn genom ett stillsamt samtal med bröderna.

[23]När vi nu, med undantag för Judas, satt ner för att äta frukost frågade Lazarus vad Jag hade beslutat Mig för - huruvida Jag önskade tillbringa högtidsdagarna tillsammans med honom, vilket han fördrog, och om inte, vart Jag i så fall tänkte bege Mig. 

[24]På detta sade Jag till honom och lärljungarna att Jag hade för avsikt att ge Mig av ifrån Betania redan idag - inte av rädsla utan att Jag gjorde detta för folkets och tempeltjänarnas skull. Dessa skulle ställa till mycket ont om de visste att Jag var här och inte kunde nås. För att förhindra detta och för att inte skada någon skulle Jag nu gömma Mig undan under några dagar och inte låta dem hitta Mig.    

[25]Mina följeslagare frågade Mig vart Jag önskade bege Mig.

[26]Jag sade: "Om ni önskar följa Mig får ni reda på det. Men en förrädare sover mitt ibland er och av detta skäl bör ni ännu inte veta om det."

[27]Lärljungarna upprördes över detta påstående och tittade sig förvånade omkring för att se vem Jag kunde mena. Inte bara lärljungarna var närvarande här utan också många från Lazarus hushåll som hjälpte honom med skötseln av hans ägor. Men ingen av dem vågade ställa en enda fråga om detta. 

[28]Vi avslutade vår frukost under tystnad. Sedan sade Jag farväl till Lazarus och hans familj som beklagande och med oroligt hjärta betraktade Min avfärd. Men deras förtröstan i Mig lyfte dem ovan alla bekymmer att någonting kunde hända Mig på grund av templet. 

[29]Vi tog riktning mot vägen till Jeriko och kunde snart se Judas komma mot oss. Han hade lagt märke till vår avfärd från kullen och utan att slänga en blick på lärljungarnas inte särkilt glada ansikten kom han för att slå följe med oss. Jag företog nu denna resa med endast de tolv och ingen av Mina övriga anhängare följde oss. 

[30]Snart gick vi i riktning mot Jordan där Johannes hade döpt, men efter att predikantens röst i öknen hade dött ut så var denna plats nu fullkomligt öde. Så vi slog läger och förblev där helt ostörda.

[31]Detta område är väldigt behagligt, särskilt under våren eftersom det är mycket varmare där. Frodiga träd och buskar växte vid stranden och gav alla svala skuggor och trygga viloställen. Efter att vi lämnat Lazarus  tillbringade vi två hela dagar här vid Jordan och Jag använde denna tid till att för lärljungarna ännu en gång tydligt förklara deras kallelse och Min lära. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

94. Judas inför ‘Stora Rådet’

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 94; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Också Judas lyssnade men utan att överge sina felaktiga idéer. Tvärtom blev han ännu mera övertygad om att det inte så lätt skulle kunna komma en annan människa efter mig som var kapabel att sammansmälta med Guds kraft till den grad att denne kunde verka som en världsbefriande Messias. Därför ansåg han det endast berömvärt och gladdes åt den äregiriga tanken på att vara den som startar det sista eftertryckliga steget, som var så nödvändigt enligt hans åsikt, och som skulle tvinga mig att göra bruk av den kraft, som givits mig, i enlighet med hans önskan. Han såg sig som en slags frälsare och trodde i sin blindhet att han kunde verka genom mig. Så fort den tanken slagit honom att han kunde tvinga mig och den fasta övertygelsen kvarstod att jag skulle kunna stå emot - och lätt nedkämpa - varje fara, så tycktes varje medel för att förverkliga denna plan vara godtagbar. 

[2] Därför, på andra dagen av vårt uppehåll vid Jordanfloden, erbjöd han sig att förklädd gå till Jerusalem för att som spion ta reda på vad folket tänkte om mig och huruvida mitt försvinnande oroade dem.  

[3] Jag sade honom att han kunde göra det som han ansåg passande och de andra gick med på hans förslag, glada över att bli av med honom. 

[4] Han frågade var han skulle kunna möta mig och jag sade till honom att jag skulle bli kvar på exakt samma plats till middagstid följande dag. 

[5] Därefter tog Judas farväl av oss och gick till Jerusalem. Där fick han snart erfara att alla var förvånade över mitt plötsliga försvinnande. Ingenting av den stora triumfen som orsakades av Mitt intåg fanns kvar. Folk i allmänhet hade den åsikten att jag hade flytt för tempelmakten, men den senare var tungt bevakad av tempelvakterna och Herodes soldater. Romerska soldater patrullerade dessutom staden dagligen för att skingra alla större folksamlingar. Templet hade redan sökt skydd hos procuratorn Pontius Pilatus mot ett tänkbart uppror och brännmärkte mig som uppviglare. 

[6] Sålunda hade Pontius Pilatus redan genomfört en undersökning som avslöjade att folket inte hade visat någon fientlighet utan endast stor entusiasm gentemot Under-Frälsaren, som inte längre var okänd för Pontius Pilatus. Därför fäste han inte alltför stor vikt vid händelsen, men för att upprätthålla ordningen, så tillät han täta patrulleringar av militär genom staden. Genom dessa mått och steg blev folket mycket uppskrämt, då det endast alltför väl kände till att Roms makt och stränghet under upplopp borde kännas fruktan inför.

[7] Så templet hade återigen övertaget och det tycktes som om tiden kommit för att slå ett förödande slag mot mig, - om de, tempelprästerna, bara hade vetat var och hur de skulle kunna fånga mig utan att själva sätta sig i fara. Ty de hade ofta fått erfara att detta inte på något sätt var en enkel uppgift. 

[8] I ett hemligt rådslag överlade tempelprästerna om sätt och medel utan att kunna komma överens. Där och då hörde de ord om att en människa ville berätta för Stora Rådet var man kunde hitta mannen från Nazaret. 

[9] En mycket förtjust Kajafas fick mannen, som var Judas Iskariot, förd till sig och ledde honom inför Stora Rådet. Där avslöjade Judas att han trodde sig kunna överlämna den önskade Jesus från Nasaret i tempelvakternas händer, försåvitt man iakttog nödvändig försiktighet. 

[10] På frågan om hur han tänkte sig åstadkomma detta svarade Judas: “Jag har varit nära honom under ganska lång tid och känner sålunda till hans och hans efterföljares egenheter. Det fanns till och med en tid då jag tyckte mig se i honom judarnas utlovade Messias. Men nu har jag övertygat mig själv om att allt han avser är att överge våra vördnadsvärda regler och lagar, vars heliga väktare templet är ämnat att vara, men utan att kunna ersätta dem med någonting kraftfullare och bättre. Därför är han farlig och jag, en hederlig jude, som måste söka att stärka efterlevnaden av Mose lagar, räcker en hand så att denna farliga verksamhet kan få ett slut. Jag vet inte ännu om det kommer att lyckas; men där så många visa män är församlade borde det vara möjligt att finna de rätta medlen med vilka man kan gripa denne mirakulösa helbrägdagörare.” 

[11] Kajafas frågade: “Vet du var han är för närvarande?”

[12] Judas sade: “Nej, det gör jag inte; ty jag kan inte veta om han redan har lämnat platsen. Men jag vet att han som alltid, även detta år,  kommer att vilja äta påsklammet bland sina anhängare, och detta kommer definitivt att äga rum i närheten av staden.” 

[13]Då skrek en av de fariséer som efter återuppväckandet av Lazarus hade blivit så illa behandlade: “Men låt ingen försöka gripa honom i Betania! Där skulle det vara lönlöst, ty där skulle hans sataniska kraft komma fram igen. Det vore bäst att gripa honom på natten, - delvis beroende på folket, av vilka många tror på honom, och också på grund av att jag alltid hört att sådana trollkarlars kraft är svagare på natten. Vid en viss tidpunkt anses till och med den värsta trollkarls kraft vara lika svag som hos en vanlig människa, så att han inte kan motstå någon. Berätta för oss - du som har varit nära honom måste veta -: Har också denne man sina ögonblick av svaghet? Vad gör han på natten?”

[14] “Han sover som vilken annan man som helst,” svarade Judas. Jag tror jag vet timmen då han är svagast.”

[15]Triumferande vände sig fariséen tlll de andra och sade att denna timme måste utnyttjas.      

[16] Argsint ville Kajfas inte höra talas om detta då han kände sig säker på att Nazaréen inte hade några övernaturliga krafter som inte också  innehades av esséerna, som hade ett ganska högt anseende då det gällde sådant här. Men för att undvika uppståndelse så ansåg han också att det var bäst att gripa honom på natten. 

[17] Därför gjordes detta arrangemang med Judas: På dagen för påsklammet skulle han vara vid templet på natten för att möta fogdarna, som han sedan skulle föra till nazaréen. 

[18] Kajafas frågade honom nu vad han skulle betala honom för denna tjänst. 

[19] Judas som gladde sig i sitt hjärta åt att, som han trodde, ha snärjt Stora Rådet, var ännu nöjdare åt att hans plan också skulle inbringa honom pengar - som inte ursprungligen hade varit hans avsikt -, och bad om de trettio silverpenningarna, som han utlovades få när han skulle vara där på natten, då det skulle ske.

[20] Efter att ha lämnat templet skyndade sig nu Judas genom staden och lyssnade överallt för att lära sig vad folket i Jerusalem och de många främlingarna tyckte om mig. Överallt mötte han stor förvåning över min tydliga svaghet; men ingenstans hittade han några människor som inte var övertygade om min kraft, vilken ofta och till och med i slutet hade bevisat sig själv, synligt för alla. Han uppfattade klart att jag också i framtiden skulle lyckas vinna över allt folket, förutsatt att jag utförde något hjältedåd; och fastän folket var förbryllat, så hade jag inte helt förlorat dem. 

[21] Då han visste detta var han förtjust och till och med mera besluten i sin avsikt att manövrera mig in i en situation som skulle tvinga mig att förstöra, eller åtminstone oskadliggöra min angripare för att hålla dem stången, så att var och en klart kunde se att ingen på jorden kunde stå emot mig, såvida jag ville det på allvar. Så, så snart han tyckte att han hade fått reda på tillräckligt mycket och utan att då ta hänsyn till Herodes, som inte längre tycktes väsentlig för hans syften eftersom han trodde att han kunde klara av det hela utan honom, gav sig Judas av i riktning mot Jordanfloden för att ta reda på var jag var och rapportera vad han fått reda på. 

[22] Då han fann oss på det gamla stället rapporterade han omsorgsfullt om sinnesstämningen i Jerusalem och sade att folket fortfarande väntade på mig som Messias. Jag lyssnade tyst på allt detta  och svarade ingenting, vilket bara bestyrkte Judas i hans tro att hans tal hade gjort ett djupt intryck på mig. Då han var en skarpsynt iakttagare av den mänskliga naturen, så ansatte han mig inte längre för att han tyckte att hans ord behövde tid att begrundas. Han var anmärkningsvärt lugn, men man kunde se hur självtillfredsställd och vaksam han var. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

95. Påsklammet. Tvagningen av fötterna. Judas förråder Herren. Herrens kvällsmåltid.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 95; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] När det blivit mitt på dagen sade jag till dem som ledsagade mig att bryta upp, och vi gick i ett behagligt tempo tillbaka till den stora vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Det var dagen för Påsklammet och mina följeslagare frågade mig om och var någonstans jag ville äta det med dem. Jag besvarade frågan jakande och att det var min önskan att två av dem skulle gå före oss in i staden för att förbereda lammet. Efter detta skulle jag komma efter med de andra. 

[2] Nu bodde i staden en man som tillhörde dem som blivit hälbrägdagjorda när jag för första gången personligen visade mig i Jerusalem i början av min tid som lärare. Han var en trogen anhängare till min lära och var inte rädd för judarna och de svartsjuka fariséerna. Han hade ett litet värdshus och rika gäster besökte platsen, särskilt många romare, som reste till Jerusalem, och därför hade han ett gott rykte bland folk och kunde leva gott. Denna gästgivare hade ofta bjudit mig för att bo över hos honom.

[3] Jag skickade Petrus och Johannes till honom att förbereda Påsklammet där. Som vägledning för att få veta var hans hus var beläget sade jag till dem att följa en man som bar på en vattenkanna och som han skulle komma att bära in denna i det huset. 

[4] De båda var inte okända för ägaren och när han hörde om min förfrågan gjorde han omedelbart i ordning sin finaste hall i huset, vilken han annars nyttjade själv under familjehögtider, så att vi ostörda kunde följa Påsklamms-traditionen. Han själv, som enligt templet var en israelisk avfälling, som valt att stå på romarnas sida, firade inte längre denna tradition, särskilt som han hade en grekisk hustru med vilken han levde efter min lära utan några slags tempelregler.

[5] Detta är ägaren till den kaklade hallen som, med undantag av Johannes, omnämndes av evangelisterna, eftersom det syntes mycket viktigt för dem att senare ange var kvällsmåltiden hade ägt rum, medan Johannes bara brydde sig om de ord som uttalats vid detta tillfälle och inte om yttre ting. 

[6] När det hade blivit kväll anlände jag med mina följeslagare. Efter att glatt ha välkomnats av vår värd och hans familj fördes vi till den omnämnda hallen. Han försäkrade oss att ingen skulle störa oss där och vi slog oss ner och gjorde oss redo för Påsklammet.

[7] Allt som sades den kvällen har också exakt skrivits ned av evangelisten Johannes och det kan läsas där. Bara några saker bör omnämnas här så att man bättre förstår hur händelserna ägde rum.

[8] Efter att vi ätit lammet på traditionellt sätt, reste jag mig upp, knöt min mantel om mig och började med tvagningen av fötterna, genom vilken  Människosonen uttryckte sin djupaste anspråkslöshet eftersom detta tillhörde de lägsta tjänarnas och slavarnas uppgift. Samtidigt visar det att ingen kan följa i mina spår innan jag har rengjort instrumenten för honom vilket tillåter honom att också vandra dessa vägar - så det betyder: hans hjärta måste vara helt rent från allt damm från världens vägar på vilka han vandrat fram till dess. Och jag är Den som ger honom medlen till detta. Därför bör ingen frukta dessa tvagningar, ty i annat fall kommer han inte att ha någon del i mig.

[9] Genom detta gav jag så lärjungarna en djupgående förevisning med hjälp av en symbol. Denna senare är naturligtvis inte det viktigaste men kärnan i den betyder allt.

[10] Såsom jag renade mina lärjungar, så borde också mänskligheten sträva efter att rena varandra, så att de verkligen kan följa mig med ett rent hjärta, alltså med tvättade fötter.

[11] Nu var seden fortfarande den att husets herre efter måltiden skulle överräcka en bit bröd medan han reciterade en vers från Skriften till den som fick brödbiten. Denna sed har inte bevarats till våra dagar, men  praktiserades allmänt och ansågs av många som en slags förutsägelse om framtiden. 

[12] Medan jag gjorde i ordning dessa bitar bröd greps jag av en stor andlig sorgsenhet och jag yttrade orden: “En av eder kommer att förråda mig.”

[13] Lärljungarna, som blev förskräckta över detta påstående, som tycktes dem så illavarslande, överöste mig med frågor om vad jag menade och vem som skulle kunna förråda mig. Men jag svarade inte och började dela ut brödbitarna medan jag gav var och en en förmaning efter hans karaktär. Petrus, som var en av de första, var mest modfälld över mitt påstående. Han bad Johannes, som satt närmast mig, att fråga vem jag menade.

[14] Uttrycket "stödde sig på bröstet" har vitt och brett missförståtts eftersom många olika förklaringar kom i svang då språket inte förstods så väl. Vi låg inte till bords, såsom romarna gjorde och som det ofta angivits, utan vi satt. Judarna accepterade inte den sedvänjan som ansågs som hednisk, precis som de undvek allt det som de skulle kunna ha gemensamt med hedningarna. Den till vilken en särskild ära förlänats, som till en vän, satt på höger sida av husets herre och hedrades av honom genom att denne tillredde hans mat. När det hände måste husets herre ofta vända sig mot honom - och vände då sitt bröst mot honom. På den tidens språk betydde det det som nu översätts med "stödde sig på bröstet" varigenom en annan innebörd smugit sig in som inte var avsedd.  

[15] Johannes frågade mig nu med låg röst vem det var och eftersom han var den lärljunge som stod mitt hjärta närmast sade jag till honom: “Det är han till vilken jag nu ger brödbiten,” varefter Judas mottog den med orden: “Vad du gör, gör det fort!”

[16] Naturligtvis kunde de andra lärljungarna inte sluta sig till vad jag menade med detta. Men Judas, som också blev uppskrämd av mitt första yttrande, eftersom han kände sig avslöjad, tog dessa ord helt och hållet som en anmodan i linje med sina planer. Han reste sig kvickt upp och gick iväg, triumferande i hjärtat. 

[17] Han var nu fylld med all den stolthet hos en framtida sam-härskare, som han hoppades att bli genom mig, och en längtan att få ära och glans utan hänsyn till andra, så mycket att Satan med alla sina stolthets-djävlar tog hans själ i besittning, vilken bara glödde i sin önskan att styra och förgöra alla fiender. 

[18] Kunde jag ändå inte ha undvikit allt detta ? 

[19] Självklart! Men här måste Människosonen välja att gripa all världens prakt och ära. Därför måste han sannerligen komma i den situationen att han måste välja och i detta låg för honom beslutet i den mening som påpekats tidigare. 

[20] Efter att Judas gått sade jag därför: “Nu är Människosonen förhärligad och Gud är förhärligad i honom. Om Gud är förhärligad i honom skall Gud förhärliga honom i sig själv, och han kommer snart att förhärliga honom". Det betyder därför: Människosonen kommer verkligen att bli Guds Son, och Fadern kommer snart att förenas med honom i all evighet.

[21] Nu har jag ännu en gång kortfattat givit hela min lära till mina lärjungar som du kan läsa det just i Johannes 14 och 17 med allt vad  lärjungarna sade och svarade, samt Petrus och Filips invändningar och svaren till dessa. 

[22] Med alla dessa diskussioner hade det redan blivit sent, och nu tog jag åter brödet av vilket jag hade förberett de första bitarna, och sade till de elva: "Låt var och en av er fortfarande ta en bit som jag förbereder här. Detta är min kropp, det förkroppsligade Ordet som måste bli levande i er. Ta också denna bägare, dricka ur det ni alla, det är mitt blod som kommer att spillas ut för er för edra synders förlåtelse. Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod kommer aldrig att välsignas. Nu vet ni hur ni ska förstå detta och ni skall inte längre att ta anstöt av dessa ord¹. Ät och drick, och när ni gör detta, så gör det till minne av mig. När två gör detta till minne av mig och kommer samman i mitt namn, så kommer jag också att vara bland dem."

[23] Lärjungarna gjorde nu som jag sa till dem. Sedan vi lämnade huset efter att jag också hade tackat vår värd som kärleksfullt tog farväl.

1 Se Bok 21 41:2.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

96. Jesus i Getsemane. Jesus infångas.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 96; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Nu lämnade vi staden genom porten i riktning mot Olivberget. Där finner man så trädgården som nu fortfarande kallas Getsemane, men på en helt annan plats. Trädgården Getsemane tillhörde det värdshus på Olivberget som tillhörde Lazarus och var känt som ett favoritutflyktsmål. Nedanför det värdshuset, som låg på kullen och erbjöd en bred utsikt fanns det något som liknar en park, med en mycket angenäm stig som passerade igenom och uppför kullen. Själva denna park var det faktiska Getsemane och är således belägen på en helt annan plats än den som visas nu och har bara namnet gemensamt. De mycket gamla träden som finns där gjorde det troligt för senare besökare att de hittat rätt.

[2] Vi samlades ofta hos denna värdshusvärd, och därför trodde Judas också att han säkert skulle hitta mig där, eftersom jag annars inte skulle ha lämnat Lazarus för att vara ensam med mina lärjungar. Parken i sig erbjöd en idealisk plats för inåtvänd meditation på grund av att det var väldigt tyst där, och därför tog jag med lärjungarna till denna plats för att de åter skulle kunna tänka igenom de senaste händelserna.

[3] Vi sökte efter en plats vid sidan om stigen, och jag bad Petrus, Johannes och Jakob att följa med mig och gå lite längre bort, bort ifrån de andra. Det är vad de gjorde, och de följde mig. 

[4] Nu kom det ögonblick då det kommande lidandets hela tyngd föll ner över Människosonens själ, och gudomen drog sig återigen helt och hållet tillbaka för att låta människan Jesus helt fritt besluta själv. 

[5] Därför kände han den fruktansvärda timmen och sade: "Min själ är bedrövad intill döden." Och han sade också till tre: " Stanna här och vaka tillsammans med mig"

[6] Han gick lite längre bort och bad med orden: "Fader, om det är möjligt, låt denna bägare försvinna från mig - men inte som jag vill, utan som du vill."

[7] Men eftersom dessa ord ännu inte gav uttryck för det bestämda personliga beslutet vände gudomen ännu inte tillbaka in i honom.

[8] Jesus gick tillbaka till sina egna och fann dem sovande.

[9] Genom detta förstod han att han bara kunde få stöd från Fadern i Honom. Han väckte de tre och uttalade de välkända orden: "Kan ni inte vaka med mig i en timme? Vakna och bed, så att ni inte faller för frestelser. Anden är villig, men köttet är svagt. "

[10] Med dessa ord avsåg han inte bara de tre, utan också sig själv. 

[11] Nu gick Jesus tillbaka och bad åter: "Min Fader, om det inte är möjligt att denna bägare försvinner från mig så dricker jag den och din vilja sker."

[12] Återigen, driven av oro, sökte själen yttre kontakt med sina egna. Återigen fann han dem sovande, och så djupt att de inte vaknade utan bara rörde sig sömnigt när han kallade på dem.

[13] Jesus, Människosonen, hade nu segrat.

[14] Med en medlidsam blick tittade han på sina egna, skyndade sig tillbaka och ropade högt: "Fader, jag vet att det är möjligt för denna bägare att förgås, men endast din vilja kommer att ske, och därför vill jag dricka ur den! "

[15] Sedan vände gudomen åter tillbaka till honom helt och och hållet och styrkte honom, trängde in i honom fullständigt och talade: "Min son, du var tvungen att fatta ditt beslut för sista gången. Nu är Fadern och Sonen förenade i dig och har blivit oskiljaktiga för evigt. Bär det som givits dig att bära. Amen. "

[16] Då reste jag mig upp igen och gick till mina lärjungar som åter låg och sov, väckte dem och talade: "Hur kan ni sova nu och lämna mig ensam i denna den svåraste timmen? Vakna och bedjen, så att ni inte faller för frestelser, ty anden är verkligen villig, men köttet är svagt. Men ni måste alltid vara starka. Ty se, nu har stunden kommit då att jag skall lämnas över till mina fiender. Sov därför inte och var starka. " 

[17] I det ögonblicket närmade sig en grupp tempelvakter med facklor som leddes av Judas. Han ville föra dem till värdshuset där han trodde sig hitta mig. Lärjungarna frågade mig vad detta betydde. Men jag sa till dem att ta ett steg tillbaka och gick emot gruppen på stigen. När Judas såg mig, kom han till mig, hälsade mig och ville kyssa mig som ett igenkänningstecken för de beväpnade tempeltjänarna. Men jag hindrade honom och sade: "Judas, förråder du Människosonen på detta sätt? Det hade varit bättre för dig att aldrig ha blivit född."

[18] Sedan vände jag mig till gruppen av människor och frågade dem med en mäktig röst: "Vem är det ni söker?!"

[19] Ledaren svarade: "Jesus från Nasaret."

[20] Sedan gjorde jag mig själv igenkänd med orden: "Det är jag" och gick några steg närmare dem.

[21] Men tempelvakterna ryggade tillbaka eftersom de hört mycket om min  kraft och var rädda för den, varför Kajafas hade valt bara sådana medhjälpare som ännu inte visste något om mig. Några av dem som stod längst bak föll också till marken på grund av de som stod längst fram.

[22] Eftersom medhjälparna stod där tvekande och rädda, så frågade jag dem igen: "Vem är det ni söker?"

[23] Och då ledaren upprepade vad han svarat sade jag igen: "Jag sa ju att det är jag. Men om ni söker Mig, så låt dessa här gå."

[24] När nu medhjälparna märkte att ingenting hände dem, skämdes de över att ha varit rädda dessförinnan, knuffades mot mig och omringade mig snart medan ledaren skrek åt dem att de bara behövde vakta mig eftersom översteprästens befallning var att de bara skulle fånga mig. 

[25] Men Petrus, som nu märkte att jag hotades av en allvarlig fara och att inget mirakulöst hände som kunde befria mig, drog svärdet som han alltid dolt bar med sig och rusade fram till mig. Malkus gjorde motstånd emot honom genom att hålla honom på avstånd med sitt spjut. Då slog Petrus honom och högg av Malkus öra.

[26] Då ropade jag till Petrus: "Stick tillbaka ditt svärd i skidan! Skall jag inte dricka den bägare som min fader har givit mig? "

[27] Petrus drog sig tillbaka. Jag vidrörde den skadade medhjälparens öra och det helades omedelbart. Denna gärning förvånade medhjälparna, så att de inte längre brydde sig om lärjungarna och bara brydde sig om att föra bort mig.

[28] Nu då jag tog allting i tysthet och också tillät mina händer att bli bundna av dem utan att erbjuda något motstånd, så undrade de varför de hade uppmanats att använda yttersta våld eftersom det skulle vara farligt att gripa en sådan människa. Men Judas stod vid sidan om och väntade på att någonting skulle hända, som skulle injaga skräck i vakterna. Eftersom ingenting hände, trodde han med än större visshet att min kraft fortfarande skulle uppenbaras inför Högsta Rådet.  

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]