[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 25; kap. 96; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]
[1] Nu lämnade vi staden genom porten i riktning mot Olivberget. Där finner man så trädgården som nu fortfarande kallas Getsemane, men på en helt annan plats. Trädgården Getsemane tillhörde det värdshus på Olivberget som tillhörde Lazarus och var känt som ett favoritutflyktsmål. Nedanför det värdshuset, som låg på kullen och erbjöd en bred utsikt fanns det något som liknar en park, med en mycket angenäm stig som passerade igenom och uppför kullen. Själva denna park var det faktiska Getsemane och är således belägen på en helt annan plats än den som visas nu och har bara namnet gemensamt. De mycket gamla träden som finns där gjorde det troligt för senare besökare att de hittat rätt.
[2] Vi samlades ofta hos denna värdshusvärd, och därför trodde Judas också att han säkert skulle hitta mig där, eftersom jag annars inte skulle ha lämnat Lazarus för att vara ensam med mina lärjungar. Parken i sig erbjöd en idealisk plats för inåtvänd meditation på grund av att det var väldigt tyst där, och därför tog jag med lärjungarna till denna plats för att de åter skulle kunna tänka igenom de senaste händelserna.
[3] Vi sökte efter en plats vid sidan om stigen, och jag bad Petrus, Johannes och Jakob att följa med mig och gå lite längre bort, bort ifrån de andra. Det är vad de gjorde, och de följde mig.
[4] Nu kom det ögonblick då det kommande lidandets hela tyngd föll ner över Människosonens själ, och gudomen drog sig återigen helt och hållet tillbaka för att låta människan Jesus helt fritt besluta själv.
[5] Därför kände han den fruktansvärda timmen och sade: "Min själ är bedrövad intill döden." Och han sade också till tre: " Stanna här och vaka tillsammans med mig"
[6] Han gick lite längre bort och bad med orden: "Fader, om det är möjligt, låt denna bägare försvinna från mig - men inte som jag vill, utan som du vill."
[7] Men eftersom dessa ord ännu inte gav uttryck för det bestämda personliga beslutet vände gudomen ännu inte tillbaka in i honom.
[8] Jesus gick tillbaka till sina egna och fann dem sovande.
[9] Genom detta förstod han att han bara kunde få stöd från Fadern i Honom. Han väckte de tre och uttalade de välkända orden: "Kan ni inte vaka med mig i en timme? Vakna och bed, så att ni inte faller för frestelser. Anden är villig, men köttet är svagt. "
[10] Med dessa ord avsåg han inte bara de tre, utan också sig själv.
[11] Nu gick Jesus tillbaka och bad åter: "Min Fader, om det inte är möjligt att denna bägare försvinner från mig så dricker jag den och din vilja sker."
[12] Återigen, driven av oro, sökte själen yttre kontakt med sina egna. Återigen fann han dem sovande, och så djupt att de inte vaknade utan bara rörde sig sömnigt när han kallade på dem.
[13] Jesus, Människosonen, hade nu segrat.
[14] Med en medlidsam blick tittade han på sina egna, skyndade sig tillbaka och ropade högt: "Fader, jag vet att det är möjligt för denna bägare att förgås, men endast din vilja kommer att ske, och därför vill jag dricka ur den! "
[15] Sedan vände gudomen åter tillbaka till honom helt och och hållet och styrkte honom, trängde in i honom fullständigt och talade: "Min son, du var tvungen att fatta ditt beslut för sista gången. Nu är Fadern och Sonen förenade i dig och har blivit oskiljaktiga för evigt. Bär det som givits dig att bära. Amen. "
[16] Då reste jag mig upp igen och gick till mina lärjungar som åter låg och sov, väckte dem och talade: "Hur kan ni sova nu och lämna mig ensam i denna den svåraste timmen? Vakna och bedjen, så att ni inte faller för frestelser, ty anden är verkligen villig, men köttet är svagt. Men ni måste alltid vara starka. Ty se, nu har stunden kommit då att jag skall lämnas över till mina fiender. Sov därför inte och var starka. "
[17] I det ögonblicket närmade sig en grupp tempelvakter med facklor som leddes av Judas. Han ville föra dem till värdshuset där han trodde sig hitta mig. Lärjungarna frågade mig vad detta betydde. Men jag sa till dem att ta ett steg tillbaka och gick emot gruppen på stigen. När Judas såg mig, kom han till mig, hälsade mig och ville kyssa mig som ett igenkänningstecken för de beväpnade tempeltjänarna. Men jag hindrade honom och sade: "Judas, förråder du Människosonen på detta sätt? Det hade varit bättre för dig att aldrig ha blivit född."
[18] Sedan vände jag mig till gruppen av människor och frågade dem med en mäktig röst: "Vem är det ni söker?!"
[19] Ledaren svarade: "Jesus från Nasaret."
[20] Sedan gjorde jag mig själv igenkänd med orden: "Det är jag" och gick några steg närmare dem.
[21] Men tempelvakterna ryggade tillbaka eftersom de hört mycket om min kraft och var rädda för den, varför Kajafas hade valt bara sådana medhjälpare som ännu inte visste något om mig. Några av dem som stod längst bak föll också till marken på grund av de som stod längst fram.
[22] Eftersom medhjälparna stod där tvekande och rädda, så frågade jag dem igen: "Vem är det ni söker?"
[23] Och då ledaren upprepade vad han svarat sade jag igen: "Jag sa ju att det är jag. Men om ni söker Mig, så låt dessa här gå."
[24] När nu medhjälparna märkte att ingenting hände dem, skämdes de över att ha varit rädda dessförinnan, knuffades mot mig och omringade mig snart medan ledaren skrek åt dem att de bara behövde vakta mig eftersom översteprästens befallning var att de bara skulle fånga mig.
[25] Men Petrus, som nu märkte att jag hotades av en allvarlig fara och att inget mirakulöst hände som kunde befria mig, drog svärdet som han alltid dolt bar med sig och rusade fram till mig. Malkus gjorde motstånd emot honom genom att hålla honom på avstånd med sitt spjut. Då slog Petrus honom och högg av Malkus öra.
[26] Då ropade jag till Petrus: "Stick tillbaka ditt svärd i skidan! Skall jag inte dricka den bägare som min fader har givit mig? "
[27] Petrus drog sig tillbaka. Jag vidrörde den skadade medhjälparens öra och det helades omedelbart. Denna gärning förvånade medhjälparna, så att de inte längre brydde sig om lärjungarna och bara brydde sig om att föra bort mig.
[28] Nu då jag tog allting i tysthet och också tillät mina händer att bli bundna av dem utan att erbjuda något motstånd, så undrade de varför de hade uppmanats att använda yttersta våld eftersom det skulle vara farligt att gripa en sådan människa. Men Judas stod vid sidan om och väntade på att någonting skulle hända, som skulle injaga skräck i vakterna. Eftersom ingenting hände, trodde han med än större visshet att min kraft fortfarande skulle uppenbaras inför Högsta Rådet.
Översättning från engelska av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.