onsdag 21 januari 2015

99. Angående Herrens död.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 99; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Men vad hände medan kroppen låg i graven? Och vad var i verkligheten de tvingande skälen till min död? Det kommer en kort men tydlig förklaring till detta nu. Så lyssna: 
[2] Det har tidigare ofta förklarats att Adam som första mänskliga varelse på denna jord - med detta menas en mänsklig varelse med full andlig frihet - skapades för att bilda en form från vilken köttet kundas ledas tillbaka till ett fritt andligt liv. Och det var framför allt nödvändigt att övervinna själva materian för att åstadkomma detta. Och genom ett fritt viljebeslut måste det skapas ett tillstånd som å ena sidan visade övervinnandet av alla lägre särdrag såsom världslig lystnad, orätta begär och böjelser för att å andra sidan möjliggöra ett fritt uppåtstigande till renast andliga liv. 
[3] Det har tillräckligt ofta sagts att den mänskliga själen består av väldigt små begynnelser som utvecklas till högre och högre grader av medvetenhet för att vidare slutligen nå den formen i människan och vilken inte kan utvecklas ytterligare som en jordisk form utom när det gäller själens form. Därför finns det två principer i människan: det materiella livets slut när självmedvetandet är som högst utvecklat och början på ett själsliv som är oföränderligt i formens högsta uppnåeliga fulländning. På detta jordelivs knivsegg kan människan därför inte bortse ifrån att vara varse att han lever - ty han är själv ett bevis på detta - medan han fortfarande inte har något begrepp om att han kommit till det andliga livets tröskel, som nu har sin begynnelse i den oföränderliga mänskliga formen. Med andra ord, efter att han genomgått många fysiska formförändringar - med syftet att nå den mänskliga formen - så kommer denna form i sitt allmänna uttryck inte nu längre att förändras. Men det är nu som själen börjar förändras med syftet att komma ännu närmare Guds Egen Ande för att så ingå i förening med honom. 
[4] Låt nu den som kan tänka göra det. Vad kan hända om denna övergång inte uppnås, därför att materia och ande står så skarpt emot varandra ? De kan båda förädla varandra mer och mer, men - eftersom de är polära motsatser - så kan de aldrig fullständigt vidröra varandra. Hur som helst måste en väg anvisas här, en bro byggas över vilken det är möjligt för materian att komma till anden. Och den bron måste vara ett exempel som alla kan följa. Om den vägen inte anvisas, och med detta menas att ingen skulle komma att vandra på den, så skulle det bli omöjligt att lämna materian och komma in i ett fritt, andligt liv. 
[5] Därför måste Gudomen själv - som av kärlek förmådde sina skapade varelser att vandra på den materiella vägen för att rädda dem, och efter att de hade nått till gränsen varifrån andens väg är möjlig - sträva efter att dra dem till sig själv och på detta sätt försätta dem i ett tillstånd som Fader och Barn. Adam var tvungen att bygga bron i sig själv, och det var faktiskt mycket lätt för honom eftersom materians lockelse var mycket svag jämfört med nu. Han behövde bara övervinna sig själv - lydnad - så skulle bron ha byggts och det andliga livet kunnat vakna och blomstra inom honom. Ty för den människa, som är utan varje synd i övrigt, är lydnad till Gud det enda sättet att pröva honom. Det är först efter olydnad som alla andra förseelser automatiskt följer, vilket alla lätt kan lägga märke till när det gäller barn. Nu föll Adam, och med det ägde ett tillbakadragande in i materian rum - det betyder i den polariteten - som kan distansera sig lika så långt från Gud som det kan stiga upp till Gud själv till en än större lycka. 
[6] Men med detta avfall kom synden in i världen. Ty Gud utför aldrig en gärning för att åter förstöra den utan fortsätter att följa den väg som en gång togs och försöker så att säga att rätta till det hela, eftersom den gudomlig visdomen i förväg beaktar följderna av ett misslyckande. Och när det gäller att skapa fria varelser - inte andliga maskiner - då är människans egen utveckling av sig själv det enda sättet att verkligen åstadkomma det. Men när den mänskliga rasen delade upp sig i nationer, inträffade alla synder i en följd, bestående av en lång serie, vilket ledde till ett allt djupare förfall, eftersom dess begynnelse - olydnad - helt enkelt fanns där. Detta innebär: om Adam inte hade varit ohörsam, så kunde inte heller någon av hans ättlingar ha varit ohörsamma, ty då skulle han ha förstört ett frö inom sig som inte längre kunde ärvas. Men på detta sätt befruktade han fröet, och det växte i hans ättlingar till att bli ett träd som knappast tillät solljuset att skina igenom dess täta lövtak. 
[7] Nu har mycket starka själar ofta försökt att bryta igenom detta lövtak för att låta solen lysa genom det. Och även om de delvis lyckades, så har mänskligheten mycket gamla religioner. Dessa starka själar lyckades nämligen inte nå trädets kärna och bryta sönder dess krona i sådan mån att det mäktiga trädet dog. Och de lyckades inte därför att de själva i sitt jordiska liv inte var utan skuld, då de först smakat på världen innan de törstade efter sanning och kunskap om Gud. Världen smakade vidrig för dem, och de sökte något bättre först därefter.
[8] Den gamla egyptiska religionen när den lärdes på rätt sätt var den äldsta, men dess kunskap har gått förlorad varför de gamla indiska religionerna är de äldsta som ni känner till. Alla dessa lärare var så starka själar. De bröt igenom lövtaket för sig själva och visade vägen, och de beskrev och förklarade vad som är sant och verkligt. Ändå kunde de inte skriva annorledes än för sin tid varigenom många saker nu inte längre gäller, vilket är lätt att förstå med tanke på omständigheterna. Angående detta, låt oss betrakta följande: 
[9] Innan Gud inneslöts i köttet som Jesus så var han opersonlig. Det är därför som ingen kunde komma för att träffa honom utan bara känna hans väsen vilket naturligtvis bara kunde visa sig som ljus eftersom Gud själv är rent ljus som sänder ut sina strålar. Men när det finns ljus, så finns det överallt. Det genomströmmar allt och väcker allt till liv. Men Guds opersonlighet kräver inte en punkt varifrån strålarna lyser, såsom från en sol, utan ett hav av ljus i vilket det inte finns någon koncentration. Därför kunde de som andligt trängde fram till den gudomliga väsendet inte bli medvetna om det gudomliga väsendet på något annat sätt än som ett liv i ljuset - flytande och vilande i ljuset, och uppgående i ljuset utan att vilja något. När nu Jesus blev Guds förkroppsligande, blev upplevelsen av gudomen mycket annorlunda för dem som kom nära honom - det blev helt enkelt en persons närmande till en annan. Därför har de gamla siarna rätt. Men de nyare, som levde efter mig, har också rätt. 
[10] Efter Lucifers fall, då den materiella världen blev till, skapades den andliga solen som säte för gudomen. Men trots allt skulle det inte förstås som en koncentration i sig själv. Ljuset i den andliga världen var överallt. Men för den fysiska människan - så länge hans själ var bunden till den kroppen - blev denna andliga sol inte synlig innan mitt jordiska liv. Det faktum att det blev synligt var en kröning av andevarelsernas tro, ty det var endast synligt för dem - men nu också för den person som tror på mig så fort hans andliga öga öppnats, eftersom människan Jesus kan uppenbara hela sitt rike när som helst för alla som tror på honom.
[11] Men frågan kvarstår: varför kan vi hitta samma grundläggande särdrag i de gamla religionerna?
[12] Om det inte vore så, skulle det vara förvånande för den som har förstått dessa uppenbarelser. Ty om dessa gamla religioner är förelöpare till Människosonens och Guds Sons lära, så måste de också innehålla huvuddragen i den senare. De kan inte innehålla saker som är annorlunda. Att enskilda uppståndna lärares liv visar likheter med mitt bygger på samma faktum.
[13] Om den gamla egyptiska religionen skulle varit helt känd i sina äldsta grundläggande drag - dessa levde endast suddigt vidare till nutid genom det senare dyrkandet av gudarna - så skulle man säga: den kristna religionen härrör från den gamla egyptiska religionen. Det visar hur starkt de liknar varandra, särskilt om man kände till den ursprungliga betydelsen av Osiris, Isis och Horus egenskaper.
[14] Emellertid, i vilken mån lyckades jag bryta ner syndernas träd och inte bara bryta igenom lövtaket?
[15] I första hand bör alla klart förstå vad som menas med "att synda". 
[16] Många kommer snart att vara redo med svaret och säga: synd är allt som är emot Guds vilja. Detta är förvisso sant, men vad är Guds vilja egentligen, och hur kan människan känna till den om han inte ens tror på Gud och ännu mindre erkänner hans vilja?
[17] Men ur det mänskliga livets synpunkt kan vi då veta: Ingen kan synda emot Gud såvida han inte lärt känna honom. Ingen kan bli förolämpad när en blind man hävdar att det inte finns något ljus, bara för att han inte ser det. Och än mindre kommer Gud att pressa någon som inte känner honom på grund av hans dårskap. Däremot kan en blind man förnärma sin nästa eller någon annan när han står emot honom på det ena eller andra sättet - även om han inte ser honom men kan höra och känna honom och han kan ta emot och njuta av hans direkta goda gärningar. Han kan synda mot dennes kärlek, ty trots sin blindhet kan han inte förneka att personen existerar.
[18] Det förhåller sig också så med någon som är andligt blind. Han kan verkligen synda mot budet om kärlek till nästan, även om han inte känner Gud. Kärlek till ens nästa är vägen till kärleken till Gud - det har ofta förklarats.
[19] Då nu människan Jesus uppfyllde detta bud in i minsta detalj - och detta sedan sin ungdom - så växte Guds kärlek i honom så att han slutligen uppslukades av den. Synden hade ingen makt över honom ty han strävade efter att gå från det synliga sättet att älska sin nästa i begynnelsen, vilket var uppenbart genom yttre gärningar, till det inre osynliga sättet att älska Gud. 
[20] Gud gav Adam ett bud: ovillkorlig lydnad. Han försmådde det och avföll. Av kärlek till Gud gav människan Jesus sig själv detta bud: att inte göra någonting utan Faderns vilja, och genom detta blev han det lysande exempel som man kunde följa. Därför uppnådde han i sig själv den nivå som Adam inte uppnådde, och på detta sätt försonade han i sig själv gudomen som var sårad i sin helighet av budet som kränkts.
[21] Visdom gav budet. Viljan, kraften, ville att det skulle uppfyllas. I människan Jesus fann kärleken vägen att uppfylla de villkor som var nödvändiga för att återskapa alla skapade varelsers tidigare tillstånd av lycka. Frälsningen ligger i det faktum att denna väg, som leder direkt till Gud, nu har öppnats och att denna väg fullbordades av Människosonen Jesus som genom detta blev Guds Son. Jesu död är den ovillkorliga lydnadens försegling. Eftersom mänskligheten med sin obegränsade fria vilja och genom Lucifers påverkan krävde det, underkastade sig Jesus själv också detta krav och dog fysiskt, trots att det inte krävdes av honom. 
[22] Att förfalla från den ena synden till den andra medför en allt större själens hårdhet. Man talar om stenhjärtan för att beskriva detta tillstånd. Hur långt det kan gå kan man inte ha uppsikt över. Materia, det utvändiga begäret, fortsätter att växa, och medvetenheten om någon oundgänglig andlig-själslig kärna går naturligtvis mer och mer förlorad. Detta förhärdande leder slutligen till tillståndet hos ett djur som bara vet att överleva och att fortplanta sig utan någon inre andlig frihet. Endast en rent andlig undervisning kan ge frälsning från ett sådant tillstånd och kommer att leda till en moralisk medvetenhet om mänsklig värdighet. Och denna undervisning har givits förkortad, med största möjliga klarhet och har inte kunnat missförstås. När man handlar utifrån denna så bryter detta köttets bojor, frigör de världsliga begärens band till njutning och kommer slutligen att föra de materiella önskningarna och begären till ett tillstånd av ren medvetenhet om vad som är ont, men att inte göra ont mera eftersom egot kommer att smälta ner mer och mer medan detta ego (själviskhet) annars skulle växa ut mer och mer. Ju mer egot bleknar bort, desto mer lossnar (mjuknar) köttets fjättror och de kommer slutligen inte att kännas som fjättror längre.
[23] Därför bröts synd-trädet och kunde endast brytas av Jesus eftersom han i sig själv inneslöt Guds Ande som redan givit budet till Adam, men denne lydde inte.
[24] Man kommer nu att säga: "Men var är beviset för att det förhåller sig så, och att de tidigare lärarna inte åstadkom samma sak? Ty det som har sagts här är fördolt för det mänskliga ögat. Det är en inre process om vilken ingen förutom Jesus kan berätta medan den yttre processen, en väldig lärares framträdande, hans liv, hans välgörande undervisning och även hans död, hände många gånger. Hur kan nu syndernas träd verkligen brytas sönder av Jesus, medan de där borta bara bröt igenom lövtaket? Detta kan knappast märkas på hur världen ser ut till det yttre, eftersom synden för närvarande frodas som aldrig förr, och mänskligheten kan inte känna igen annat än de yttre tecknen. "
[25] Ja, verkar detta vara så vid första anblicken, men när vi tittar närmare, så är det inte så.
[26] Alla de som vandrar på den inre stigen inser snart vad denna är i verkligheten. Det yttre skenet betyder ingenting alls, ty det är ett falskt tecken. Den som inte vill vandra på den inre stigen kan inte övertygas om eller ges en föreställning om denna stig, lika lite som det är omöjligt att ge en blind person en föreställning om färger. Här bestämmer utfallet. Stigen är där. Vandra på den, och dra sedan din slutsats. 
[27] Ingen kan komma till Fadern utan mig, och utan tron på Jesus har inte någon vis gammal man någonsin känt Guds allsmäktiga väsen som all kärleks allra första källa, vilken själv kan framträda i personlig gestalt. Endast i Jesus, blir det opersonliga personligt och förenandet av dessa två i mänsklig form möjliggör för människan att komma nära Skaparen, att köttet uppstiger i anden, att begångna följder av synd leds tillbaka uppåt bortom muren som åtskiljer materia och ande, som punkter som annars inte kan vidröra varandra - och bron är Jesu liv.
[28] Nu uppstår frågan: hur långt kunde avlidna själar faktiskt komma före Människosonens död?
[29] De kunde naturligtvis komma till insikt och även uppnå inre lycka, och detta beroende på hur de följde de många tidigare lärarnas undervisning, men de kunde inte nå den punkt vid vilken de kunde få se den förkroppsligade gudomen.
[30] Historiskt sett hände detta för första gången när Jesu kropp låg i graven. Där låg den rent jordiska kroppen, medan själen med Guds inneboende Ande for över och där för alla visade sig som den Ende som han är och var.
[31] Detta kan endast nämnas här. Senare kommer det dock också att avslöjas exakt vad som hände.
[32] Med denna manifestation i andevärlden började det Nya Jerusalem som Guds stad och dess invånare att byggas och befolkas, och det kommer att fortsätta att finnas till för evigt.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.