92. Nikodemus och tempeltjänstemännen hos Herren

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 92; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Vi anlände dit efter en kort stund. Alla hade gått tysta och mina lärljungar kastade ofta bekymrade blickar i min riktning eftersom det för dem tycktes klart att jag hade önskat att vinna en viktig seger vilket ofattbart för dem hade slutat i ett misslyckande. Var fanns min mirakulösa kraft, som genom ett yttre tecken så lätt kunde ha bekräftat min kallelse? Ty botandet av sjuka var för dem redan en vanlig företeelse. Detta kunde också med framgång utföras av mina lärljungar och var därför ingenting speciellt inför folket. De hade också sina tvivel angående rösten från skyn eftersom den inte lät tillräckligt mäktig för att få ett slut på alla tvivel. 

[2] Alla dessa frågor diskuterades i detalj av mina följeslagare när vi anlände till Betania, och jag hade dragit mig undan till ett avlägset rum för att koncentrera mig och stärka mig, det vill säga min själ. Av mina lärljungar var det Judas som var mest upprörd över det uppenbara misslyckandet och han uttryckte öppet att min överdrivna ödmjukhet och godhet hindrade mig från att kraftfullt stå upp för folket. 

[3] Han (Judas) sade: “Herren är helt säkert en människa med utomordentlig kraft och visdom och jag tvivlar inte på något sätt på att ingen annan än han är den väntade Messias. Ändå är denna mäktiga ande, ofta manifesterat som ett sken i sin utomordentliga kraft, innesluten i ett mycket svagt fodral, som visar alltför många svagheter för människorna. Det är inte bara ödmjukhet och godhet som styr världen utan också den knutna näven som kan behärska svärdet och om nödvändigt slå hårt och med grymhet, vilket säkrar framgången. Om Herren tvingades att försvara sig själv och sina följeslagare mot de lystna bödlarnas hantlangare så skulle hans inneboende Guds-kraft tvingas handla helt annorlunda för att hindra att han och hans följeslagare tillintetgjordes och hans gärning blev framgångsrik. Men så här långt har han alltid misslyckats.”

[4] Petrus sade till honom: “Judas, har du aldrig lagt märke till hur ofta både Herren och vi har hamnat i fara och utan denna hans inneboende kraft skulle ha gått förlorade för länge sedan?! Kom ihåg hur han beordrade stormen och hur ofta angreppen från templet och dess delgivningsmän har tillintetgjorts.”

[5] Judas svarade: “Det är inga bevis, ty varje gång inträffade det sådana gynnsamma omständigheter att vi kanske kunde ha undkommit faran också av vår egen kraft. Nej,  jag tror att om en fysisk fara, av det slag som var och en ser och fruktar, plötsligt hotade honom- skulle inte Herren då tvingas handla avsevärt kraftfullare?! Skulle inte folket då ansluta sig till honom på ett mycket annorlunda sätt istället för att åter vända sig ifrån honom på grund av dumma, pompösa trick från templets sida?!”

[6] Petrus och de andra som skakade på huvudena tänkte: “ Hur skulle någonting sådant hända och vem skall besluta om det? Herren måste veta bäst vad han tänker göra och hur han skall handla!”

[7] Efter detta blev Judas tyst och tankfull och förblev dyster och fåordig under hela dagen. 

[8] Det var tyst i Lazarus hus nu och ingen störde mig medan jag var ensam i mitt lilla rum och samtalade med min fader i mig. Dock kommer ingen människa att förstå hur det senare var möjligt. Därför bör det sägas här att min själ såg mycket väl hur det skulle vara möjligt att komma undan allt lidande, och att den tvekade eftersom den också var bunden till jorden, precis som själen hos vilken annan människa som helst som behöver utföra en uppgift. Endast Anden i mig, som alla vet vem det var, föreskrev vägen för mig och bad själen att välja, om denna av kärlek till honom och människorna ville vandra den angivna vägen eller inte. Och så, till slut kom beslutet närmare igen, och Människosonen valde åter Faderns vägar. 

[9] När kvällen kom återvände jag glatt till Mina anhängare och bad  Lazarus att sörja för vårt fysiska välbefinnande. Sedan gjordes detta i rikliga mått, och vi intog ett nattmål med de tolv, Lazarus och hans systrar, liksom Maria Magdalena, som sedan mitt tidigare besök inte hade lämnat Lazarus hus.

[10] Efter att ha intagit måltiden inträdde en av Lazarus tjänare och meddelade att flera män som ville tala med mig och Lazarus stod utanför, men utan att ha blivit igenkända. Lazarus frågade mig vilka de var.

[11] Jag svarade honom: "De är några av folkets överordnade, och bland dem finns också Nikodemus. Pådrivna av vad som skedde i dag kommer de för att träffa oss. Men de fruktar världen mera än Gud. Därför kommer de förklädda för att träffa oss och detta på natten - trots att de har goda avsikter så är de ändå så hemliga som möjligt ".

[12] Sedan vände jag mig till tjänaren och sade till honom att bjuda in främlingarna till oss och att han skulle tala om för dem att de kunde komma öppet eftersom det inte fanns någon bland oss som skulle förråda dem. 

[13] Efter en kort stund trädde främlingarna in. Det var Nikodemus och tre högre judiska tjänstemän från hans familj, som innehade viktiga ställningar i Jerusalem, men ändå alla var mer eller mindre beroende av templet.

[14]  På en gång rusade Nikodemus fram till mig och tog känslosamt min hand medan han bad mig att åtminstone under den närmaste tiden inte visa mig här eftersom templet hade nått sin kulmen av ilska genom mitt framträdande idag, och Kajafas och Högsta rådet hade svurit att oskadliggöra mig till varje pris.

[15] Mina motståndare trodde att jag på grund av min okloka åtgärder lyckades att avvärja faran den här gången. Men vem vet, kommer det att vara möjligt även nästa gång? Därför måste de handla snabbt innan jag återigen lyckades få folket på min sida, eftersom dessa nu var modfällda på grund av min tvekan, men också snabbt kunde tändas upp igen genom en rask bedrift av mig.

[16] De visste också att den baksluga Herodes var välvilligt inställd till mig, precis som han varit till Johannes dessförinnan, och endast utnyttjade templet för sina egna syften. Och eftersom han var sniken på pengar, så gladde han sig av hela sitt hjärta åt den dåliga situation som prästerna hade försatt sig i när det gäller folket. Därför var de tvungna att handla  snabbare för att förhindra att jag skulle komma i kontakt med honom för att få ett bättre beskydd. Ty om templet skulle behöva Herodes beskydd mot folket, skulle detta beskydd kosta enormt mycket pengar eftersom han inte gjorde någonting av kärlek och åtminstone skulle försöka använda Jesus som en trumfkort mot templet.

[17] Därför var Nikodemus och även de som medföljde honom mycket ängsligt oroliga för mig och bad mig omgående att varken lita på Herodes eller utsätta mig för den stora fara som nu hotade från templet. Dessa hade bara vågat framföra denna nyhet till mig. Fortfarande fanns det många andra inom deras grupp som var välvilligt inställda till mig, men inte personligen vågade komma till mig på grund av fariséerna. 

[18] Nu sade jag till Nikodemus och hans vänner: "Mina älskade, det som ni meddelar mig har jag sedan länge känt till och tagit hänsyn till, ty om Fadern inte ville att allt det som hänt skulle hända, skulle det då vara så? Och om Fadern inte skulle vara med mig, skulle jag då veta vad den kommande tiden måste föra med sig till mig?

[19] Tro därför att allt är väl, precis som det hände och också så som Fadern vill ha det, för den som tror på mig, tror inte på mig, utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig.

[20] Jag kom till denna värld som ett ljus så att alla, som tror på mig, inte skulle förbli i mörker utan vandra i klart dagsljus. Det är därför jag talade inför folket på detta sätt, precis som jag alltid gjort. Jag berättade också för dem att Mitt Rike inte är av denna värld, och jag har också alltid visat dem hur de ska vandra för att komma i besittning av Mitt Rike.

[21] Den som hör mina ord och inte tror på dem, honom kommer jag därför inte döma för det. Ty jag kom inte för att döma världen och regera den som en tyrannisk kung utan för att göra världen lycksalig genom Ordet och skapa fred i den. Den som föraktar mig och inte tar emot mitt ord har redan tillräckligt av det som dömer honom. Ty det ord som jag har uttalat, och som dröjer kvar för alltid, dömer honom på den första dagen efter att han lämnat detta jordiska värld för att inträda i det eviga kungariket där jag är den sanna kungen och kommer att förbli så för evigt.

[22] Jag talade inte utifrån mig själv, utan Fadern, som har sänt mig befallde mig vad jag ska göra och säga. Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Det är därför jag säger det som Fadern bad mig om att säga. Så oroa dig inte om vad som händer och vad som ännu kommer att hända. Fadern vill ha det så. " 

[23] Härpå sade Judas ganska upphetsad: “Herre, Fadern är säkert med dig med all sin makt! Kan då denna makt lämna dig medan ni båda är en?”

[24] Jag sade: “Fadern, Sonen och Makten är en och kommer att så förbli och kan aldrig någonsin dela på sig, som ni väl känner till. Och Fadern är i Sonen och Sonen kommer också snart att vara i Fadern, enade genom makten. Men Sonen måste lyda Fadern, och om han gör så, så skall Fadern låta honom besitta allting. Och Sonen vet detta eftersom Fadern berättat detta för honom. Och nu kommer det bara att ta ännu en liten tid, då Sonen kommer att vara för evigt i Fadern. Men hur detta måste uppnås är ännu inte ert bekymmer, men det kommer att gagna er och hela mänskligheten. "

[25] Nikodemus sade: "Herre, vi förstår inte dessa dina ord helt. Dessutom verkar det framför allt nödvändigt att du sörjer för din egen personliga säkerhet. Det är därför vi kom hit, speciellt för att erbjuda dig detta efter vår bästa förmåga. Skulle det därför inte vara bättre om du lämnade detta ställe och gömde dig? Min brorson här kan eskortera dig säkert, ty han har många förbindelser över gränsen där du kan bo ett tag i fullständig säkerhet. " 

[26] Jag sade: "Var inte så dumma. Jag behöver inte människors hjälp. Om jag ville förgöra mina fiender, så skulle detta vara en lätt sak för mig. Men jag vill inte ha det så, ty de kommer också att vara delaktiga i frälsningen, och med dem hela folket. Jag stannar här, och ni kan vara säkra på att ingen kommer att fånga mig innan jag själv vill det. "

[27] Men även om Nikodemos inte omedelbart kände sig lugnad på grund av att rädslan för templet fortsatte att förfölja honom, så var han till slut nöjd med det och trodde att han gjorde vad han måste göra. Härpå uttryckte Jag också min erkänsla för hans goda vilja och under skydd av mörkret färdades han strax obehindrat tillbaka till Jerusalem med sina följeslagare dit han anlände och utan att ha blivit igenkänd.

[28] Vi själva gick snart till vila eftersom även denna dag hade krävt mycket arbete från våra kroppar. Natten förflöt mycket fridfullt för oss. Endast Judas själ kunde inte finna denna frid. Många tankar och viskningar passerade genom hans själ varför han tillbringade natten sömnlös.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]