[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 86; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]
[1]Romarna hade nu passerat med sina trupper och fångar så att vi kunde fortsätta vår färd.
[2]Det dröjde inte länge förrän vi närmade oss Betania där Lazarus uppehöll sig. Motiverad av sin starka inre längtan efter mig klättrade han varje dag upp till sitt älsklingsställe för att spana efter min ankomst. Och också denna gång stod han på sin utkiksplats. Så snart han lade märke till oss alla på vägen, så förstod han i sitt hjärta att det var jag och sprang genast för att möta oss medan han skrek till sina tjänare att de skulle berätta för dem i huset att Herren hade återvänt.
[3]Därför var Lazarus snart tillsammans med oss på vägen och det behöver inte sägas hur glad han och hans familj var när de återsåg oss efter att ha varit ifrån oss under lång tid och hur de välkomnade oss åter till sitt hus.
[4]De följande dagarna var viktiga och ämnade för att övertyga Lazarus liksom mina lärljungar om vad som var mitt slutgiltiga mål med mänskligheten. Och det är därför som många saker uppenbarats för dem som det fortfarande inte är rätt tidpunkt att nu igen avslöja för världen. Men detta kommer att hända senare.
[5]På kvällen satt vi mestadels tillsammans i den välkända vestibulen i värdshuset på Olivberget, vilken också tillhörde Lazarus, eftersom det var fullpackat av människor där och också nödvändigt för dem att kunna se och höra mig.
[6]Så snart det blev känt att jag återigen kunnat beskådas öppet så var det en stor folksamling av judar från Jerusalem och ännu mera judar från andra delar av landet, som hade kommit på grund av Påskhögtiden i Jerusalem. Och de kom också för att träffa Lazarus eftersom han för det mesta drog sig undan efter sitt återuppvaknande [från döden] och förde ett lugnt, begrundande inre liv genom vilket han mycket klarare än tidigare insåg vem jag var och vad som var meningen med mina gärningar. Han hade inga tvivel mera och min lära och personlighet var tydlig för honom nu. Judarna var för det mesta inte från detta område men hade hört talas om miraklet och om mig och de kom för att träffa oss - ofta av nyfikenhet men också av mera gedigna skäl. Alla dessa från det judiska folket, som i viss utsträckning var mottagliga för det som var gott, kom under denna tid nära intill mig så att själarna kunde få upplysning. Och därför var mina lärljungar och jag ständigt upptagna med att liva upp dem som trängdes samman och vars själar var törstiga.
[7]Men tro inte att detta bara var till för judarna. Också många främlingar, greker, romare och andra folk, som fått höra om mig och inte precis visste vad de skulle tro, kom under dessa dagar och fick vetskap. Under dagarna fram till domen över mig blev det därför en rik, sista fångst av fisk för alla de saker som fortfarande kunde göras.
[8]Det är nödvändigt att känna till detta faktum för att förstå det följande:
[9]På kvällen samma dag som vi anlände till Lazarus hus hade vi dragit oss tillbaka från folk som denna dag inte var så talrika som vanligt och var ensamma i hallen som vanligtvis tjänade som mötesplats då plötsligt Judas Iskariot trädde in genom dörren och hälsade oss. Mina lärljungar hade varit ganska glada att vara kvitt honom under så lång tid och hade hoppats att aldrig behöva se honom mer; därför blev de ganska långa i ansiktet vid hans hälsning.
[10]Han frågade artigt om jag hade något emot att han slog sig samman med oss, varpå jag sade honom att han fick göra som han ville.
[11]Judas talade nu mycket om Jeriko och vad han hade gjort där, hur han hade verkat för mig och hoppades få mitt godkännande. Han beskrev i livliga färger hur mycket elände han hade stött på där och också på vägen hit och hur den fattiga befolkningen var förtryckt och led under slaveri. Han talade sig faktiskt upp i en sådan extas att alla som lyssnade förvånades eftersom ingen någonsin så mäktigt hade känt den verkliga kraften i hans tal.
[12]Han (Judas) sammanfattade genom att säga:”Herre, hade jag bara en tiondel av din kraft inom mig, skulle jag omedelbart få ett slut på de mäktigas våld och befria och lyckliggöra folket som lever i slaveri och bönfalla Jehova att rädda dem så att de må prisa sin herre och Guds namn och skrika ut av glädje! Herre, hur länge till kan du tveka och låta deras enträgna böner passera ohörda?
[13]Skåda, Han är här, Konungen som Israel är redo att taga emot, men han visar sig icke! Han döljer sig fortfarande, den efterlängtade Messias, Davids son, människan med Guds kraft i sig! Han tvekar att använda denna stora kraft för sitt folks befrielse och Israel måste sörja och fortsätta att beklaga sitt djupa fall!
[14]Herre, ha förbarmande med folket, de fattiga och utsatta! Gör dem lyckliga; ty Zion väntar på sin Konung!”
[15]Efter dessa ord, som gjorde klart att Judas i mig också hoppades på den världsligt befriande Messias som jag så ofta förnekat att jag var, sänkte sig en stor tystnad, full av förväntan, och jag svarade: “Kallade jag inte alltid de fattiga till mig?! Tröstade jag inte de utsatta, botade de sjuka och gjorde de fattiga rika, försåvitt de behövde detta?! Vem tvekar då? Inte jag, - det är världen som tvekar, som inte vill bli frälst! Men Människosonen skall snart nå högsta möjliga makt, så att världen kan se att Han lätt kan nå det som världen strävar efter och som synes önskvärt i deras ögon. Men detta skall inte ske till världens ära utan till mina himlars ära. Så var nöjd med det du redan har sett och mycket snart kommer att se igen.”
[16]Judas blev nu tyst och gladde sig i sitt hjärta; ty han inbillade sig att han med sitt tal hade fått mig att ta ett beslutsamt steg mot folkets befrielse från det romerska oket, väl medveten om att jag hade makt att göra detta.
[17]Men han hade kommit till dessa slutsatser, vilka, som han väl visste, inte överensstämde med det jag uttryckt hitintills, på grund av följande: Under sin vistelse i Jeriko försökte han så långt möjligt att använda sin begåvning på bästa sätt och talade ofta om mig och min kallelse inför många människor. På detta sätt erhöll han ett visst rykte, speciellt eftersom han faktiskt lyckades bota några människor i mitt namn.
[18]Också Herodes, som uppehöll sig i Jeriko under vintern, hörde talas om honom. Efter att under lång tid ivrigt försökt komma i kontakt med mig, Mirakelgöraren, som han brukade kalla mig, så kallade Herodes Judas till sig för att få höra mera om mig. Judas, som var en självsäker man, utnyttjade situationen till sin fördel genom att utge sig för att vara lärljunge till nazaréen. Dessutom, eftersom hans ord hjälptes upp av hans goda minne då han ofta upprepade hela fraser som jag använt, så lyckades han göra gott intryck på kungen.
[19]Snart förstod Herodes att det fanns mera sanning i de många berättelserna och ryktena om mig än han trott från början och i sin själ slogs han av tanken att en mirakelgörare av detta speciella slag skulle kunna vara till nytta för honom, eftersom han kunde, om nödvändigt, med dennes hjälp beslå romarna med fasa och terror.
[20]Herodes och Pontius Pilatus, ståthållaren, var fiender. Den förre kände sig förtryckt av den senare. Herodes despotism kuvades alltid av Pontius Pilatus så fort den stack upp huvudet, varför Herodes, som alltid hyste hopp om att regera helt självständigt över Judéen och Syrien, blev väldigt förbittrad. Av denna orsak skulle en övernaturlig kraft, som inte kunde styras av romarna, ha varit mycket välkommen för honom. Av precis samma orsak hade Johannes, som tycktes honom vara profet, inte varit fiende till honom. Och det är inte troligt att han skulle ha sett till att denne dödats om han inte hade blivit lurad till det.
[21]Judas, som var en skarpsinnig iakttagare av den mänskliga naturen, hade haft massor av tillfällen att bli klar över motsättningarna mellan Herodes och romarna. Han blev också snart klar över syftet med kungens stora intresse. Han ansåg att han tjänade min sak bäst genom att jämna vägen för mitt makttillträde och kunde inte nog tala om min viljas utomordentliga kraft, vilket allting på jorden var underställt. I sina berättelser tryckte han speciellt på förintelsen av de grymma krigare som jag lät dödas av vilda djur, - som bevis på min förmåga att bemöta de romerska vapnen med varelser som var oövervinnerliga.
[22]Judas, som i likhet med det judiska folket längtade efter en världslig Messias och som ansåg mig som den mest lämpade för detta uppdrag, blev genom dessa möten än mer styrkt i sin felaktiga uppfattning och kände att han måste spela en roll i denna del av min gärning. Han ombads av Herodes att förmå mig att komma till ett möte med honom, eftersom denne inte vågade ge en direkt order av rädsla för min makt.
[23]De kom överens om mitt besök i Jerusalem inför påskhögtiden som den lämpligaste tidpunkten, varför Judas åter förenade sig med oss som utsänd av Herodes för att vinna över mig för kungens världsliga planer och genom detta göra dem i templet välvilligt inställda till mig.
[24]Det behöver inte sägas att jag var mycket väl insatt i dessa planer och därför inte behövde befatta mig med någon diskussion med Judas själv. Men han trodde att det var omöjligt för mig att läsa dessa hans hemligaste tankar. Ty han, en världslig människa trots alla sina andliga möjligheter, hade på intet sätt trängt tillräckligt djupt in i min persons natur och uppfattningsförmåga för att i mig se någonting annat än en mycket begåvad människa, utrustad med ovanliga förmågor. Han visste – och hade nog med bevis på detta – att ingen kunde motstå mig i fysiskt hänseende, men han betvivlade huruvida det mänskliga hjärtats innersta, hemliga böjelser avslöjades för mig. Fastän jag alltid var vänlig och snäll mot honom, var jag mera förbehållsam mot honom än mot någon annan. Därför kunde han inte förstå Min Andes språk, vilket endast kan uppenbaras genom de skapade varelsernas kärlek till mig och som han inte gav mig.
[25]Senare fortsatte han mångordigt och med största vältalighet att förklara för mig nödvändigheten av att befria folket från det yttre förtrycket, och gav en vink om Herodes stöd. Men jag förbjöd honom på allvar att tala på detta sätt, varför han blev mer och mer förbehållsam och tystlåten.
[26]Denna förklaring är nödvändig för att bättre förstå vad som försiggick i hans hjärta.
Översättning från engelska av mig.
[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: http://www.franky1.com/downloads.html]
