Det finns ingen sanning i människan, förutom bara kärlek.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 22; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]

[1] Säger Nikodemus: "Förutom en sak står allt nu klart för mig, men den
Ende saknas fortfarande, och det är den märkliga Människosonen själv utan vilken alla dina kloka ord med de lysande förklaringarna är helt bortkastade.
Vad har jag för nytta av tron på eller den mest uppriktiga och bestämda viljan
att tro på Människosonen om han inte är där själv ? Man kan inte för sig själv skapa en Människoson från intet eller enbart som en idé. Berätta därför för mig var jag kan finna denna Guds eviga Son och övertygas om att jag helt och fullt kommer att tro på honom.

[2] Jag sade: "Om jag inte hade insett det, skulle du aldrig ha fått dessa förklaringar av Mig. Men du kom till mig på natten och inte på dagen, fastän du redan hade hört och sett mycket av vad har jag gjort. Eftersom du kom till mig under den normala natten liksom under din motsvarande själsliga natt i är det inte svårt att förstå att du ännu inte kan urskulda din inställning till Människosonen.

[3] Jag säger till dig: Om någon söker Människosonen om natten, eftersom
han är rädd för att göra det om dagen inför alla människor, och således
riskera sitt rykte, kommer han inte att hitta det han söker. Ty du, som är en mycket vis man bland judarna, vet säkert att natten, oavsett vilken natt det
må vara, inte alls är lämplig för att söka och finna. Därför måste den, som
söker Människosonen, söka honom om dagen och inte om natten, och han kommer då att låta sig hittas.

[4] Bara detta säger Jag till dig: Gå till Johannes som på grund av vattnet för 

närvarande döper vid Aenon nära Salim. Han kommer att berätta för dig huruvida Guds enfödde Son redan är här eller inte. Där kommer du att lära känna honom.

[5] Nikodemus säger: "Åh, åh, kära Mästare, det blir inte lätt, ty alla mina
dagar är alltför upptagna. Tänk på att i staden och dess närmaste omgivning
bor det, över 800 000 människor, inklusive främlingar, som jag, som deras överhuvud, har att sörja för. Förutom detta måste jag dagligen delta i tempelverksamhet som inte kan skjutas upp. Om denna nåd inte beviljas mig
här i Jerusalem, så måste jag avstå från det. Ty se, för ett sådant företag behöver jag åtminstone tre hela dagar, och i min verksamhet skulle det vara
som tre år för en annan person.

[6] Därför måste du förlåta mig om jag inte kan följa dina råd. Men när du än 

kommer till Jerusalem med dina lärjungar, kom då till mig så skall jag ordna 

bra logi för er alla. Du och alla som är med dig ska alltid i mig ha en uppriktig vän och en som önskar er väl. Mitt hus, som är stort nog att hysa tusen människor, ligger på David Square inne i Salomos port, även kallad Golden Gate. När du kommer, står detta helt till ditt förfogande. Jag kommer alltid göra allt som står i min makt för att tjäna dig. Om du någonsin behöver något, så berätta för mig, så skall jag tillhandahålla detta.

[7] Ty se, en stor förändring har ägt rum inom mig. Jag älskar min kära
Mästare mer än någonting jag någonsin har värderat högt, och denna kärlek berättar på sätt och vis för mig: Du själv är Den för vars skull du bad mig till Aenon och till Johannes. Kanske är det inte som jag känner det inom mig,
men det får vara som det är med det, jag älskar dig av hela mitt hjärta
eftersom jag i dig känner igen en stor mästare av sann gudomlig visdom.
Dina gärningar, vars like ingen före dig någon aldrig någonsin tidigare utfört,
har fyllt mig med djupaste förundran, men din stora visdom hade hänfört mitt  hjärta ännu mer för dig, du kära mästare. Jag älskar dig. Berätta för mig
huruvida mitt hjärta ger en rättvis vittnesbörd om dig?

[8] Jag sade: "Har lite mer tålamod så kommer allt att stå klart för dig. Inom kort kommer jag tillbaka till dig för att vara din gäst, och då kommer du att veta allt.

[9] Men följ ditt hjärtats uppmaning, som på ett ögonblick lär dig mer än alla 

Moses fem böcker och alla profeterna. Ty se, inget i människan är sant, förutom kärlek. Håll därför fast vid det så kommer du att gå i dagsljus. Men nu till något annat.

[10] Jag kommer nu att gå till Judéen där jag ska predika om Guds kungarike. Du är detta lands högsta förvaltare. Låt Mig få ett säkerhetspass som används bland judarna i enlighet med romersk lag, inte för Min egen utan för mina lärjungars skull, så att de inte får några problem med tulltjänstemän och tullavgifter. För barn är det givetvis gratis, men de måste vara registrerade som sådana. Det skulle egentligen vara lätt för mig att överallt passera igenom gratis och utan att legionerna hindrar dem, men jag vill inte orsaka att någon blir irriterad och följer därför till Roms lag."

[11] Nikodemus säger: "Du skall få det omedelbart, kära Mästare, jag skall
själv skriva ut det och ge det till dig om en timme, ty härifrån är det är inte långt till mitt hus.

[12] Nikodemus skyndar sig nu hem och kommer redan efter en halvtimme
med det begärda säkerhetspasset. När vi var i besittning av detta pass på en
bit pergament, välsignade Jag i mitt hjärta den rättskaffens Nikodemus. Han
tog tog farväl med tårar i ögonen och bad mig än en gång om att utnyttja hans hus vid min återkomst till Jerusalem, vilket Jag också lovade honom. Men jag rådde honom att hålla templet rent och han lovade detta högtidligt. Och så skildes vi på morgonen.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Dop med vatten och med anden.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 23; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

I LANDET JUDÉEN SOM OMGER  JERUSALEM

22. Efter detta gick Jesus in i Judéen med sina lärjungar, stannade där med dem och döpte.

[1] När det hade dagats kom vi i väg och vandrade till Judéen som omringade staden och i själva verket tillhör Jerusalem, på samma sätt som idag ett distrikt ligger runt sin huvudstad. Man kunde lätt vandra genom hela landet på några dagar.

[2] Och vad gjorde Jag egentligen i detta land? Versen säger att jag stannade där med dem och då döpte. Här uppstår frågorna vilka "de" faktiskt var och vad det innebär att jag stannade med dem. "De" är framför allt lärjungarna, vars antal återigen hade ökat med några i Jerusalem, men också då alla de som trodde på Mig och sympatiserade med min lära.

[3] Och alla som antog min lära i full tro blev öppet döpta av mig med
vatten, men i hemlighet med Min eviga kärleks och visdoms ande och fick därmed kraften att kallas ”Guds barn". Detta var vad jag gjorde när jag
vistades där. Undervisningen och vad jag gjorde nedtecknades delvis av de tre andra evangelisterna och behöver inte tas upp här. Detta bestod huvudsakligen faktiskt av att beskriva alla de allvarliga defekter som judarna och fariséerna led av och att predika om kärleken till Gud och till ens nästa. 

[4] Först beskrev jag all svagheter, förmanade syndarna att ångra sig,
varnade alla som antog Min lära mot att återvända till fariséernas gamla
surdeg och, som bekräftelse på Min blidaste undervisning, utförde mirakulösa handlingar som var nödvändiga för dessa så väldigt materialistiska tider. Jag helade också många sjuka, befriade de besatta från
de orena andarna och tog Mig an fler och fler lärjungar.

23. Johannes döpte fortfarande vid Aenon, nära Salim, eftersom det fanns rikligt med vatten i den regionen och människor var anlände ständigt för att döpas. 

24. Detta var innan Johannes sattes i fängelse.

[5] När jag färdades genom Judéens land kom jag också till det område där Johannes döpte vid Aenons lilla öken nära Salim eftersom det där fanns gott om vatten, medan Jordanfloden i Betabara regionen hade mycket lite vatten och densamma var lerig, smutsig och full av illaluktande skadedjur. Det är därför som Johannes hade flyttat på sig, höll sina stränga botgörare-predikningar vid Aenon och där döpte folk som godtog hans lära och gjorde äkta botgöring.

[6] Bland dem var det också många som redan hade godtagit Min undervisning, men som ännu inte hade blivit döpta av Johannes. Dessa frågade Mig om det var nödvändigt att låta sig döpas av Johannes i förväg. Och Jag sade till dem: ’Endast en sak behövs och det är att faktiskt följa Min lära. Men den som vill bli renad av Johannes i förväg, medan han fortfarande utför detta arbete, kommer bara att dra nytta av en sådan rening.’ När jag hade talat så, gick många för att låta sig döpas

av Johannes.

25. En del av Johannes lärjungar hade råkat i tvist med judar (som hade kommit dit) om rening (dvs. om mitt dop med vatten jämfört med Johannes vittnesbörd).

[7] En tvist uppstod om Johannes rening och Mitt dop, ty Johannes lärljungar kunde inte förstå att jag också döpte med vatten, eftersom de hade hört av Johannes vittnesbörd att jag inte skulle döpa med vatten, men med den helige anden. Många judar, som redan var mina lärjungar höll fast att Mitt dop var ett äkta dop. Ty även om jag döpte med vatten som Johannes, så var Mitt dop det enda giltiga eftersom jag inte bara döpte med naturligt vatten, utan samtidigt med Guds Andes vatten, vilket skänkte de döpta den uppenbara kraften att kallas Guds barn.

26. Och de kom till Johannes och sade: "Rabbi, mannen som var med dig på den andra sidan av Jordanfloden, om vilken du bar vittnesbörd (att han skulle döpa med den Helige Ande), här är han och döper (med vatten), och folkmassorna flockas kring honom."

[8] Efter dessa diskussioner gick Johannes lärjungar med judarna till Johannes och sade: ”Rabbi, lyssna, samme man som var med dig på andra sidan Jordanfloden, om vilken du vittnade att han skulle döpa med den Helige Ande, är nu här i närheten och döper också med vatten som du gör. Hur ska vi förstå detta? Är den här döparen verkligen den som du bar stor vittnesbörd om?

[9] Johannes sade dock till sina lärjungar: ’Gå och fråga honom:" Är du Den som ska komma eller borde vi vänta på en annan?” Lyssna noga på vad han berättar för er och berätta sedan detta för mig. Bara efter detta kommer jag att helt svara på er fråga.'

[10] Därefter kommer flera av Johannes lärjungar till Mig och frågar Mig det som Johannes föreslagit. Men jag ger dem det välkända svaret, att de borde berätta för Johannes vad de har sett, nämligen att de blinda kan se, de lama gå, de döva höra och hur evangeliet om Guds rike predikas för de fattiga. Och lycklig den som inte tar anstöt. Lärljungarna går åter till Johannes och berättar omedelbart för honom vad de har sett och hört.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt: https://www.jakob-lorber-australia.net

Döparens sista och största vittnesbörd om Herren: ”Han måste växa, men jag måste minska.”

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 24; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

27. Johannes svar var: "En människa kan bara ha det som Gud ger honom."

[1] Men Johannes samlar sig och säger till sina lärjungar: "Lyssna, jag är övertygad om detta: En människa kan inte ta något, särskilt i saker som rör anden, såvida det inte först är givet honom från himlen. Den osedvanliga mannen som lät Sig Själv döpas av mig på andra sidan Jordanfloden och över vilken jag såg Guds Ande nedstiga från himlen i form av ett litet ljusmoln, så försiktigt som en duva som landar över sina bon, och för vilken jag vittnade, kunde inte som en vanlig man ha tagit det han besitter. Han är mer än en vanlig man och verkar Själv ha kraft att ta från himlen och att antingen behålla vad han har tagit eller föra över det till vem Han än behagar. Och jag tror att vi alla har fått det vi har från Hans nåd. Därför kan vi omöjligt säga till Honom vad han ska göra och hur skall göra det. Han ger och vi är de som tar det ifrån Honom. Han har sin kastskovel i Sin hand och kommer att sopa golvet i Sin ladugård, men bränna agnarna i den eviga elden och använda askan på det sätt Han anser lämpligt.

28. "Ni själva kan vittna om att jag sade att jag inte är Messias, utan skickats som 

Hans förelöpare."

[2] Ni är mina vittnen till att jag berättade för prästerna och leviterna, som kom till mig från Jerusalem, att jag inte är Messias, utan skickats som Hans förelöpare. Hur kan jag då hitta fel på vad den Ende gör, som har sin egen kastskovel i Sin hand? Hur han än sopar sitt tröskgolv så kan vi inte sätta regler för Honom. Ty fältet (världen) är Hans, således också vetet (Guds barn) och agnarna (världens eller djävulens barn) och Hans är ladan (himlen) och Hans

elden (helvetet), som aldrig brinner ut.

29. "Det är till brudgummen (Herren) som bruden hör. Och brudgummens vän, som står redo och lyssnar på honom, är överlycklig över att höra brudgummens röst. Denna glädje är nu min."

[3] Vem som än har bruden (himlens visdom) är en sann brudgum, men brudgummens vän som står redo och lyssnar på Honom är överlycklig över att höra brudgummens röst. Och titta, denna glädje är nu min. Men när Herren själv kommer, så är häroldens uppdrag avslutat. Ty häroldens enda plikt är att meddela Herrens ankomst. När Herren väl har anlänt behövs inte härolden längre.

30. "När han ökar måste jag minska."

[4] Därför måste jag nu minska, medan han som Herren måste öka med människorna på denna jord. Sedan jag kom till er som en budbärare har ni alltid varit mina lärjungar. Har någon av er någonsin hört mig skryta om det? Hela tiden lät jag den verkliga äran förbehållas Honom som har rätt till den. När jag vittnade om att jag inte var tillräckligt god för att knyta upp Hans skor, höjde jag mig verkligen inte ovanför honom, utan gav Honom all den ära som folkets blindhet ville visa mig. Därför upprepar jag: Nu är mitt uppdrag avslutat. Så snart Herren Själv har kommit, så behövs föregångaren inte längre, varför budbäraren (köttet) nu måste växa mindre, medan Han som Herren (Anden) måste växa bortom allt kött. Det föreligger en stor skillnad mellan härolden och Han som utifrån Sin egen makt skickar härolden vart han vill.

31. "Den som kommer från ovan står över alla andra. Den som är från jorden tillhör jorden. Den som kommer från himlen står över allt. "

[5] Den som har makten att stifta lagar står över och den som måste lyda står nedanför. Ingen kan med rätta stå över om han inte härstammar därifrån. Men den som verkligen kommer uppifrån står ovan alla andra. Den som är från jorden kan aldrig vara från ovan, utan tillhör jorden och kan inte tala om annat än om jordiska saker. Men den som kommer från himlen står över allt, ty Han är Herren och kan därför göra vad han vill. Han kan döpa med vatten, eld och ande, ty allt är Hans.

[6] Jag tror fortfarande inte att Han Själv döper med vatten, utan bara med Andens eld, medan Hans lärjungar kommer att döpa människorna i förväg på det sätt jag gör det, det vill säga alla de som inte fick dopet med vatten från mig. Dopet med vatten är till ingen nytta för människan om det inte följs
av dopet med Guds Ande.

32. "Och vittnar om vad han har sett och hört, ändå tar knappast någon emot Hans vittnesbörd."

[7] Vatten ger bevis på ingenting annat än vatten och renar huden från jordens smuts. Men Guds Ande, med vilken endast Herren kan döpa, eftersom Guds Ande är Hans Ande, vittnar om Gud och det som endast Han
alltid ser och hör i Gud.

[8] Tyvärr har ingen än så länge godtagit detta heliga vittne, för det som är jord förblir jord och avvisar Anden, om inte jorden först passerar genom elden där för att själv bli ande. En ordentlig eld förtär allt utom Anden, som är en mäktig eld i sig själv. Därför kommer Herrens andedop att förstöra många och på grund av detta kommer många att frukta för att ta emot det.

33. "Men den som tar emot den håller det förslutet (inom sig) att Gud är sann (naturligtvis inom Den Ende som bar vittnesmål om Honom genom dopet med Guds Ande)."

[9] Men den som kommer att ta emot detta dop och dess heliga vittnesmål

kommer att inom sig hålla kunskapen förseglad från världen, att Den Ende som döpte honom med Anden verkligen är Gud och förmögen att ensam kunna ge evigt liv. Nu säger ni inom er: "Varför skall man behålla förseglat inom sig själv himlens vittnesbörd om Gud genom Gud ?" Jag har redan berättat för er: Jord är och förblir jord och ande är och förblir ande. Om dock den dödliga människan, som i grund och botten består av jord, tar emot anden i sin jord, kommer hon då att kunna behålla anden, om hon inte försiktigt bevarar det inom sig, det vill säga i sitt hjärta?

[10] Eller finns det ett särskilt mått enligt vilket ande fördelas så att alla kan veta hur mycket ande hon mottagit? Om det inte finns ett sådant mått gäller det för den tillfälliga jordmänniskan att i sitt hjärta öppna upp ett sådant mått för den mottagna anden. Och när anden väl i detta mått har dragit sig tillbaka för permanent vila och sålunda fyller upp det nya måttet, bara då inser jordmänniskan inom sig hur mycket av ande hon har mottagit.

[11] Till vilken nytta skulle det vara för er ni om ni vid havet fyllde vatten i en tunna med hål i? Skulle ni någonsin kunna hävda och värdera att ni har tagit upp en viss mängd vatten från det för er omätbara havet? Om tunnan är väl sammanbunden, kommer ni att kunna bedöma hur mycket av havsvattnet som finns i den. Havsvattnet är dock detsamma överallt, om det är i stora eller små mängder har ingen betydelse. Således är havet som sådant hav överallt, och varhelst man tar upp vatten från havet, det kan vara mycket eller lite, så tar man till varje del upp havsvatten och kommer först senare att kunna veta måttet. 

34. "För Den som Gud har skickat utger Guds ord. Gud ger Sin ande (till Honom som Han skickade) utan mått (inte som till en människa, utan i allt Hans överflöd). "

[12] Således förhåller det sig med den som har kommit från Gud att bära vittnesbörd om Gud och utge Guds rena ord. Han Själv är det omätbara havet (Guds Ande). När Han ger någon av Sin Ande, så ger Han inte det i en oändlig mängd, som bara hos Gud kan existera i oändligt överflöd, utan enligt det mått som är tillstädes hos människan. Om en människa vill få Anden, så får hennes egen mått inte vara defekt och förbli öppet, det måste vara väl sammanbundet och väl förseglat.

[13] Han som du just har sett och frågade huruvida han var Kristus har, fastän till det yttre också en Människoson, fått Guds Ande inte enligt en människas mått, utan enligt Guds ändlösa mått redan från evigheten. Ty Han Själv är Guds Andes omätbara hav inom Sig. Hans kärlek utgör Fadern från evigheten, och detta är inte utanför den synliga Människosonen, utan inom Honom, vilket är elden, flamman och ljuset från evigheten i och från Fadern.

35. "Fadern älskar Sonen och har anförtrott honom all makt.”

[14] Denna kärleksfulla Fader älskar Sin eviga Son högt och all makt och myndighet ligger i Sonens händer och allt vi har enligt det rätta måttet har vi tagit ifrån hans omätbara överflöd. Han Själv är med Sitt eget Ord nu en människa i kött ibland oss, och Hans ord är Gud, ande och kött, och vi kallar det "sonen". Således är Sonen också inom sig själv själva livet för evigt.

36. "Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som inte tror på Sonen får inte uppleva det livet: Guds vrede ligger över honom. "

[15] Den som tar emot Sonen och tror på honom har således redan evigt liv inom sig. Ty, precis som Gud själv i varje ord är Sitt eget mest fullkomliga eviga liv, så är Han också det i varje människa som tar Hans levande ord till sig och håller fast vid det. Å andra sidan, den som inte tar emot Guds ord från Sonens mun, och således inte tror på Sonen, får inte och kan inte ta emot livet och inte heller se och känna det inom sig. Och Guds vrede, som är domen för alla ting som inte har något liv, förutom den för evigt oföränderliga tvångets lag, kommer att vila över honom så länge som han inte tror på Sonen.

[16] Jag, Johannes, har nu berättat allt detta för er och har burit ett fullt giltigt vittnesmål till alla er. Med mina egna händer har jag renat er från jordens smuts. Gå nu och ta emot Hans Ord, så att ni får ta emot Hans Andes dop, för utan detta är alla mina ansträngningar å era vägnar meningslösa. Jag skulle själv vilja gå till Honom, men Han vill inte det och uppenbarar för mig genom min ande att jag borde stanna här, eftersom jag redan har fått i anden det som fortfarande saknas hos er

.

[17] Detta är Johannes sista och största vittnesbörd om Mig och kräver ingen ytterligare förklaring eftersom den redan är förklarande i sig själv.

[18] Men anledningen till att det inte ges så detaljerat i evangeliet är och förblir alltid densamma. För det första var det i dessa dagar det sätt som saker och ting måste skrivas på, nämligen att bara huvudpunkterna dokumenterades och allt annat, som en person med en klarvaken ande ändå lätt kunde förstå, utelämnades. Och för det andra att förhindra att det levande heliga innehållet i Ordet skulle bli nedsmutsat och vanhelgat. Därför är alla sådana verser ett vältäckt frökorn med sovande grodd för ett evigt liv och dess omätbara överflöd av visdom.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Tempeltjänarnas ursinniga förföljelser

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 25; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

PÅ VÄGEN TILL SAMARIEN.

STANNAR TILL VID JACOBS BRUNN NÄRA SYKAR 

1. När Herren fick veta att en rapport hade nått fariséerna att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes.

2. Även om Jesus själv inte döpte, utan bara hans lärjungar.

3. Jesus lämnade Judéen och begav sig än en gång till Galiléen.

[1] Efter dessa ord av Johannes gick hans lärjungar snart över till Mig och antalet lärjungar till Mig fortsatte att växa från dag till dag, ofta från timme till timme. Ty alla som började tro på Mig och som Jag hade lagt mina händer på - i enlighet med måttet på hans tro och vilket följde efter dopet med vatten som utfördes av Mina första lärjungar - blev fyllda av andlig styrka och mod och förlorade all rädsla för den fysiska döden.

[2] Eftersom många hörde talas om detta, spred de nyheterna varhelst de gick, även om jag hade förbjudit det. Alla Mina gärningar, ofta också med tillägg och överdrifter, gjordes dessutom kända överallt i Judéen och bland judarna, som alltid längtade efter mirakel, vilket faktum naturligtvis ledde till att fler och fler av dem varje dag kom till Mig och i många fall också stannade hos mig.

[3] Men det hade tyvärr också den oundvikliga följden att allt detta nådde fariséernas öron och, som redan nämnts, med tillägg och överdrifter, av vilka några lät så märkliga att även några romare började tänka att jag skulle behöva vara antingen Zeus själv eller åtminstone en av hans söner.

[4] Romarna skickade också utredare till Mig, men de fann inte det de hade skickats ut för. Vid dessa tillfällen utförde Jag vanligtvis inga mirakler för att så förhindra dessa vidskepliga människor att bli ännu trögare än de redan var.

[5] Från dessa överdrifter härstammade så småningom ett ansenligt antal falska evangelier som förvrängde den sanna.

[6] Fariséerna, dessa ondsinta och ytterst avundsjuka överhuvuden för templet och skriften, började skyndsamt att samråda med varandra om hur de skulle få ett slut på vår verksamhet. De planerade att antingen göra sig av med oss ​​på ett till synes ofarligt sätt eller att åtminstone tillhandahålla ett livslångt boende för oss på en anstalt - snyggt beläget under jorden - som de senare med Herodes hjälp lyckades ordna för Johannes (Döparen).

[7] Att jag var ganska medveten om dessa ädla intentioner är naturligtvis uppenbart men för att undvika tumult och irriterande bråk hade jag inget annat val än att lämna det konservativa, mörka Judéen och färdas till det mera frisinnade Galiléen.

4. Han var tvungen att passera genom Samarien.

[8] Det var inte ens tillrådligt att färdas på direktvägen till Galiléen, utan snarare genom Samarien som med hjälp av romarna redan sedan länge hade befriat sig från templets prästadöme (en lätt och önskvärd uppgift för romarna, som ändå hade som princip att dela upp länderna för att göra det lättare att styra dem).

[9] På grund av detta var samariterna, i Jerusalems prästerskaps ögon, också det mest avskyvärda och hädiska folket på jorden. Å andra sidan hade prästerna i Jerusalem ett sådant rykte hos samariterna att dessa vanligtvis beskrev den värsta möjliga sak med en tempelprästs namn. Om till exempel en samarit i ett tillstånd av omotiverad upphetsning sade till någon, "du din farisée", så åtalade den sålunda skymfade den som kränkt honom, som ofta blev tvungen att betala för sin oförsiktighet med styva böter och fängelse i åratal. Det är naturligtvis uppenbart att det inte skulle vara tillrådligt för en farisé eller annan präst att komma in i Samarien. Detta visade sig vara i högsta grad till nytta för för Mig och alla som följde Mig, ty i Samarien gick vi säkra från tempeltjänarnas ondskefulla förföljelse.

5. Han kom till en samaritisk stad som heter Sykar, nära den lilla by som Jakob gav till sin son Josef.

[10] Vägen gick genom Sykar, en stad nära den gamla lilla byn som Jakob gav sin son Josef vid sin födelse tillsammans med invånarna i den lilla byn som huvudsakligen består av fåraherdar, som han fick tillsammans med Rachel som hennes hemgift. Staden Sykar var inte precis en framstående stad i detta land, men många mycket rika Samariter bodde där, liksom mången rik romare, eftersom denna stad var vackert belägen och hela regionen var mycket hälsosam.

6. Nu fanns Jakobs brunn där. Eftersom Jesus var trött efter sin resa satte han sig ner på brunnens stenkant och det var ungefär den sjätte timmen.

[11] Enligt den nuvarande beräkningen av tid, gav vi oss iväg från Judéen redan klockan 4 på morgonen, gick raskt utan vila och anlände precis klockan tolv, vilket då var den 6: e timmen, till den gamla Jakobs brunn, som låg cirka 40 steg framför den lilla byn i riktning mot Sykar. Detta brunn hade en väldigt bra källa, var omgärdad av en kant som var graciöst utmejslad i gammal stil och omgiven av skuggiga träd.

[12] Eftersom det var midsommar, var dagen het och Min kropp hade blivit väldigt trött efter den påfrestande resan. Alla de, som hade följde Mig från Judéen och redan tidigare från Galiléen, sökte i sin utmattning skydd och en högst önskvärd vila, delvis i den lilla byn, delvis under skuggiga träd.

[13] Även de första lärjungarna, det vill säga Petrus, Min Johannes evangelisten, Andreas, Tomas, Filippos och Natanael kastade sig ner i det frodiga gräset under träden. Jag ensam, fastän också väldigt trött satte Mig på brunnens stenkant väl vetandes på förhand att det snart skulle ges ett bra tillfälle för en nyttig diskussion vid brunnen med de envisa men annars mera öppet sinnade samariterna. Samtidigt var jag redan mycket törstig och väntade på en behållare för att hämta upp vatten, i vilket syfte en lärjunge hade gått in till byn, men inte återkommit med den ännu.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Andlig tolkning av Bibelns Johannes Evangelium uppenbarat av Herren Jesus

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 1; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

1. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

[1] Denna vers har redan varit föremål för en hel del förvrängningar och tolkningar. Ja, även ateister har använt sig av denna text för att bestrida min gudomlighet, desto mera helt visst eftersom de i allmänhet förnekade att det existerade en gudomlighet. Men vi skall inte återigen föra fram sådana falska föreställningar varigenom förvirringen bara skulle öka, utan skall bringa ljus i frågan med kortast möjliga förklaring. Detta, som är i sig själv ljus inom det ursprungliga ljuset, kommer automatiskt att bestrida och besegra alla missuppfattningar.

[2] En viktig anledning till att dessa texter inte förstås är tyvärr Skrifternas mycket dåliga och felaktiga översättning från det ursprungliga tungomålet till nutidens tungomål. Men det är bäst så. Ty om sådana texters inre betydelse inte vore så bra dold som den är, skulle det som är det heligaste däri för länge sedan har vanhelgats fullständigt, vilket skulle bli förödande för hela jorden. Men såsom det nu är så har endast det yttre skalet fördärvats medan det helgade livet har bevarats.

[3] Det är dags att påvisa sådan texters sanna innebörd för alla som är värdiga att ta del i denna insikt, om vilken de ovärdiga kommer att få betala dyrt, ty när det gäller detta är jag inte att leka med, och kommer aldrig att delta i en byteshandel.

[4] Nu skall förklaringen följa på denna nödvändiga inledning, men jag vill ändå här tillägga att bara den inre betydelsen gällande själ och ande skall förstås och inte den innersta, renaste himmelska betydelsen. Denna är alltför helig och kan utan att skada endast förlänas dem i världen som söker den genom att leva sitt liv enligt evangeliets föreskrifter. Men den inre mening som hänför sig till själ och ande kan lätt hittas, ibland redan med hjälp av den korrekta översättningen i den tidens respektive inländska språk, vilket blir tydligt i förklaringen till den första versen.

[5] Uttrycket "I begynnelsen” är högst felaktig och skymmer den innersta betydelsen väldigt mycket, ty därigenom kunde även gudomlighetens eviga existens ifrågasättas och omtvistas, vilket också gjordes av en del av de äldre filosoferna, från vars skola nutida ateister faktiskt framsprungit. Men om vi nu återger denna text på rätt sätt, kommer dess förklädnad att befinnas vara endast mycket tunn och det kommer inte att vara svårt att helt klart upptäcka den inre betydelsen och ibland mycket exakt genom en sådan tunn förklädnad.

[6] Den korrekta översättningen skall således lyda: I sitt ursprungliga innersta väsen, eller också som den primära orsaken (till allt liv) fanns ljus (den mäktiga heliga skapande tanken, den existentiella idén). Detta ljus var inte bara i, utan också med Gud, det vill säga, Ljuset kom från Gud som konkret synligt och var alltså inte bara i, men också med Gud och, så att säga, flödade runt det ursprungliga gudomliga väsendet. Därmed var grunden till Guds eventuella inkarnation given, vilket blir klart uppenbart i följande text.

[7] Vem eller vad var faktiskt detta ljus, denna stora tanke, denna mest heliga grundläggande idé om all framtida verkliga, fullkomligt fria existens? Det kunde omöjligen vara något annat än Gud själv, eftersom Gud, genom Gud och från Gud inget annat än Gud Själv kunde manifestera sig i sin eviga, fullkomligaste varelse, och således kan denna text också läsas som följer,

[8] I Gud var ljuset. Ljuset flödade genom och runt Gud, och Gud själv var ljuset.

2. Detta var i begynnelsen hos Gud.

[9] Nu när första versen har gjorts tillräckligt klar och kan förstås av vem som helst, som har ett visst mått av bildning, så är den andra versen uppenbar och endast vittnar om det faktum att det ovan beskrivna ordet eller ljuset eller den betydelsefulla skapande tanken inte blev till senare ur Guds ursprungliga varelse utan är lika evig som Gud, är själv Gud, och innehåller därför inte inom sig någon process att bli till. Det är därför som förklaringen - genom att vittna - följer: Densamma fanns i begynnelsen eller i all existens ursprungliga Orsak, och i all senare existens, som den Första Orsaken själv med, i och ut ur Gud, sålunda själva  Gud rakt igenom.

3. Allt gjordes av Honom och utan honom fanns inte något gjort som gjordes.

[10] Den här versen bekräftar och styrker, så att säga, det som redan i den första versen helt enkelt hade framställt sig som "ordet" eller "ljuset” i allt varas eller tillblivelses ursprungliga innersta väsen, helt närvarande, men ännu inte helt uppenbarat.

[11] Följaktligen borde denna tredje vers i sin korrekta tolkning ha följande lydelse: Allt det som är kom till från detta ursprungliga vara som i sig är detta varas eviga Första Orsak rakt igenom. Dess varas ljus, ord och vilja omvandlar sitt helt egna ljus, sin eviga skapelseidé, ur sig själv till en konkret synlig verklighet, och det finns ingenting i hela den eviga oändligheten som inte framsprungit från densamma Första Orsak på samma sätt och antagit en konkret och synlig existens.

[12] Den som nu helt och fullt har begripit dessa tre tydligt förklarade verser måste tycka att betydelsen av vers 4 står helt klar.

4. I honom var liv. Och livet var människornas ljus.

[13] Det är uppenbart att den första orsaken till all existens, ljusens ljus, alla tankars och idéers ursprungliga tanke, arketypen för alla formers eviga ursprungliga form, för det första inte kunde vara formlös och för det andra inte kunde vara död, eftersom döden innebär raka motsatsen till all existens i vilken form det vara må. Således fanns det ett högst fulländat liv i detta ord eller ljus eller i denna stora tanke inom Gud, i grunden Gud själv. Så Gud har i evighet varit det mest perfekta grundläggande livet i och ur sig själv rakt igenom, och detta ljus eller liv frambringade ur sig själv alla skapade varelser, och detta ljus eller liv var ljuset och också livet inom varelserna, inom människorna som hade framsprungit ur Honom. Således var dessa varelser och människor en fullkomlig avbild av det ursprungliga ljus som gav dem deras existens, ljus, och ett liv som liknar den eviga ursprungliga existensen.

[14] Det ursprungliga livet i Gud är och måste vara ett helt fritt liv, annars skulle det inte vara något liv alls, så gott som. Detta samma liv måste vara ett och samma liv i de skapade varelserna, annars skulle det inte vara liv och skulle således utan liv också vara utan existens. Det är uppenbart att de skapade varelserna - människorna - bara kunde ges ett helt fritt liv, som måste vara medvetet om sig självt som ett fullödigt liv, men också måste inse att det inte var ett liv som hade framsprungit ur sig självt, utan hade framsprungit som fullt likvärdigt ur Gud i enlighet med hans evigt allsmäktiga vilja.

[15] Denna uppfattning måste finnas hos alla skapade varelser, precis som den att deras liv och existens måste vara helt lika med Guds, eftersom de annars inte skulle ha något liv eller existens.

[16] När vi nu betraktar denna omständighet lite närmare, blir det uppenbart att två känslor måste uppfylla de skapade varelserna, nämligen i första hand känslan av jämlikhet med Gud eller närvaron av Guds ursprungliga ljus inom dem, och sedan, som ett resultat av detta ljus, också känslan av att ha skapats någon gång genom Skaparens ursprungliga vilja.

[17] Den första känslan gör utan att slå fel den skapade varelsen likvärdig med Skaparen och, som om det hade kommit till stånd av sig själv, fullkomligt oberoende av den eviga Första Orsaken som om den innefattade denna inom sig själv. Den andra livsviktiga medvetenheten, som med nödvändighet uppstår ur den första, måste fortfarande överväga och betrakta sig själv som om den framkallats från den faktiska Första Orsaken, som en endast med tiden fritt uppenbarad varelse, och därmed högst beroende av den Första Orsaken.

[18] Nu förändrar denna ringa insikt den ursprungliga känslan av att vara upphöjd också till en känsla av ödmjukhet, som för känslan av upphöjelse är en högst nödvändig och oundviklig fråga som enkelt visas i det följande.

[19] Känslan av att vara upphöjd mobiliserar ett mäktig motstånd mot en sådan förödmjukelse och vill undertrycka den andra känslan.

[20] En sådan konflikt orsakar då ilska och slutligen hat mot Första Orsaken till allt som finns och som följd av detta mot den ödmjuka känslan av förödmjukelse och beroende, varpå känslan av att vara upphöjd försvagas och övertas av mörker och det ursprungliga ljuset inom den skapade varelsen ger vika för natt och mörker. Denna natt och detta mörker förmår då knappt känna igen det ursprungliga ljuset inom sig självt och tar, som blinda men ändå oberoende, avstånd från den Första Orsaken till sitt vara och sin tillblivelse oförmögen att känna igen densamma i sin villfarelse.

5. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret förstår inte det.

[21] Detta ursprungliga ljus kan därför lysa i en sådan natt hur ljust som helst, men eftersom natten, även om den också har härstammat från ljuset, inte längre kan se klart, så vill den inte kännas vid det ljus som kommer in i en sådan natt för att än en gång omvandla det till det sanna ursprungliga ljuset.

[22] Sålunda kom även jag, som det eviga ursprungliga innersta väsendet i all existens och som allt ljus och livs första ljus, till dem i mörkrets värld som hade framsprungit ur mig. Men de kändes inte vid mig i den natt då deras känsla av att vara upphöjda var försvagad.

[23] Ty denna 5:e vers pekar ut hur jag, enligt ursprungliga mått och omständigheter, har kommit till världen skapad av Mig och ur Mig som helt Densamma som jag varit från evigheter och världen vill inte kännas vid Mig som sin verkligt egna grundläggande existens.

[24] Men jag, som den Första Orsaken till all existens, kunde inte i Mitt eviga, ursprungliga ljus, genom den ständiga konflikten, undgå att förutse hur känslan av att vara upphöjd, som det primära ljuset inom människorna, gradvis blev allt svagare och som det livsviktiga ljuset också mattare, för att slutligen sluta i mörker. Och att därför människorna, om jag kom till dem i den avbild som de hade frambringats av Mig, inte skulle känna igen Mig. Åtminstone skulle väldigt många misslyckas med att känna igen mig, speciellt om jag kom till dem som en Deus ex machina (en Gud som plötsligt framträder) oväntat och utan förvarning i en begränsad mänsklig form, i vilket fall jag skulle behöva klandra mig själv för att människorna omöjligt skulle kunna känna igen mig eftersom de inte vore förberedda på Min ankomst på detta sätt.

[25] Jag insåg verkligen detta sedan evigheter, och hade därför låtit denna Min ankomst, vilket oberoende av mig redan började när människorna först blev till, ända till tiden för min faktiska ankomst, förutsägas för människorna genom många siare som inte förlorade Mitt ljus i konflikten. De beskrev exakt omständigheterna och även tiden och platsen för min ankomst. Vid tiden för min faktiska ankomst lät Jag stora under ske och uppväckte en man, i vilken det bodde en hög ursprunglig ande, för att han skulle tillkännage Min ankomst och fulla närvaro på jorden för alla blinda.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Johannes Döparen bär vittnesbörd om Herren

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 2; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

6. Det fanns en man som Gud sänt, vars namn var Johannes.

[1] Denne man, som predikade bättring vid Jordanfloden och döpte de omvända med vatten, hette Johannes. I denna man bodde profeten Elias ande, och det var samma ängels ande som från första början besegrade Lucifer och senare på det kända berget brottades med Lucifer om Moses kropp (som Michael).

7. Densamme kom som vittne (från ovan) för att bära vittnesbörd om det ljus som alla människor (oupplysta människor) genom honom kunde tro på (dvs. genom hans ljus kan känna igen det ursprungliga ljuset som hade kommit till dem).

[2] Denne kom som gammalt såväl som nytt vittne från ovan, vilket betyder från det ursprungliga ljuset, som ett ljus för att han skulle kunna bära vittnesbörd om hur det ursprungliga ljuset, om hur Guds primära väsen, som nu Själv klädde sig i köttet och i den mänskliga formens fullständiga avbild, Honom Själv som en människa, kom till Hans människa, som kommer ur honom, för att ännu en gång ge dem klarhet i deras mörker,

och därigenom få dem att återvända till Hans ursprungliga ljus.

8. Han var inte det ljuset (ur sig själv), men skickades för att bära vittnesbörd om det ljuset (det vill säga han vittnade om människornas dunkla känsla av hänförelse över att det ursprungliga ljuset, som ett lamm i ödmjukhet, Självt stigit ner från sin eviga höjd till människorna för att av fri vilja ta alla deras svagheter (synder) på Honom Själv och därigenom ge det ursprungliga ljuset tillbaka till människorna och göra dem till hans likar).

[3] Denna man var naturligtvis inte det faktiska ursprungliga ljuset självt, men som alla varelser bara en del av ljuset ur det ursprungliga ljuset. Men på grund av hans utomordentliga ödmjukhet medgavs det honom att förbli förenad med det ursprungliga ljuset.

[4] Eftersom han således var i oavbruten kontakt med det ursprungliga ljuset och var väl medveten om skillnaden mellan Detta och sitt eget ljus - även om det har utgått från det ursprungliga ljuset, men inte var det ljuset, utan bara ett ljus som härrör från det, så att han skall kunna känna igen det och bära sann vittnesbörd om Det - Han bar giltig vittnesbörd om det ursprungliga ljuset och väckte därigenom i människornas hjärtan tillräckligt mycket av det sanna ljuset för att de skall kunna känna igen, även om i början bara svagt, men gradvis starkare och tydligare, att det Ursprungligt ljuset, nu klätt i köttet, fortfarande är detsamma som gav alla varelser och människor deras oberoende existens vilken de kan, om de så önskar, behålla i all evighet.

9. Det var det sanna ljuset, som upplyser alla människor, som kommer in i den här världen.

[5] Inte vittnet, men hans vittnesbörd och Han om vilken han vittnade, var det sanna ursprungliga ljuset som från första början har upplyst och givit liv åt alla människor som kommer in i denna värld och fortsätter att ge dem liv och klarhet. Därför står det i vers 9 att det sanna och det rätta ljuset är och var det som från första början skapade alla människor till fria varelser och nu kom att rikligt lysa upp denna existens och än en gång göra den lik honom själv.

10. Han var i världen, och världen gjordes av Honom, men den kände inte igen Honom.

[6] Det har redan i vers 5 på ett rättframt sätt diskuterats hur denna värld, med det menas, oupplysta människor, som med hela sitt väsen har sprungit ut från Mig eller från det ursprungliga ljuset (ordet), vilket är samma sak, kunde misslyckas med att känna igen mig eller det ursprungliga ljuset, oaktat alla förelöpare och förkunnare av Min ankomst. Det måste dock nämnas i detta fall att under ’världen’ skall inte förstås jorden, som bärare av själar under dom, som faktiskt utgör materia, utan bara de människor som, fastän delvis härrörande från denna materia, inte längre tillhör, eller är tänkt att tillhöra denna ursprungliga själsliga materia under dom - när de väl har gjorts till självständiga varelser. Ty det skulle verkligen vara att begära för mycket om Jag begärde av stenen, som fortfarande befinner sig i ett extremt tillstånd av dom, att känna igen mig. Detta kan bara med rätta förväntas av en fri själ inom vilken Min Ande har sin bostad.

11. Han kom till Sin egna, och Hans egna tog inte emot Honom.

[7] Som redan nämnts skall inte jorden, utan bara människorna i sin egenskap av själ och ande betraktas som faktiskt Herrens egna - Mina egna, därför att de är så att säga själva ursprungligt ljus ut ur Mitt ursprungliga ljus och därmed ett med Mitt grundläggande väsen.

[8] Men eftersom de i denna särskilda tillvaro, vilken inom dem uttrycker sig som en känsla av hänförelse, är försvagade och på grund av vilken svaghet jag kom till dem som till Min naturliga ägodel och fortfarande kommer till dem, så misslyckades de med att känna igen Mig och som en följd av detta också sig själva och sitt eget grundläggande väsen, som aldrig någonsin kan förintas eftersom det i grunden är Mitt väsen.

12. Men till alla, som tog emot Honom, gav Han rätten att bli Guds barn, därför att de är trodde på Hans Namn.

[9] Det är uppenbart att, med alla dem som inte tog emot eller kände igen Mig, så stördes den ursprungliga ordningen, och med denna oordning förblev det ett tillstånd av lidande, det så kallade "onda" eller ”syndiga”, medan det hos många andra som tog emot Mig, det vill säga de som kände igen mig i sina hjärtan, detta onda måste förgås, eftersom de än en gång förenades med Mig, som med all tillvaros ursprungliga ordning och primära kraft, och däri hittade sig själva och Mitt Ursprungliga ljus som ljuset inom dem och i detta evigt, oförstörbart liv.

[10] Men de fann också att de, tack vare ett sådant liv, inte bara var Mina skapade varelser, vilket uttrycktes av deras lägre livsmedvetenhet, utan att de - eftersom de bär Mig Själv inom sig, vilket bara genom kraften i Min vilja gavs självständighet från Mig - tveklöst är Mina helt egna barn därför att deras ljus (deras tro) är jämbördig med Mitt eget ursprungliga ljus, varför det inom sig bär den fulla makt och kraft som bor inom Mig och denna makt ger dem helt rätt inte bara att kallas Mina barn, utan att vara det fullt ut.

[11] Ty tron är ett sådant ljus och Mitt namn, mot vilket detta ljus mäktiga strålar är riktade, är den kraft och makt och Mitt primära väsens faktiska natur genom vilken alla inom sig uppnår att vara Guds barn på rätt och fullt giltigt sätt. Det är därför som det står i vers 12 att alla som tar emot Mig och tror på Mitt namn ska ha makten inom sig att med rätta kallas "Guds barn".

[12] Vem föddes inte av blodet, eller av köttets vilja, inte heller av en mans vilja, utan av Gud. (Johannes evangelium 1: 13)

[13] Denna vers är bara en närmare definition av och förklaring till den förra och när man förbinder de två verserna med varandra i en mjukare stil kan det läsas: Men de som tog emot Honom och trodde på Hans namn till dem gav han rätten att kallas ’Guds barn’, som inte föddes av blodet eller av köttets vilja (köttets lust), ej heller av en mans vilja, utan av Gud.

[14] Det behöver inte påpekas att här inte menas en första födelse som kött från köttet, utan bara en andra andlig födelse av kärleken till Gud och av den levande trons sanning i Guds levande namn, som kallas "Jesus - Jehova - Sebaoth". Denna andra födelse kallas också ’andens återfödelse genom dopet från Himlen’, och detta är en bra förklaring.

[15] ’Himlens dop’ är den fullständiga övergången av anden och själen med alla dess begär till den levande andan av kärlek till Gud och kärlek i Gud Själv.

[16] När en övergång av egen fri vilja väl har ägt rum och all hennes kärlek nu bor i Gud, då bor genom en sådan helig kärlek hela personen inom Gud, där han förs till mognad och blir styrkt som en ny varelse och sålunda efter att ha uppnått rätt mognad, är återfödd av Gud. Bara efter en sådan andra födelse, som varken föregås av köttets lust eller människans önskan att avla barn, har människan blivit ett sant barn av Gud tack vare Guds nåd, som är Guds kärleks fria kraft i det mänskliga hjärtat.

[17] Denna nåd är faktiskt Guds mäktiga uppmaning i människans ande genom vilken hon av Fadern dras till Sonen, det vill säga det gudomliga ursprungliga ljuset och därmed, vilket är detsamma, uppnår Guds riktiga och levande mäktiga visdom.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Mot andlig återfödelse. Den första och den andra nåden.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 3; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

14. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet från Faderns enfödde Son, full av nåd och sanning.

[1] När människan på detta sätt uppnår att bli Guds sanna barn vid vilket hon är som född av Gud, Fadern eller kärleken inom Gud, uppnår hon det ursprungliga ljusets ära i Gud vilket egentligen är det primära gudomliga väsendet Självt. Detta väsen är den faktiska Sonen, som är avlad av Fadern precis som ljuset vilar latent inom kärlekens värme, så länge som kärleken inte rör upp och strålar ut det ur sig själv. Således är detta heliga ljus faktiskt Sonens ära från Fadern som uppnås av alla dem som är återfödda och blir jämlikar med denna härlighet, vilken är för evigt full av nåd (Guds ljus) och sanning, som den sanna verkligheten eller det förkroppsligade ordet.

15. Johannes vittnar om Honom och ropar och säger: "Det var denne om vilken jag sade: Efter mig kommer den som har varit före mig, ty han var där innan jag fanns till. "

[2] Till detta bär Johannes återigen sann vittnesbörd och omedelbart efter dopet i Jordanfloden - för att ge Honom en värdig mottagning - drar han folkets uppmärksamhet till det faktum att den som han precis hade döpt är Den som han hela tiden talat om för människorna under sina predikningar om bättring, att Han som skulle komma efter honom (Johannes) hade funnits före honom. I en djupare mening betyder detta så mycket som: Detta är det ursprungliga grundläggande ljuset och allt ljus och tillvaros Första orsak som föregick allt existens, och allt som existerar hade framkommit ur det.

16. Och av hans fullkomlighet har vi alla fått nåd på nåd.

[3] Detta ursprungliga ljus är dock också den evigt stora ära i Gud, och Gud själv är denna härlighet. Denna härlighet har från evighet varit Gud själv inom Gud, och allt varande har fått sin existens och sitt ljusa och självständiga liv från denna härlighets fullkomlighet.

[4] Således är allt liv en Guds nåd som fyller den livsbärande formen rakt igenom. För i sig är det samma Guds härlighet, det primära livet i varje människa är en Guds första nåd, men

detta hade skadats av att känslan av hänförelse försvagats av den obetydliga känslan av att bliva till och det därigenom oundvikliga beroendet av det ursprungliga ljuset och den Första Orsaken till all existens.

[5] Eftersom denna första nåd inom människan riskerade att helt gå förlorad, så kom det ursprungliga ljuset självt in i världen och lärde människorna att än en gång lämna denna första nåd till det ursprungliga ljuset eller hellre att helt återvända till denna primära existens där för att få ett nytt liv för det gamla ljuset. Och detta utbyte är ta emot nåd på nåd eller ge bort det gamla, försvagade, ganska värdelösa livet för ett nytt, oförstörbart liv i och

från Gud i all fullkomlighet.

[6] Den första nåden var nödvändighet i vilken det inte finns någon frihet eller beständighet. Men den andra nåden är fullständig frihet utan något tvång och därför också för evigt oförstörbar, eftersom det inte frammanas eller framtvingas av någonting. Ty där det inte  finns någon fiende, där finns det heller ingen förstörelse. Med fiende måste förstås allt som på något sätt hindrar en fri tillvaro.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]