onsdag 21 januari 2015

91. Jesus i templet

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 91; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Samtidigt var fariséerna, prästerna och tempeltjänarna verkligen upprörda och undrade vad de kunde göra åt denna stora demonstration. De insåg snart att det skulle vara omöjligt att undertrycka dem med vapen eftersom detta skulle snart följas av ett uppror mot det redan impopulära tempelstyret. Folket var hänförda av entusiasm vilket inte kunde underkuvas med våld. Så allt de kunde göra för närvarande var att låta det ske och utnyttja det så mycket som möjligt till gagn för templets anseende i händelse av en oväntad omkastning.
[2] Särskilt Kajafas, översteprästen, förespråkade i ett hastigt sammansatt råd att vänta och se vad jag faktiskt planerade att göra och i vilken riktning jag ville vända hela rörelsen. Om jag ville utropas till kung, då skulle romarnas makt snart vara på deras sida. Men om jag ville gå emot templet och dess tjänare, så skulle jag också åstadkomma endast lite utan att förbittra människorna eftersom folket inte skulle låta dem avlägsna deras tro på Jehova. För närvarande var det främst en fråga om att vänta och att listigt utnyttja alla möjliga misstag från min sida. 
[3] Emellertid beslöt prästerna själva att inte synas utan att öppna templet vitt och brett så att dess helighet skulle tala till folket. Alltså öppnade de snabbt alla portar och inte heller den heliga platsen var stängd - rummet som ingen israelit tilläts komma in i utan särskilda förberedelser och där ingen präst kunde träda in utan speciella ceremonier, bön och föregående tvätt.
[4] Tempeltjänarna fick snabbt i uppdrag att underrätta de återigen talrikt förekommande försäljarna på tempelgårdarna om att undvika ett liknande upprörande uppträde som jag redan tidigare vållat dem. Men denna försiktighetsåtgärd kom för sent eftersom pengaväxlarna och de olika typerna av försäljare blev vaksamma på grund av skrikandet utanför murarna. Och så snart de hörde vad som hände samlade de ihop sina saker, lämnade byggnaden med sina varor och rusade iväg eftersom de  fortfarande mycket väl mindes vad jag hade gjort tidigare.
[5] Denna andra tempel rensning, som inte var direkt resultat av mitt framträdande, gav upphov till missförståndet att den tidigare beskrivna tempelrensningen hade ägt rum vid mitt intåg medan det hände mycket tidigare, nämligen i början av min undervisningsverksamhet. 
[6] När nu folket trängde sig in i templet under mycket rop och skrik, letade de främst efter prästerna, ty de ville att översteprästen Kajafas skulle smörja mig till konung med den heliga smörjelseoljan varefter de ville ta mig till Sions slott för att hedra mig, men man kunde inte hitta prästerna. Folket trängde obehindrat genom gårdarna in i helgedomen.
[7] Mina anhängare var oroliga och ställde sig runt mig eftersom de såg och hörde vad folket tänkte att göra med mig. Petrus var orolig och frågade mig: "Herre, vad skall det bli av detta? Vill du bli förkunnad som Israels konung här?"
[8] Jag sade till honom att vara tyst och uppmanade de kringstående att lämna plats för mig så att jag obehindrat kunde komma in i templet efter att ha lämnat kvar packåsnan tidigare.
[9] Människorna lydde, och åtföljd av många människor gick jag genom gårdsplanerna in i den inre helgedomen, inträdde i själva den heliga platsen och gick till det stora offeraltaret och upp på dess trappsteg.
[10] Enligt tempelreglerna kunde vanligt folk inte följa med in hit, utan de var tvungna att stå i salarna utanför och därifrån kunde de iaktta vad prästerna hade för sig på den heliga platsen.
[11] Fariséerna och tempeltjänstemännen hade med rätta bedömt folkets lätt hetsiga humör, ty medan de tidigare inte skulle ha tvekat att driva sin vilja igenom mot prästerna, om dessa inte vore villiga, så blev de nu imponerade av själva platsen. Men genom frånvaron av alla präster blev ingen personlig fiendskap möjlig, och en slående tystnad följde den allmänna spänningen i förväntan på vad jag skulle göra. Jag uppmanade också mina anhängare att hålla sig i bakgrunden, och därför stod jag där ensam, sedd av hela folkmängden. 
[12] Jag talade nu med hög röst till folket: "Stunden har nu kommit för alla att förstå vart de vägar leder, som ni fram till nu har färdats, och alla måste bestämma sig för om han vill gå till Fadern eller inte. Ni förde mig in i detta hus där förr i tiden Guds Ande bodde synligt, men han har nu dragit sig tillbaka från dessa väggar och lämnat platsen tom. Men han har valt en annan plats, och varje människa kan bygga sitt eget tempel om han handlar i enlighet med mina ord och mina lära, som givits er.
[13] Låt alla bäras fram av ödmjukhet och härpå direkt inträda i Guds uppförda Hus, som blev tomt men vilket borde fyllas igen med gärningar av kärlek. Varje handling av kärlek är en byggsten för templet, och det templet kommer att krönas med tecken på visdom och makt om det bara grundas i kärlek. Jag kom till er så att ni kan lära er kärlek av mig, som ni har försmått. Inte egenkärleken som ni har, utan kärleken till er nästa, som ni inte har, men som gör er gudomliga och det enda som kan föra er till Gud.
[14] Men om ni tror att jag är er konung och att detta är vad jag vill bli, vet då att mitt rike inte är av denna världen, men att den lever i all sin glans i människan och att det utgör arvet som Fadern har givit till Sonen och genom honom till alla människor på jorden och alla himlar. Tro därför inte att jag skall inträda i Davids slott för att upprätta ett jordiskt kungarike. Den som vill följa mig, låt honom då följa mig i mina gärningar, så kommer han att bli välsignad. Sonen är från Fadern, och eftersom han är från Fadern, är han i honom och Fadern är i Sonen och den som följer Sonen kommer därför också att följa Fadern. 
[15] För alla dem med nedbruten kropp och brustet hjärta till mig, så skall jag bota dem, så att de blir friska. Men de vars sinne är stört kommer att ta illa vid sig av mig och jag kommer inte att kunna bota dem, ty den som tar illa vid sig av mig är fylld av ilska och stolthet och saknar kärlek eftersom det verkar löjligt och krävande för honom. Men jag vill läka era hjärtan och så även era själar och kroppar, ty endast i hjärtat lever tron. Och när denna inte är närvarande råder det mörker, eftersom tro som växer fram ur insikt är ett ljus som driver bort allt mörker. Så tro på mig och på Fadern, på det att ni kan se och mörkret kan lämna er.
[16] Sannerligen säger jag eder: utan äkta tro kan ingen bli välsignad. Och jag har berättat för er vad och vari ni skall tro. Så handla efter mina ord såsom jag har handlat i enlighet med dessa mina ord. Då kommer ni alla att kunna göra vad jag har gjort, och ingen på jorden kommer att kunna säga längre att vägarna att nå lycka är oåtkomliga för honom.
[17] Men för att visa vad Faderns kraft kan uppnå i människan, för till mig fram de sjuka som lider i sina kroppar, så att jag kan bota dem. " 
[18] Efter dessa ord jag klev ner från altaret och jag gick omkring på gårdsplanerna där det låg många sjuka människor, som kom med olika bud i hopp om att bli friska genom prästernas böner, vilket var en allmän sed, särskilt under påskhögtiden. Men bara för dem som kunde ge ett bud i guldmynt, i annat fall gav inte prästerna en sådan sjuk person något företräde. Så mången människa samlade ihop sina sista ägodelar för att göra detta sista försök att bli friska, men därpå skulle han lämna templet utan att ha återfått sin hälsa.
[19] Jag gick till dessa sjuka människor, och jag frågade dem med stort allvar: "Tror du att dina fäders Gud kan hela dig om du ber honom om det? Eller tror du att du kan bli frisk genom människors hjälp? "
[20] Härpå ropade många desperata sjuka: "Mästare, endast Gud kan hjälpa oss, och här i templet är vi säkert närmast honom."
[21] Men andra teg, och därför frågade jag också dem om deras åsikt.
[22] Härpå svarade en av dem mig: "Mästare, de berättade för oss: när översteprästen inte ber till Gud för oss i det allra heligaste kan vi inte bli hjälpta, ty endast han är förmedlaren till Gud. Därför måste vi vänta tills detta sker. "
[23] På detta sade jag: "Tror du då att Gud inte kan komma till någon person om han ber honom om det? Varför behöver du först en förmedlare? Tro, så kommer du också att få hjälp."
[24] Då sade den första talaren igen: "Mästare, vi tror på vad som sägs till oss, och ändå blir vi inte hjälpta. Vad annat skall ändå vi tro på? "
[25] Jag svarade: "Du ska tro att Gud, evighetens Fadern, är oändligt god och kommer till alla som på fullt allvar kallar på honom. Du bör tro att Gud inte först behöver män till vilka han kan sända sin kraft, utan att denna kraft kan alla dra till sig genom sin kärlek till Gud, vilken därpå kommer att utvecklas i människan och kan sättas i arbete. Kan ni förstå det? "
[26] I det att den sjuke mannen bestämt tittade på mig, sade han: "Mästare, jag tror det, eftersom du sa det till mig, för ingen har talat till oss som du." 
[27] Jag sade: "Mina ord är sanningen, och eftersom de är sanningen, är de också livet och livets kraft. Som människa handlade jag alltid efter dem och därför har jag blivit en livets mästare. Därför säger jag till eder alla: Gå och gör likaledes, och synda inte mer, varken i ord eller handling. Synda inte genom att göra något som går emot kärleken till Gud och till er nästa, så kommer ni att hålla er friska och blir livets sanna mästare. Stå upp och gå! "
[28] Efter dessa ord lämnade alla sjukdomar de sjukas kroppar, och de stod upp, friska och starka i kroppen. De människor som stod runt omkring utstötte återigen höga glädjeskrik och prisade mig omåttligt. Många föll ned framför mig och försökte ta tag i mina händer och kläder för att kyssa dem. Jag hindrade dem inte utan lät dem komma till mig.
[29] Många försökte igen att tränga in till översteprästerna för att verkställa sin avsikt att smörja mig, men dessa gömde sig så väl att inga spår av dem kunde skönjas, och därför måste de som sänts ut komma tillbaka utan resultat.
[30] När dessa tvingade sig fram till mig för att vilt omge mig, befallde jag dem att hålla sig lugna och sade till dem som så gärna ville ha en kung: "Säg mig, kan någon, som står inför Gud och bär på hans makt, fortfarande placeras högre på jorden än han redan står inför Gud?"
[31] Ledaren för gruppen, något förvirrad, sade: "Mästare, han själv förmodligen inte, men de som ansluter sig till honom vill ändå ha ett synligt tecken på hans makt - även utåt sett, så att folket blir lyckliga under hans mäktiga hand och inte förtrycks. "
[32] Jag sade: "När Samuel smorde Saul till konung på folkets begäran, vad vann folket på det? Absolut inte fred eller lugn, utan strid och oro. Och varför? Därför att folk blev trötta på det mjuka ok Herren pålade dem i enlighet med deras gärningar, och de strävade efter en synlig härskares mäktiga hand. Dessutom fanns det ingen brist på kungar, och även nu har ni fått en kung i Herodes. Tror ni nu att en ny konung, som ni söker i mig, kommer att ge er fred om han också önskar bli en utåt sett mäktig kung? Herodes och romarna skulle försöka förgöra alla hans anhängare och även honom. Misär, krig och nöd skulle röras upp om jag skulle bli er jordiska konung. Och hur kan detta gå ihop med min lära: "Älska din nästa så som dig själv" om jag skulle ge er krig och mord? Ge därför avkall på det som är yttre för mig - Mitt rike är inte av denna världen - och upprätta inom er själva fridens sanna kungarike. Där vill jag gärna alltid vara och förbli er konung. "
[33] De som var för en kung blev efter dessa ord buttra, lämnade mig och tyckte att jag inte var någon hjälte av vilka Israels folk också kunde förvänta en yttre frälsning. 
[34] De som ropade efter en kung gick nu ut bland folket och dolde inte sin förbittring över min vägran. Ändå vände sig resten av folket inte bort från mig alls, eftersom mina gärningar gjorde ett alltför stort intryck på dem för att omedelbart avvisa mig på grund av det faktum att jag vägrade att bli judarnas konung.
[35] Efter det stora tumultet lugnade människorna ner sig och jag liksom mina lärjungar passade på att för många åter förklara Min lära. Därför fanns det nu stora separata grupper utspridda på gårdsplanerna i templet.
[36] Då hände det sig att två greker anlände, vilka också kommit till högtiden, men inte bevittnat hela händelseförloppet från början. Men det var förbjudet för icke-judar att beträda helgedomen varför varningsskyltar satts vid stängslen för att markera hur långt icke-judar tilläts komma in. 
[37] Grekerna såg Filip stå vid stängslet och de sade till honom att de skulle vilja träffa Jesus och om möjligt tala med honom. Däremot vågade Filip inte låta de två komma till mig eftersom han tyckte att förbudet borde respekteras. Därför sade han till Andreas och medan jag stod i en cirkel med många som tittade på och lyssnade till mina ord, kom de båda fram till mig och framlade de två grekernas önskemål och sade också att de inte vågade komma till mig på grund av alla människor. Härpå sade jag till dem att skicka grekerna till mig. Båda gick nu för att berätta för dessa. Ändå var grekerna rädda för att bryta mot förbudet och därför blev de stående vid gränsen. 
[38] Tempeljudarna, prästerna och fariséerna märkte att stämningen var mycket mer fredlig nu, och några av dem beblandade sig med folket förklädda till spioner för att undersöka situationen. De gjorde snart gemensam sak med dem som ville ha en konung och som nu var mycket missnöjda med mig - detta för att uppvigla folket emot mig och att skapa fientliga stämningar. En av de förtäckta uppviglarna stod nu nära mig och talade missbelåtet direkt till dem som stod runt och frågade sig hur jag kunde beordra hedningarna att beträda den judiska heliga platsen och att förorena den på detta sätt. Var detta värdigt en Messias som jag ville vara och försmå de heliga sedvänjorna? Några av dem som inte heller gillade min inbjudan höll med talaren så att det började mumlas.
[39] Jag märkte detta mycket väl och sade till Johannes och Lazarus, som alltid stått mig nära, liksom till de andra lärjungarna: "Nu är det dags för Människosonen att förhärligas, för nu har han erövrat sig själv helt och hållet. Sannerligen, sannerligen säger jag er: såvida inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det allena, men när det dör, kommer det att bära mycken frukt. Även mina gärningar som ni kan se nu, kommer att bära mycken frukt. " 
[40] Med hänvisning till grekerna, som respektabelt stod på visst avstånd, talade jag nu högt: "Den som älskar sitt liv skall mista det, och den som hatar sitt liv i denna världen, kommer att få det för evigt liv. Om någon vill tjäna mig, låt honom följa mig, och där jag är, kommer tjänaren också att vara. Och den som tjänar mig kommer att hedras av min fader."
[41] Talaren som tidigare talat tyst emot mig, fortsatte nu att uppvigla genom att säga: "En sådan trevlig Messias, som bjuder hedningar och alla att tjäna honom, så att Fadern kan hedra honom. Vem är hans fader egentligen? Hata mitt liv för att få ett okänt evigt liv? Nej tack. Då föredrar jag minsann det som jag känner till."
[42] På samma sätt var även de andra förklädda tempeljudarna emot mig och försökte försiktigt att få människorna att sätta sig upp emot mig.
[43] Min själ kände nu att min stund hade kommit och kände sig sorgsen på grund av det kommande lidandet som var nära förestående och eftersom folket var så obalanserat. Därför sade jag till dem som stod nära mig: "Nu är min själ sorgsen. Och vad ska jag säga? Fader, rädda mig från denna stund? Men det är därför jag kom till denna stund. O Fader, förhärliga Ditt namn! " 
[44] Härpå hördes en röst som om från himlen vilken faktiskt lät i hjärtat på alla, som på något sätt ännu kunde vakna till andligt liv: "Jag har förhärligat honom och kommer att förhärliga honom igen!"
[45] De som hörde denna inre känsla, sade nu, i enlighet med i vilken mån  deras ande var uppväckt: "Det dånade". Andra sade: "En ängel talade till honom."
[46] Emellertid kände ingen av dem rösten i sig, utan placerade den utanför sig själva enligt sin egen grad av uppväckelse.
 [47] Därför sade jag till dem: "Denna röst lät inte för min skull utan för er skull, ty nu kommer domen över denna värld. Mörkrets furste, som var denna världs furste, kastas nu ut. Ingen, förutom Människosonen, står längre mellan Fadern och hans barn. Och när jag lyfts upp från jorden, skall jag dra alla till mig, så att de kommer till Fadern. "
[48] Därpå svarade talaren och de som höll med honom igen: "Vi hörde från lagen att Kristus kommer att förbli för evigt. Hur kan du då säga att Människosonen lyfts upp? Vem är denne Människoson som du talar om? Kan någon stiga högre än att vara evig och tillföra oss sitt rike?"
[49] Eftersom jag tydligt uppfattade hur mina ord hela tiden förvändes av dessa envetna människor, svarade jag dem nu: "Ljuset är med eder för ännu en kort tid. Gå medan ni ännu har ljus, så att inte mörkret hinner upp er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset så länge ni fortfarande har det så att ni kan vara ljusets barn och inte bli mörkrets barn."
[50] Efter att jag hade uttalat dessa ord vände jag mig bort från denna grupp och vi gick till gårdsplanerna där hedningarna befann sig, den yttersta gränsen dit icke-israeliterna inte fick tillträde.
[51] Under tiden var tempelprästerna och tempeltjänstemännen mycket väl underrättade om det faktum att folket hade blivit lugnt och att jag vägrade att öppet störta regeringen för att låta mig utropas till herre och konung. De visste också att i denna stund rådde det någon slags förbittring på grund av detta och de försökte snabbt utnyttja denna stämning. Alla prästerna och leviterna inkallades snabbt för att bilda en vidunderlig  procession. Trumpetare gick framåt och härolder förkunnade för folket att översteprästen befallts av Herren att erbjuda ett viktigt enstaka 
försoningsoffer för folkets synder ty Herren var nöjd med dem och Han förlät alla synder som begåtts av folket under det senaste halvåret. De gick ut med hela sin glittrande och härliga feststämningscharm och Kajafas själv gav erbjudandet på templets stora brinnande altare.
[52] Genom denna åtgärd templet hade nått sitt mål eftersom folket fortfarande var mycket fästade vid gamla ceremonier och allt som hörde ihop med templet. På detta sätt användes en stor motkraft som gjorde ett djupt intryck eftersom det var så unikt, och till och med innan halva dagen förflutit kunde ingenting längre märkas av den väldiga folkliga begeistring som uppstått vid mitt inträde. Templet visade sig mycket barmhärtigt denna dag och dagarna efter, och mycket mat och pengar gavs till de fattiga på gårdsplanerna. Böner bads och alla möjliga ansträngningar gjordes för att skapa en god stämning gentemot templet och dess företrädare och för att på detta sätt förhindra den skrämmande fara som hotade genom mitt inflytande.
[53] Den glittrande processionen trädde fram vid det ögonblick då vi nådde gårdsplanerna. Med stor nyfikenhet tittade alla på det ovanliga skådespelet och vi utnyttjade denna möjlighet att lämna den mäktiga byggnaden och gå tillbaka till Lazarus hus.


Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.