94. Judas inför ‘Stora Rådet’

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 94; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Också Judas lyssnade men utan att överge sina felaktiga idéer. Tvärtom blev han ännu mera övertygad om att det inte så lätt skulle kunna komma en annan människa efter mig som var kapabel att sammansmälta med Guds kraft till den grad att denne kunde verka som en världsbefriande Messias. Därför ansåg han det endast berömvärt och gladdes åt den äregiriga tanken på att vara den som startar det sista eftertryckliga steget, som var så nödvändigt enligt hans åsikt, och som skulle tvinga mig att göra bruk av den kraft, som givits mig, i enlighet med hans önskan. Han såg sig som en slags frälsare och trodde i sin blindhet att han kunde verka genom mig. Så fort den tanken slagit honom att han kunde tvinga mig och den fasta övertygelsen kvarstod att jag skulle kunna stå emot - och lätt nedkämpa - varje fara, så tycktes varje medel för att förverkliga denna plan vara godtagbar. 

[2] Därför, på andra dagen av vårt uppehåll vid Jordanfloden, erbjöd han sig att förklädd gå till Jerusalem för att som spion ta reda på vad folket tänkte om mig och huruvida mitt försvinnande oroade dem.  

[3] Jag sade honom att han kunde göra det som han ansåg passande och de andra gick med på hans förslag, glada över att bli av med honom. 

[4] Han frågade var han skulle kunna möta mig och jag sade till honom att jag skulle bli kvar på exakt samma plats till middagstid följande dag. 

[5] Därefter tog Judas farväl av oss och gick till Jerusalem. Där fick han snart erfara att alla var förvånade över mitt plötsliga försvinnande. Ingenting av den stora triumfen som orsakades av Mitt intåg fanns kvar. Folk i allmänhet hade den åsikten att jag hade flytt för tempelmakten, men den senare var tungt bevakad av tempelvakterna och Herodes soldater. Romerska soldater patrullerade dessutom staden dagligen för att skingra alla större folksamlingar. Templet hade redan sökt skydd hos procuratorn Pontius Pilatus mot ett tänkbart uppror och brännmärkte mig som uppviglare. 

[6] Sålunda hade Pontius Pilatus redan genomfört en undersökning som avslöjade att folket inte hade visat någon fientlighet utan endast stor entusiasm gentemot Under-Frälsaren, som inte längre var okänd för Pontius Pilatus. Därför fäste han inte alltför stor vikt vid händelsen, men för att upprätthålla ordningen, så tillät han täta patrulleringar av militär genom staden. Genom dessa mått och steg blev folket mycket uppskrämt, då det endast alltför väl kände till att Roms makt och stränghet under upplopp borde kännas fruktan inför.

[7] Så templet hade återigen övertaget och det tycktes som om tiden kommit för att slå ett förödande slag mot mig, - om de, tempelprästerna, bara hade vetat var och hur de skulle kunna fånga mig utan att själva sätta sig i fara. Ty de hade ofta fått erfara att detta inte på något sätt var en enkel uppgift. 

[8] I ett hemligt rådslag överlade tempelprästerna om sätt och medel utan att kunna komma överens. Där och då hörde de ord om att en människa ville berätta för Stora Rådet var man kunde hitta mannen från Nazaret. 

[9] En mycket förtjust Kajafas fick mannen, som var Judas Iskariot, förd till sig och ledde honom inför Stora Rådet. Där avslöjade Judas att han trodde sig kunna överlämna den önskade Jesus från Nasaret i tempelvakternas händer, försåvitt man iakttog nödvändig försiktighet. 

[10] På frågan om hur han tänkte sig åstadkomma detta svarade Judas: “Jag har varit nära honom under ganska lång tid och känner sålunda till hans och hans efterföljares egenheter. Det fanns till och med en tid då jag tyckte mig se i honom judarnas utlovade Messias. Men nu har jag övertygat mig själv om att allt han avser är att överge våra vördnadsvärda regler och lagar, vars heliga väktare templet är ämnat att vara, men utan att kunna ersätta dem med någonting kraftfullare och bättre. Därför är han farlig och jag, en hederlig jude, som måste söka att stärka efterlevnaden av Mose lagar, räcker en hand så att denna farliga verksamhet kan få ett slut. Jag vet inte ännu om det kommer att lyckas; men där så många visa män är församlade borde det vara möjligt att finna de rätta medlen med vilka man kan gripa denne mirakulösa helbrägdagörare.” 

[11] Kajafas frågade: “Vet du var han är för närvarande?”

[12] Judas sade: “Nej, det gör jag inte; ty jag kan inte veta om han redan har lämnat platsen. Men jag vet att han som alltid, även detta år,  kommer att vilja äta påsklammet bland sina anhängare, och detta kommer definitivt att äga rum i närheten av staden.” 

[13]Då skrek en av de fariséer som efter återuppväckandet av Lazarus hade blivit så illa behandlade: “Men låt ingen försöka gripa honom i Betania! Där skulle det vara lönlöst, ty där skulle hans sataniska kraft komma fram igen. Det vore bäst att gripa honom på natten, - delvis beroende på folket, av vilka många tror på honom, och också på grund av att jag alltid hört att sådana trollkarlars kraft är svagare på natten. Vid en viss tidpunkt anses till och med den värsta trollkarls kraft vara lika svag som hos en vanlig människa, så att han inte kan motstå någon. Berätta för oss - du som har varit nära honom måste veta -: Har också denne man sina ögonblick av svaghet? Vad gör han på natten?”

[14] “Han sover som vilken annan man som helst,” svarade Judas. Jag tror jag vet timmen då han är svagast.”

[15]Triumferande vände sig fariséen tlll de andra och sade att denna timme måste utnyttjas.      

[16] Argsint ville Kajfas inte höra talas om detta då han kände sig säker på att Nazaréen inte hade några övernaturliga krafter som inte också  innehades av esséerna, som hade ett ganska högt anseende då det gällde sådant här. Men för att undvika uppståndelse så ansåg han också att det var bäst att gripa honom på natten. 

[17] Därför gjordes detta arrangemang med Judas: På dagen för påsklammet skulle han vara vid templet på natten för att möta fogdarna, som han sedan skulle föra till nazaréen. 

[18] Kajafas frågade honom nu vad han skulle betala honom för denna tjänst. 

[19] Judas som gladde sig i sitt hjärta åt att, som han trodde, ha snärjt Stora Rådet, var ännu nöjdare åt att hans plan också skulle inbringa honom pengar - som inte ursprungligen hade varit hans avsikt -, och bad om de trettio silverpenningarna, som han utlovades få när han skulle vara där på natten, då det skulle ske.

[20] Efter att ha lämnat templet skyndade sig nu Judas genom staden och lyssnade överallt för att lära sig vad folket i Jerusalem och de många främlingarna tyckte om mig. Överallt mötte han stor förvåning över min tydliga svaghet; men ingenstans hittade han några människor som inte var övertygade om min kraft, vilken ofta och till och med i slutet hade bevisat sig själv, synligt för alla. Han uppfattade klart att jag också i framtiden skulle lyckas vinna över allt folket, förutsatt att jag utförde något hjältedåd; och fastän folket var förbryllat, så hade jag inte helt förlorat dem. 

[21] Då han visste detta var han förtjust och till och med mera besluten i sin avsikt att manövrera mig in i en situation som skulle tvinga mig att förstöra, eller åtminstone oskadliggöra min angripare för att hålla dem stången, så att var och en klart kunde se att ingen på jorden kunde stå emot mig, såvida jag ville det på allvar. Så, så snart han tyckte att han hade fått reda på tillräckligt mycket och utan att då ta hänsyn till Herodes, som inte längre tycktes väsentlig för hans syften eftersom han trodde att han kunde klara av det hela utan honom, gav sig Judas av i riktning mot Jordanfloden för att ta reda på var jag var och rapportera vad han fått reda på. 

[22] Då han fann oss på det gamla stället rapporterade han omsorgsfullt om sinnesstämningen i Jerusalem och sade att folket fortfarande väntade på mig som Messias. Jag lyssnade tyst på allt detta  och svarade ingenting, vilket bara bestyrkte Judas i hans tro att hans tal hade gjort ett djupt intryck på mig. Då han var en skarpsynt iakttagare av den mänskliga naturen, så ansatte han mig inte längre för att han tyckte att hans ord behövde tid att begrundas. Han var anmärkningsvärt lugn, men man kunde se hur självtillfredsställd och vaksam han var. 

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]