97. Jesu förhör och dom

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 97; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Marschen gick nu över Kidron genom samma gränd ifrån vilken jag kommit. Tempelvakterna förde mig först till Hannas, som var svåger till översteprästen Kajafas. Hannas var den förste jag fördes till eftersom han var ställföreträdare för Kajafas och hade alltid varit mycket aktiv när det gällde detta ärende och därför var han den som fick reda på att man hade lyckats infånga mig. 

[2] Nota bene: Det är absolut inte meningen att här upprepa allt det som redan i detalj beskrivits i Johannes evangelium, därför att det som skrivs här får inte göra Johannes evangelium överflödigt. Men de följande historiska händelserna kommer endast att fylla i luckorna för sådant som verkar saknas.  

[3] Om hur Hannas bemötte mig och också om Petrus fall kan läsas där. 

[4] Hannas sände mig bunden till Kajafas. 

[5] Judas, som nu såg att saker och ting tog en annan riktning än vad han hade förväntat sig, såg på när jag fördes bort, och följde efter, skräckslagen och fylld av fasa över sin plans framgång. Han ville också följa med mig till översteprästen. Men han förvägrades tillträde.

[6] Alla i Högsta Rådet hade församlats i Kajafas hus och de hade redan väntat länge på min ankomst för att få hämnd. Nu framfördes formella anklagelser emot mig, och vittnen framträdde emot mig som skulle intyga att jag begått högförräderi. Och särskilt intåget i Jerusalem användes emot mig. Jag hade också dristat mig till att gå på den heliga platsen genom vilket jag tillräknat mig själv prästerlig makt vilka jag inte var i besittning av. Därefter blev det omsorgsfullt redogjort för hur jag avsåg att skapa stor uppståndelse bland folket gentemot den romerska kejsaren för att själv kunna bli kung. Men när det ställdes på sin spets att finna vittnen till detta, som kunde bekräfta denna min avsikt med mina egna ord, så kunde de inte hitta några. 

[7] Slutligen framträdde vittnen som påstod att jag sagt: 'Om ni river ner detta tempel och jag skall åter bygga upp det på 3 dagar.'

[8] Kajafas påstod nu att detta var en skymf mot själva templet, ty för att kunna åstadkomma detta så behövdes gudomlig myndighet vilken bara Herrens Smorde kunde äga och som en gång kommer med stora maktbefogenheter. Men jag hade sagt att jag var Kristus, Den Smorde, och därför uppmanade han mig att under ed berätta om jag verkligen var Kristus, Guds Son.

[9] På detta svarade jag: "Du har sagt det. Men jag säger till er alla: från och med nu kommer Människosonen att sitta på Maktens högra sida och kommer att stiga upp till Himlens moln till Fadern som lever i Honom."

[10] Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: Han har hädat Gud! Vilka fler vittnen behöver vi? Ni har hört hans hädelser!"

[11] De andra höll naturligtvis omedelbart med om detta, ty i Rådet hade endast de församlats som Kajafas visste var trogna honom och fogliga. Men inte de som på det ena eller andra sättet var vänligt sinnade till mig - vilket redan blev uppenbart under de sista mötena - syftet var att infånga mig och att hålla Judas förräderi hemligt. Därför klarade man snart av att färdigställa dödsdomen och det var bara en fråga om att få ett godkännande från Pontius Pilatus. 

[12] Väldigt tidigt på morgonen togs jag dit och ärendet föredrogs för ståthållaren. Jag framställdes som en rebell och hädare och som sådan befunnen skyldig till döden. 

[13] Pontius Pilatus, som visste allting om mitt intåg och inte kunde se någon rebellisk handling i detta, försökte rädda mig eftersom han som romare var benägen att betrakta mig som någon slags halvgud med ovanliga förmågor. Nu talade han till mig såsom man kan läsa i Johannes evangelium och han sade till templetjänarna, som stod framför tingshuset, att han fann mig oskyldig.

 [14] Då gick en av översteprästerna fram och förklarade för honom ännu en gång att jag hade rest genom landet och predikat emot templet och dess tjänare vilka sannerligen var landets högsta myndighet och Guds ställföreträdare. Vid detta tillfälle framfördes det att jag var från Galliléen.

[15] Pilatus blev glad när han fick höra detta utsägas eftersom han såg en utväg att befria sig från hela ärendet. Galliléen stod under Herodes enväldiga myndighet och därför var han den som kunde döma i detta fall. Därför avslutade han snabbt förhören och befallde att jag skulle skickas till Herodes som skulle skipa rättvisa över en av sina medborgare. 

[16] Herodes var väldigt nöjd med att jag fördes till honom. Ty nu uppfylldes en önskan hos honom att få träffa mig personligen och själv få övertyga sig om vad som var sant av alla rykten om min mirakulösa förmåga. Han lät föra mig inför honom omedelbart och befallde de som stod omkring honom att lämna rummet. Vi var ensamma kvar. Han uttryckte sin förvåning över att en Människa som jag, som besatt enorma förmågor, hade låtit mig fångas och ville veta hur detta kunde komma sig. Men jag svarade honom inte varför han blev upprörd och ville ha ett klart och tydligt svar från mig. Eftersom jag förblev tyst blev han mer och mer irriterad och blev så rasande för detta att han rusade emot mig och hotade att tortera mig. Jag bara tittade lugnt på honom och den gamle syndaren bävade så mycket i sitt hjärta på grund av denna blick att han räddhågset kallade till sig sina män. Han upplevde mig som oerhört skrämmande och för att dölja sin skräck förlöjligade han mig nu i sina hovtjänares närvaro vilka självklart genast gav sitt stöd åt sin härskares hånfullhet. 

[17] Herodes insåg nu att han hade förts bakom ljuset i sin förhoppning om att kunna uppnå någonting med hjälp av övernaturliga krafter och önskade nu att åtminstone dra fördel av hela situationen så mycket som möjligt. Därför befallde han att jag skulle föras tillbaka till Pilatus medan han i artiga ordalag antydde att han med glädje ville underställa sig Roms överhöghet och avstod från sin rätt att döma en av sina medborgare som enligt ett uttalande från templet också försökte motsätta sig Roms överhöghet. Klädd i en vit ämbetsdräkt, som Herodes befallde att ge till mig som ett tecken på undergivenhet, återvände jag till Pilatus, som inte var särskilt glad över min återkomst men över Herodes handlande istället, vilket senare också åstadkom en fullständig försoning mellan de två härskarna. 

[18] Under tiden hade Pilatus blivit varnad av sin fru, som i en dröm såg hur de goda och de onda skiljts åt av Sonen - och han försökte att få mig frigiven. Därför kom han på idén att föreslå för folket att frige mig, eftersom det var en sed under judarnas Påskhögtid att frige en brottsling som folket valde skulle friges. 

[19]Prästerna och tempeltjänarena hetsade emellertid upp alla sina anhängare som stod framför rådhuset. Och de tillät inte någon av de andra människorna att vara tillsammans med dem så att den skrämda massan som anslöt sig till mig stod inte nära utan detta gjorde istället tempelklanen, som med all makt försökte uppnå sitt mål, nämligen att bli av med mig. Eftersom Barabbas hade ett gott rykte hos templet, som redan nämnts tidigare, så skrek de omedelbart 'Barabbas!', så som de hade kommit överens om, på ståthållarens fråga om vilken fånge som han skulle frige. Och de krävde att jag skulle korsfästas till vilket det alltid betonades att jag var rebell och var emot kejsaren. 

[20] Pilatus visste inte längre hur han skulle hantera situationen ty även om tillräckligt med anklagelser fördes fram emot mig så kunde han själv personligen inte hålla med om dem. Nu tänkte han att enbart prygel skulle vara ett tillräckligt straff och gav därför befallning om detta. Följaktligen blev jag piskad. 

[21] Efter denna bestraffning visade medhjälparna upp mig i ett mycket uselt tillstånd i en lilafärgad mantel och med en törnekrona på huvudet, eftersom Pilatus hoppades att denna åsyn skulle få judarna att känna medömkan med mig så att han kunde släppa mig fri. 

[22] Men judarnas hjärtan var hårdare än sten och de skrek återigen: "Korsfäst honom! Korsfäst honom!"

[23] Pilatus upprepade att han inte kunde finna mig så skyldig att jag förtjänade dödsstraff och att jag hade pryglats mer än tillräckligt. 

[24] Då skrek de som stod främst och de mest förbittrade fariséiska prästerna: "Han måste dö, ty han har hädat Gud! Han hävdade att han var Guds Son och enligt vår lag så måste den som hädar Gud dö!"

[25] När han hörde detta blev Pilatus ännu mera förskräckt, därför att nu fick hans romerska idé att jag kunde vara en halvgud ny näring. Därför gick han in i huset igen och medhjälparna förde in mig igen. Och han frågade mig varifrån jag kom, det vill säga min härkomst och vilket land jag kom ifrån ty han ville tro på mig, inte på dem som anklagade mig.

[26] Men jag svarade honom inte - och detta var på grund av utmattning. Pilatus frågade igen, såsom det är skrivet i Johannes kapitel 19 vers 10. Också de följande händelserna utvecklade sig så om beskrivits i verserna 11, 12 och 13. 

[27] Pilatus, som var uppskrämd eftersom han kände templet och visste att de kunde sträcka sig hur långt som helst när de var på det humöret, ville nu avsluta målet och satte sig ned i domarsätet, en ceremoniell sed hos romarna när en oomtvistlig dom fälls. Återigen presenterade han mig för folket och frågade vem han skulle släppa fri.  

[28] Återigen skrek anhängarna: "Barabbas!"

[29] Någon skickades nu till honom för att släppa honom fri. Sedan pekade Pilatus på mig och sade: "Titta, här är eder konung! Vad skall hända med honom?"

[30] Återigen skrek mobben: "Korsfäst honom!"

[31] Pilatus sade hånfullt: "Måste jag korsfästa er konung?"

[32] En av översteprästerna kom nu fram och sade med eftertryck: "Vi har ingen annan konung än kejsaren men Denne här är emot kejsaren och gjort sig själv till konung. Skulden faller på honom."

[33] Pilatus sade med stort allvar: "Och vad händer om oskyldigt blod ändå förspills?"

[34] "Då får vi Hans blod över oss och våra barn!" skrek översteprästen högt. Och på detta utbrast anhängarna i högljudda instämmanden och upprepade det många gånger. 

[35] Då insåg Pilatus att han inte kunde hjälpa mig utan att själv råka i allvarliga svårigheter. Han fruktade också att det romerska ryktet kunde lida skada av detta om han skulle visa alltför mycket svaghet. 

[36] Som ett yttre tecken på att han kände sig fri från ansvar så tvådde han sina händer i närvaro av alla människor och sade (Pilatus): "Jag är oskyldig till denne rättfärdiga persons blod, ty enligt vår lag så har han inte begått något orättfärdigt. Det kan vara annorlunda enligt er lag, som ni påstår, och därför lämnar jag nu över honom att dömas efter er lag."

[37] Sedan överlämnade han mig till tempelvakterna som stod redo och de förde mig omedelbart i fängsligt förvar, detta vid samma tidpunkt som Barabbas släpptes fri och högljutt hyllades av folket. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]