98. Jesu korsfästelse, död och begravning

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 98; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1]Templet tycktes ha vunnit och ville ha dödsstraff som man förklarade skulle genomföras så snart som möjligt.

[2]Vad som nu kommer att följa kommer inte att vara en detaljerad beskrivning av all den tortyr som min kropp fick utstå, ty dessa är saker som ingen människas själ kan förstå. Endast i ett fritt, andligt tillstånd kommer det en gång att bli möjligt att förstå i vilken utsträckning dödstortyren tjänade syftet att helt förandliga Min kropp och därmed också bidra till materians frälsning, fastän den tortyren var inte absolut nödvändig.

[3]Endast några fel kommer att rättas till här för att klargöra vissa saker, så att en tydlig bild kan ges av Människosonens sista timmar, som står i samklang med evangelierna vilka vad gäller Min fysiska död är ganska korrekta. 

[4]För det första måste vi tänka på hur korset bars. Det var en sed bland romarna att varje brottsling som dömts till döden var tvungen att själv bära sitt dödsträ till avrättningsplatsen. Och ofta när han inte hade styrka nog att göra detta, blev han mycket grymt torterad för att tvinga honom att utföra denna del av straffet. Naturligtvis blev inte heller Jag förskonad från detta, och styrkan i min extremt utmattade kropp lämnade Mig mycket snart så att jag föll till marken flera gånger.

[5]Simon från Cyrene, som anslutit sig till Min lära och som sådan var välkänd för prästerna, mötte processionen, och förskräckt iakttog han Min ömkliga belägenhet med stort medlidande. 

[6]Då skrek en av tempeltjänarna föraktfullt åt honom: "Titta där på din stora Mästare som inte kan hjälpa sig själv. Nu kommer hans bedrägeri ömkligt upp i ljuset. "

[7]Simon som kände avskyn inom sig, svarade honom med en profetisk inspiration: "Det kommer en tid då ni alla förbannar den stund då ni gjorde något sådant. Men jag önskar tjäna min Mästare, så att jag kan mildra hans lidande."

[8]"Det skall du få göra!" skrek flera präster ilsket. "Eftersom du vågar håna templets åtgärder så ålägger vi dig att göra bot och du skall bära din Mästares kors!" När Simon hörde detta rusade han med glädje fram för att hjälpa till, tog det tunga korset på sina starka axlar och eftersom jag låg ner på marken, erbjöd han Mig också sin hand så att jag kunde få stöd. Jag tog tag i den och Simons fysiska förmåga  stärktes så mycket att det blev lätt för honom att bära denna tunga börda.

[9]Alla mina närmaste vänner, som inte kunnat komma i närheten av tingshuset när domen föll, följde nu med. Och en massa människor, som först var förskräckta och stannade på avstånd när de anslutna till templet ropade "korsfäst Honom", kom nu närmare. Dessa visade genast upp en hotfull attityd när processionen kom nära gränden, där ett stort torg möjliggjorde att väldigt många människor kunde samlas. Men fariséerna var rädda att detta skulle hända och hade därför anhållit om en stor grupp romerska soldater, och dessa väntade vid gränden mot Golgata för att hålla ordning på processionen.

[10]När de som var välvilligt inställda till Mig nu insåg att jag oåterkalleligen var förlorad och att en eventuell våldsam räddning ur händerna på rättvisans tjänare omöjligen lät sig göras, upphävdes högljudda klagorop, företrädesvis från kvinnor.  

[11]Därför vände jag mig till dem som stod Mig närmast och sade till dem: "Gråt inte för Mig utan för er själva och edra barn, ty värre saker kommer att drabba dem än vad ni nu ser hända med Mig. Jag beger Mig till Min fader, men de kommer inte att veta vart de kommer att ta vägen."

[12]I den kyrkliga traditionen sägs det att pigan Veronica erbjöd Mig en trasa för att torka bort Min svett. Detta är sant, för hon stod i de första raderna av de sörjande. Men Mitt ansiktes avtryck på detta tygstycke är en legend som uppkom senare. Och det bör också sägas här att det aldrig fanns en jude vid namn Ahasverus under Min tid som körde bort Mig från sitt hus. Båda är myter som har sitt ursprung senare i fromma sinnens berättelser. Dessa försökte försköna Min fysiska död med alla möjliga mirakel vilka också smugit sig in i evangelierna.  

[13]Om alla dessa saker hade hänt, medan kroppen hängde på korset, som det rapporterats - den stora jordbävningen, solförmörkelsen, framträdandet av andar och mycket annat - i så fall skulle Jerusalem, genom dessa kraftfulla tecken, ha tvingats till botgöring i säck och aska till och med samma dag och skulle inte ha tvivlat på Min återuppståndelse, utan tagit emot den med glädje och som ett tecken på syndernas förlåtelse. Men under den tidpunkt då kroppen dog, hände inget som var så ovanligt att det nödvändigtvis måste vara förknippat med Min död. Det fanns heller ingen annan möjlighet eftersom den fria viljan inte skall påverkas. Och om denna huvudprincip inte måste upprätthållas skulle det redan tidigare ha varit möjligt att ändå använda kraften i sådana mirakel i vilket fall som helst. Allt hände på ett sådant sätt att det också kunde ha hänt utan Min fysiska död, och därför skall vi mera i detalj titta på vad det var som hände.

[14]Då jag nu leddes ut till Golgata - vid den tiden den vanliga avrättningsplatsen i Jerusalem - kom Judas Iskariot i yttersta förtvivlan och försökte bryta igenom avspärrningen som tempelvakterna hade upprättat runt platsen. Han föstes bort med våld och förblev stående alldeles intill med stirrande ögon och hoppades fortfarande att någonting utöver det vanliga skulle inträffa för min befrielse. Han hade alltid hållit sig alldeles i närheten medan jag dömdes och ju tydligare han såg att min kraft här antingen hade runnit ut eller inte användes av mig, desto större blev hans fasa.

[15]Slutligen rusade han tillbaka till Stora Rådet och full av självförebråelser försökte han lämna tillbaka pengarna och sade att han hade förrått oskyldigt blod. Han blev naturligtvis avvisad med den hånfulla kommentaren att han hade sig själv att skylla. Full av förtvivlan kastade han pengarna i templets låda för fattiga och rusade iväg, fortfarande med en strimma hopp i sitt hjärta att jag skulle befria mig själv innan det värsta inträffade. När han såg hur min kropp kastades till marken och låg på korset och hörde hammaren driva spikarna igenom min kropp och in i träet upphävde han ett ljudligt skrik och rusade iväg. Utan att blicka tillbaka rusade han iväg till ett avlägset område där han med hjälp av sin livrem hängde sig själv i ett fikonträd. 

[16]Han hade dyrt fått betala för sitt misstag, sin kärlek till pengar och sin själviskhet. Men vad som hände honom efteråt kommer att diskuteras vid ett senare tillfälle. 

[17]Hans kropp hittades inte förrän flera dagar efter hans fysiska död. Den hade fallit ner från livremmen och gnagts av av hundar och shakaler. Han begravdes skyndsamt på samma ställe. 

[18]Det sägs nu att mörkret hade fallit då min kropp hängde på korset. Ja, det var verkligen ett stort inre mörker över Jerusalem, men inte av det yttre slaget. Det var ett inre sådant, som var och en förnam, som om han hade förlorat någonting, utan att veta vad det var. Och till och med översteprästerna, förkunnarna av lagen, fariséerna och tempeljudarna, som så vildsint hade krävt min död, kände ingen tillfredsställelse eller glädje över sitt dåd. 

[19]Detta är också skälet till att templet inte vidtog några åtgärder mot mina lärljungar och närmaste anhöriga, ej heller mot Nicodemus, Josef från Arimathea eller Lazarus, vilka alla vallfärdade till mitt kors och var närvarande sista timmen innan min död. Själv hade jag framför allt Nicodemus höga ställning som medlem av Stora Rådet att tacka för att de tilläts stanna där medan platsen blev avspärrad av soldater som inte släppte in någon vid andra tillfällen. På grund av hans medling så gjordes ett undantag. Men mina närmaste lärljungar, förutom Johannes, var inte närvarande, som jag ofta tidigare hade förutspått. Fåraherden vare slaktad, och därför skingrades fåren. Efter mitt anhållande hade några flytt till Lazarus och de andra gömdes av vänner.  

[20]Johannes var den ende som vågade visa sig själv öppet överallt och var ett stöd och en tröst för min fysiska moder Maria.

 [21]Petrus, som efter sitt avfall hade gripits av djup ånger, följde faktiskt i hemlighet processionen som ledde mig genom Jerusalems gator från en myndighet till den andra, ändå höll han sig borta från alla bröderna då han i sin själ kände en önskan att vara ensam. Först nu fick han full klarhet om min mission i vilket syfte de andliga övningarna i Efraim hade varit särskilt nyttiga. Han insåg karaktären av och syftet med min fysiska död och blev också fast övertygad om dess nödvändighet liksom om min förutspådda återuppståndelse, litade bestämt på detta men utan att yttra ett ord om det. 

[22]När det gäller mina sista timmar så har de viktigaste sakerna sagts tidigare, men den som vill påminna sig dem kan läsa ‘De sju orden på korset’ och kommer då att veta tillräckligt om mina sista timmar.* (* ’Jesu sju orden på korset’, publicerat av Lorberförlaget).

[23]Då min själ skildes från kroppen var det visserligen faktiskt en jordbävning, men detta var ett inte alltför slående fenomen, eftersom Jordandalens underjordiska krafter i den regionen var väldigt mycket tydligare under min tid än nu, varför jordbävningar inte var alltför ovanliga. Men det gick aldrig upp för de förhärdade judarna att detta fenomen verkligen kunde vara förbundet med min död.  

[24]Det är också sant att förhänget i templet slets sönder i två stycken som ett yttre tecken på att det inte längre fanns någon barriär framför Faderns heligaste hjärta, och till och med att alla kunde komma dit och få evigt liv. Men inte heller detta, så konstigt det än kan låta, väckte något uppseende. De tjänstgörande prästerna hängde upp förhänget igen och så var den saken avklarad. 

[25]Vidare sägs det att solen förlorade sitt sken. Det har redan fastslagits att det inte skedde någon solförmörkelse. Men alla vet att jordbävningar på varmare breddgrader föregås av ett förmörkande av atmosfären, varvid solen förlorar lite av sin glans. Någonting liknande hände här. Denna förlust av glans kom sig emellertid av en annan orsak än den vanliga, fastän fenomenet var det samma. 

[26]Det har också sagts att de döda reste sig från sina gravar och visade sig för många. Denna berättelse måste förstås på rätt sätt, och den som kan ta till sig det följande kommer att förstå. 

[27]När min kropp hade dött och mina många fiender helt hade släckt sin törst på hämnd, spreds folket snart därför att en inre skräck - precis samma inre mörker som tidigare nämnts - tvingade alla att söka skydd i sina egna hus där, i enlighet med deras lagar, judarna måste förbereda sig för sabbaten, som började vid solnedgången. 

[28]Mina anhängare kom gradvis närmare avrättningsplatsen, så att många av mina vänner var där. Josef från Arimathea hade tidigare gått till Pilatus och bett om min kropp, en ynnest som inte alltid beviljades. 

[29]Men Pilatus tillmötesgick detta med glädje och önskade därmed förarga judarna, såsom han gjorde med den trespråkiga inskriptionen längst upp på korset, där det sades att jag var judarnas konung. 

[30]Mina vänner tog skyndsamt ner kroppen, tvättade den ren och smorde in den med olja och bar den försiktigt till en bergsgrav som tillhörde Josef från Arimathea på en egendom han där köpt av Nicodemus. Denna var tänkt att användas som hans egen sista viloplats någon gång i framtiden. 

[31]Golgata var en klippig kulle men väldigt nära en tättbefolkad bostadsförort där många välbärgade romare och judar hade köpt land och byggt magnifika villor. Detta förklarar närheten till trädgården. 

[32]I denna grav lade de min kropp, och låste den noggrannt - av rädsla för att judarna i sin ondskefullhet till och med skulle våldföra sig på min döda kropp.  

[33]Judarna, i sin tur, var rädda för att mina anhängare skulle stjäla kroppen och sedan säga att jag hade återuppstigit från de döda; ty de hade hört och kände till ett rykte om min förutspådda död och återuppståndelse. Därför bad de Pilatus om vakter. Detta tillmötesgick han, till och med av nyfikenhet på vilka mirakulösa saker som skulle kunna hända, vilket å ena sidan förväntades av alla vänner liksom å andra sidan fruktades av alla fiender. Därför beordrades romerska soldater att vakta graven i fem dagar. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]