93. Samtal mellan Judas och Tomas. Avfärd från Betania. Uppehåll vid Jordan.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 93; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1]När dagen grydde närmade sig Judas Thomas och förde honom åt sidan. 

[2]Båda gick utomhus och där samtalade de på följande sätt: 

[3]“Broder”, sade Judas, “kan du förstå Herrens attityd? Hör på, vi är båda människor som alltid vetat vad vi har velat och som alltid följt ett en gång förutsett mål med all vår förmåga! Men här ser jag inte längre klart vad Herren verkligen vill och jag är inte längre helt övertygad om att han själv ser klart vad som är Hans slutmål.

[4]I går var vi båda vittne till Hans triumf, och det skulle bara ha varit en enkel sak för Honom att knyta de människor, som ansluter sig till Honom, fast till sig så pass mycket att de skulle ha följt Honom varthelst han så önskade. Men istället för att övertyga hela världen om sin mission som Messias, så låter Han templet beröva honom frukterna av sitt arbete och gör ingenting för att uppfylla folkets strävan fastän det sannerligen är så mycket kraft i Honom att om Han bara hade ansträngt sig så skulle Han styra templet och hela det romerska imperiet!

[5]Vad tjänar Honom all Guds makt, med vilken han kan vara herre över stormar, sjuka och allt elände, om Han inom sig själv är svag nog att inte använda denna kraft där det behövs. Bör inte de friska, som försmäktar ofantligt under trycket av det romerska oket och templets ocker, finna en frälsare i Honom. Vad betyder de få sjukas elände jämfört med det stora eländet hos folk i allmänhet. Juda, till och med hela världen, dignar under förtrycket från det övermodiga folket. Giriga kungar och en allsmäktig kejsare som vältrar sig i lyx har tagit de troner i besittning, som en vis rättvis prins, utrustad med Guds makt, borde inneha. Skulle inte världen bli till ett Paradis, sorg och smärta till ren glädje och välbehag och fattigdom till rikedom om Han innehade den tron som nu tagits i besittning av kejsaren i Rom! 

[6]Oh, mitt hjärtat vibrerar av glädje i mitt bröst när jag tänker på hur allt kunde vara, - och hur det ändå inte är! Och varför är det inte så? Därför att Han, den ende inom vilken Guds kraft är levande, inte kan finna mod inom sig för en snabb och beslutsam handling!

[7]Du måste förstå, broder, att detta smärtar mig, detta bekymrar mig djupt; ty sannerligen, jag har fortfarande hjärta för folkets djupa elände. Ändå tycks det mig som om Han har förlorat sitt förutom för de sjuka och svaga.”

[8]Thomas svarade: “Broder, hur kan du tala på det där sättet? Sade inte Herren själv:’Jag kom inte till världen för de friska utan för de sjuka och krassliga, för att jag skall hjälpa och trösta dem!’? Tror du att du vet bättre än Honom varför han har kommit till oss?!”

[9]Judas svarade hetlevrat: “Och vem är då frisk i detta land? Är inte alla sjuka och krassliga? Bara templet och några högt uppsatta frossare, och blir feta på det som de pressat ut genom sin makt. Och den utåt sett friska människokroppen är inuti eländig, sjuk och förmörkad av ilska och raseri, vilken har framkallats genom beteendet hos dem med makt.

[10]Han kom faktiskt också till dessa! Behöver folket en Messias bara för sitt fysiska lidande?! Folket vill - och bör - vara lyckliga, det är Guds vilja. Men denna lycka inbegriper också en trygg ställning i världen, sådan som den man åtnjöt under Solomon, så att de kan leva i fred och, medan de åtnjuter materiellt välstånd, också kunna utveckla sin själ.

[11]Nej, Broder, mitt hjärta är fullt av sorg! Jag öppnar det för dig; ty du har alltid varit olik de andra, som utan förbehåll tror på allting utan att veta varför. Nej, jag är inte och vill inte bli en slav under vidskepelse! Jag vill veta vart vägarna leder! Jag vill inte ha barnlekar utan manliga bedrifter!”

[12]Thomas blev förskräckt för den obeveklige Judas, som så plötsligt och oväntat öppnade sitt hjärta för honom och sade i en varnande ton: “Broder, jag är visserligen en skeptiker; när jag ändå någon gång tror på någonting så är jag också övertygad om det. Men om du vill få mig att vackla i min tro på Herren - som det tycks mig - så är det en fruktlös strävan; ty jag vet vad jag tror om honom. Så lämna mig ifred!”

[13]Judas protesterade upprörd: “Det är långt ifrån vad jag vill. Också jag är fast övertygad om att världen kan få frälsning endast genom Honom. Men jag är lika fast övertygad om att någonting måste ske för att denna frälsning skall kunna bli verklighet. Och det är nu - eller aldrig!

[14]Herodes är välvilligt inställd gentemot Honom. Romarnas slagkraft är låg här för tillfället, därför att de behöver sina styrkor på annat håll. Därför är allting fördelaktigt för Honom - den mäktigaste Människan - om Han bara ville! Men frågan gäller att uppväcka viljekraften inom Honom! Ty vi har sett hur mycket Han drar ut på tiden och vi har hört vad templet vill. - Om jag bara hade den minsta bit av hans kraft så skulle jag hånskratta åt tempeltricksen lika mycket som han hitintills har gjort. Sannerligen, denna ömkliga drägg har ingen makt över Honom; den hade det varken tidigare eller kommer någonsin att få det. Men man måste frukta att också Gud en dag kommer att frånta Honom makten om Han motsätter sig Guds vilja att göra sitt folk lyckligt.

[15]I Herren möts här alla de Gudsmaktens betingelser för att läggas i Honom. Vi kommer att behöva vänta evigheter för att en annan människa skall komma och utföra sådana stordåd. Därför måste Han göra det nu eller aldrig, innan Guds tålamod tar slut. Om Han inte inom sig finner modet att göra vad som är nödvändigt eftersom det utlovades av Gud, så måste Han tvingas till det!”

[16]Thomas rusade förskräckt upp och viskade: “Tvinga. Vem vill tvinga Honom genom vilken den Allsmäktige själv talar?”

[17]Judas mumlade beklämt: “Om Han är den som han säger sig vara, så låt Honom bevisa det! Om Han inte är det, så varför då vänta på -ingenting?”

[18]Thomas viskade livrädd: “ Hur kan någon tvinga Honom. Broder, avstå från sådana tankar. Det är inte bra. Det får mig att rysa!” 

[19]I det att han gav honom en mörk blick sade Judas: “Din vekling, ryser du vid stora tankar? - Själv vet jag ännu inte hur det skall kunna utföras. Jag bara känner: någonting måste hända, det måste det! 

[20]Farväl Broder, behåll vad som sagts hemligt för de andra! Hör du? Lova mig! Jag är inte särskilt älskad av någon av dem därinne; jag vill inte inbjuda till mera hat. 

[21]Thomas sträckte ut sin hand mot honom och sade: “Vem skulle tjäna på mitt prat? Jag lovar”

[22]Därefter gick Judas efter ett kort farväl bort och upp på Oljeberget för att i lugn och ro tänka igenom saker och ting. Men Thomas gick tillbaka till de andra, ganska nedstämd, och försökte få tillbaka sitt lugn genom ett stillsamt samtal med bröderna.

[23]När vi nu, med undantag för Judas, satt ner för att äta frukost frågade Lazarus vad Jag hade beslutat Mig för - huruvida Jag önskade tillbringa högtidsdagarna tillsammans med honom, vilket han fördrog, och om inte, vart Jag i så fall tänkte bege Mig. 

[24]På detta sade Jag till honom och lärljungarna att Jag hade för avsikt att ge Mig av ifrån Betania redan idag - inte av rädsla utan att Jag gjorde detta för folkets och tempeltjänarnas skull. Dessa skulle ställa till mycket ont om de visste att Jag var här och inte kunde nås. För att förhindra detta och för att inte skada någon skulle Jag nu gömma Mig undan under några dagar och inte låta dem hitta Mig.    

[25]Mina följeslagare frågade Mig vart Jag önskade bege Mig.

[26]Jag sade: "Om ni önskar följa Mig får ni reda på det. Men en förrädare sover mitt ibland er och av detta skäl bör ni ännu inte veta om det."

[27]Lärljungarna upprördes över detta påstående och tittade sig förvånade omkring för att se vem Jag kunde mena. Inte bara lärljungarna var närvarande här utan också många från Lazarus hushåll som hjälpte honom med skötseln av hans ägor. Men ingen av dem vågade ställa en enda fråga om detta. 

[28]Vi avslutade vår frukost under tystnad. Sedan sade Jag farväl till Lazarus och hans familj som beklagande och med oroligt hjärta betraktade Min avfärd. Men deras förtröstan i Mig lyfte dem ovan alla bekymmer att någonting kunde hända Mig på grund av templet. 

[29]Vi tog riktning mot vägen till Jeriko och kunde snart se Judas komma mot oss. Han hade lagt märke till vår avfärd från kullen och utan att slänga en blick på lärljungarnas inte särkilt glada ansikten kom han för att slå följe med oss. Jag företog nu denna resa med endast de tolv och ingen av Mina övriga anhängare följde oss. 

[30]Snart gick vi i riktning mot Jordan där Johannes hade döpt, men efter att predikantens röst i öknen hade dött ut så var denna plats nu fullkomligt öde. Så vi slog läger och förblev där helt ostörda.

[31]Detta område är väldigt behagligt, särskilt under våren eftersom det är mycket varmare där. Frodiga träd och buskar växte vid stranden och gav alla svala skuggor och trygga viloställen. Efter att vi lämnat Lazarus  tillbringade vi två hela dagar här vid Jordan och Jag använde denna tid till att för lärljungarna ännu en gång tydligt förklara deras kallelse och Min lära. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]