90. Intåget i Jerusalem

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 90; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Nästa morgon var de alla vakna till och med före soluppgången, och vi gick omedelbart ut.

[2] Där kallade Jag till Mig mina lärljungar, de 12 apostlarna, och sade  följande till dem: "Mina älskade, denna dag kommer för Människosonen att bli en dag i stor ära därför att Fadern för människornas skull vill ha det på det sättet. Icke desto mindre kommer detta inte att beröra er mer än anden i er kommer att tillåta, för att ni inte skall bli stolta. Slut därför edra hjärtan för alla viskningar av fåfänga och maktlystnad så att inte fienden får någon makt över er och gör er till sina redskap." 

[3] Lärljungarna, bland dem också Judas, som i hemlighet hade återvänt framåt morgonen, frågade då: "Herre, vad menar du exakt, och hur kan vi skydda oss mot fienden?"

[4] Jag svarade: “Var vaksamma och öppna edra själar för visdomens ljus så kommer ni att förstå vad profeterna talade om. Älska Gud alena och ej världen, så kommer ni att kunna försvara er mot alla angrepp.”

[5] På detta vände jag mig i riktning mot Jerusalem och ropade högt: "Men du, Zions dotter, var redo att ta emot din konung."

[6] Efter dessa ord, strålade solen starkt med en glöd som aldrig setts förut, och i samma stund såg Mina lärjungar - förutom Judas som upphetsad stod vid sidan om - med andliga ögon hur en stor stad tog form i luften, en avbildning av det jordiska Jerusalem men mycket vackrare. Portarna stod vidöppna och en kolossal mängd lysande mänskliga gestalter stod där fulla av förväntan, som om de väntade på en härskare, som skulle komma.

[7] Denna andliga vision varade bara under en kort tid. Sedan försvann bilden, och jag sade till dem: "Sonen väntas där och han kommer från och med nu att regera i evighet. Människosonen skall också bara upphöjas. Kom och följ mig."

[8] Petrus frågade mig om jag ville ge mig av utan att säga adjö och utan att meddela Lazarus och hans systrar detta. 

[9] Jag sade: "Vet du varför det är nödvändigt? Jag vet vad som är nödvändigt för mig att göra. Så bekymra dig inte för någonting. Lazarus och hans systrar kommer att veta hur de skall finna mig när tiden är inne, precis som ännu många andra för vilka denna dag är nödvändig."

[10] Då sade lärjungarna inte något mera men de var mycket förvånade och viskade sinsemellan och undrade vad mitt konstiga sätt att bete mig på kunde betyda, ty de hade inte sett mig bete mig så här på länge. Men Johannes tillrättavisade dem att låta bli att säga någonting alls, och att tyst göra som jag ville, så att inte det minsta skulle göras emot min vilja. Alla lovade detta, och i synnerhet Petrus försäkrade högtidligt att han skulle följa mig till helvetet, även om han inte visste varför jag skulle gå dit.

[11] Judas, som hörde dessa ord, sade leende: "Min vän, vet Herren vilken väg han måste gå. Inte till helvetet, men för sitt folks härlighet och ära går han vägen, som Den som har sänts från Gud. "

[12] Fylld av entusiasm såg han på mig. Ty mina starka ord tycktes bekräfta alla hans önskningar, och han såg vägen öppnas till all den ära, som han skulle få uppbära som den som beredde vägen för Messias vilken skulle ha honom att tacka för mycket.

[13] Petrus tittade förvånat på Judas som visade upp en så stolt och självsäker attityd, men han höll tyst eftersom alla de saker som hände denna morgon tycktes honom mycket märkliga, och tillsammans med de elva andra fortsatte han tyst sin väg.

[14] Vi var nu halvvägs på väg från Betania till Jerusalems portar. Framför oss till vänster fanns en liten by som kallades Betfage men som nu har försvunnit helt och hållet. Här frågade jag mina lärjungar om två av dem skulle vilja göra mig en tjänst av kärlek. De ställde alla frivilligt upp på det. Men jag valde Johannes och Petrus och anvisade dem att gå till den lilla byn, som de såg framför sig. Vid det första huset där skulle de finna ett betande åsnesto som var hopbunden med sitt föl. 

[15] "För hit åsnefölet ty jag behöver det. När de frågar er vem som har sänt er så svara bara detta: 'Det har Herren gjort och han behöver djuret'. Då kommer det att ges till er." 

[16] De två lydde omedelbart och begav sig till byn medan vi satte oss ned längs vägen under buskarna och de blommande träden och väntade på att de som sänts iväg skulle återkomma. 

[17] I Betfage bodde nu en man vid namn Migram, som hade varit romersk lansbärare. Han deltog i många krigståg och uppnådde en aktad position i armén på grund av sin tapperhet och sin skicklighet, av vilka skäl han skattades högt av sina överordnade. När en allvarlig skada, som gjorde att hans högra ben släpade, tvingade honom att lämna armén, blev han rikligt belönad och avgick med fullständig befrielse från att betala skatt. Sedan tidigare kände han den gamle Marcus, besökte sin vän och hoppades på att dennes bad skulle kunna hela honom och vid avresan så köpte han det tidigare nämnda åsnestoet och tog med det till sitt lilla hus där det tjänade sin herre som ett trofast djur, som bar avkastningen från hans lilla trädgård till Jerusalem för att sälja denna där. 

[18] Denna Migram hade hört mycket talas om mig genom Marcus, hade invigts i Min lära och som romersk soldat, som inte brydde sig om Jerusalems judar, eftersom han bara hade att göra med Roms representanter och medborgare, var han en öppen anhängare av Mig. När de två lärljungarna därför kom till hans hus och där såg de två djuren och omedelbart löste upp den yngstes rep, så kom ägaren snabbt ut från sitt hus tillsammans med några andra som besökte honom för att köpa hans frukt, och han frågade dem bryskt hur de kunde få för sig att bara ta djuret. 

[19] Johannes svarade omedelbart enligt mina anvisningar och när Migram glatt fick höra att han kunde göra Mig en tjänst ville han genast lossa det äldre åsnestoet också för att själv personligen leda henne och åsnefölet till Mig. Lärljungarna sade att herren bara ville ha åsnefölet. Men i sin iver lyssnade han inte på detta och för att nå platsen där Jag uppehöll Mig drev djuren så snabbt framåt, att lärljungarna knappt kunde följa honom.

[20] När Migram ledde fram djuren till Mig som han erbjöd Mig med glädje, sade Jag till honom: " Migram, Jag kan se din goda vilja och Jag skall återgälda det som du genast gjorde för Mig när Jag sände Mina efterföljare till dig. Men förbered nu djuret, som Mina lärljungar begärde av dig, för ridning."

[21] Han gjorde genast detta genom att vika ihop sin mantel, som han bar enligt romersk sed och bredde ut den över djurets rygg. Så gjorde också några av Mina anhängare för att åstadkomma en bekväm sittplats. 

[22] Medan vi fortfarande var sysselsatta med dessa förberedelser kom en stor grupp människor längs vägen från Jerusalem. När de såg oss rusade de till oss och inom kort var vi omgivna av flera hundra människor som innerligt välkomnade Mig och hälsade Mig som Israels frälsare. Dessa var mestadels judar som kom till högtiden och några av dem kände Mig från Mina resor genom landet och hade sålunda träffat Mig och Mina lärljungar förut och kände oss som välgörare. Dessa människor prisade Mig som deras konung, särskilt eftersom många av dem hade fått mat av Mig genom mirakel och redan hade för avsikt att förklara Mig som kung, varför Jag drog Mig undan från dem. 

[23] Medan dessa entusiastiskt skrek åt Mig hade Lazarus med sina systrar och närmaste personal, som hade gått ut för att leta efter Mig, rusat emot Mig förbi åskådarna och gladde sig åt att ha funnit Mig. När de som var närvarande såg Lazarus, som de kände väl och vars namn var på alla läppar sedan hans återuppväckelse [från döden] så var det ingen ände på deras jubel. Och vi var alla omringade medan de skrek: 'hosianna' och 'hell'. Jag avvisade inte detta hedrande men steg tyst upp på det förberedda djuret som nu rörde sig på vägen i riktning mot Jerusalem. 

[24] Men folksamlingen fortsatte att växa därför att alla drogs till oväsendet och följde processionen. Folket bröt av blomstrande grenar från träden och strödde ut dem på vägen. Sedan bredde de ut sina kläder för att låta packdjuret gå över dem. Allt detta var hederstecken med vilka man hälsade tidigare kungar. När vi kom nära Oljebergets sluttning varifrån man hade en vidsträckt utsikt över Jerusalem, såg vi tusentals människor stående vid grindarna och Kidrons dal var fylld av människor.

[25] Jerusalem var en stor stad, men vid påskhögtiden kunde den inte rymma det stora antalet främlingar. Det var därför vanligt att fattigare människor, och även de som kom för sent för att fortfarande hitta ett boende i de överfulla värdshusen, stannade i Kidrons dal i det fria eller i tält. Ty förutom templet så ansågs även Kidrons dal vara helig mark. Alla dessa människor, som också nu funnit en plats i dalen och hört ryktet att jag skulle komma till Jerusalem, rusade emot oss för att välkomna mig samtidigt som de högljutt lovordade mina gärningar och särskilt uppväckandet av Lazarus som nu sågs gå bredvid mig, och därför stämde de in i det allmänna lovordandet. 

[26] När vi kom till Jerusalems port, som utgjorde huvudingången från Oljeberget, försökte de romerska vakterna i porten stänga den eftersom vakterna var rädda för att ett uppror var på gång. Men de hindrades av den enorma ansamlingen av människor som ville lämna staden ty från tempelgården såg de delvis den kommande processionen och de hörde också skrikandet. När dessutom romarna såg att folket fredligt närmade sig med trädgrenar och palmlöv i händerna, övergav de varje motstånd och såg istället med förvåning på processionen som någonting för dem okänt och som förmodligen var en del av högtiden. Därför kunde vi alla kunde komma in i staden obehindrat och gick genast i riktning mot templet.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]