Tempeltjänarnas ursinniga förföljelser

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 25; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

PÅ VÄGEN TILL SAMARIEN.

STANNAR TILL VID JACOBS BRUNN NÄRA SYKAR 

1. När Herren fick veta att en rapport hade nått fariséerna att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes.

2. Även om Jesus själv inte döpte, utan bara hans lärjungar.

3. Jesus lämnade Judéen och begav sig än en gång till Galiléen.

[1] Efter dessa ord av Johannes gick hans lärjungar snart över till Mig och antalet lärjungar till Mig fortsatte att växa från dag till dag, ofta från timme till timme. Ty alla som började tro på Mig och som Jag hade lagt mina händer på - i enlighet med måttet på hans tro och vilket följde efter dopet med vatten som utfördes av Mina första lärjungar - blev fyllda av andlig styrka och mod och förlorade all rädsla för den fysiska döden.

[2] Eftersom många hörde talas om detta, spred de nyheterna varhelst de gick, även om jag hade förbjudit det. Alla Mina gärningar, ofta också med tillägg och överdrifter, gjordes dessutom kända överallt i Judéen och bland judarna, som alltid längtade efter mirakel, vilket faktum naturligtvis ledde till att fler och fler av dem varje dag kom till Mig och i många fall också stannade hos mig.

[3] Men det hade tyvärr också den oundvikliga följden att allt detta nådde fariséernas öron och, som redan nämnts, med tillägg och överdrifter, av vilka några lät så märkliga att även några romare började tänka att jag skulle behöva vara antingen Zeus själv eller åtminstone en av hans söner.

[4] Romarna skickade också utredare till Mig, men de fann inte det de hade skickats ut för. Vid dessa tillfällen utförde Jag vanligtvis inga mirakler för att så förhindra dessa vidskepliga människor att bli ännu trögare än de redan var.

[5] Från dessa överdrifter härstammade så småningom ett ansenligt antal falska evangelier som förvrängde den sanna.

[6] Fariséerna, dessa ondsinta och ytterst avundsjuka överhuvuden för templet och skriften, började skyndsamt att samråda med varandra om hur de skulle få ett slut på vår verksamhet. De planerade att antingen göra sig av med oss ​​på ett till synes ofarligt sätt eller att åtminstone tillhandahålla ett livslångt boende för oss på en anstalt - snyggt beläget under jorden - som de senare med Herodes hjälp lyckades ordna för Johannes (Döparen).

[7] Att jag var ganska medveten om dessa ädla intentioner är naturligtvis uppenbart men för att undvika tumult och irriterande bråk hade jag inget annat val än att lämna det konservativa, mörka Judéen och färdas till det mera frisinnade Galiléen.

4. Han var tvungen att passera genom Samarien.

[8] Det var inte ens tillrådligt att färdas på direktvägen till Galiléen, utan snarare genom Samarien som med hjälp av romarna redan sedan länge hade befriat sig från templets prästadöme (en lätt och önskvärd uppgift för romarna, som ändå hade som princip att dela upp länderna för att göra det lättare att styra dem).

[9] På grund av detta var samariterna, i Jerusalems prästerskaps ögon, också det mest avskyvärda och hädiska folket på jorden. Å andra sidan hade prästerna i Jerusalem ett sådant rykte hos samariterna att dessa vanligtvis beskrev den värsta möjliga sak med en tempelprästs namn. Om till exempel en samarit i ett tillstånd av omotiverad upphetsning sade till någon, "du din farisée", så åtalade den sålunda skymfade den som kränkt honom, som ofta blev tvungen att betala för sin oförsiktighet med styva böter och fängelse i åratal. Det är naturligtvis uppenbart att det inte skulle vara tillrådligt för en farisé eller annan präst att komma in i Samarien. Detta visade sig vara i högsta grad till nytta för för Mig och alla som följde Mig, ty i Samarien gick vi säkra från tempeltjänarnas ondskefulla förföljelse.

5. Han kom till en samaritisk stad som heter Sykar, nära den lilla by som Jakob gav till sin son Josef.

[10] Vägen gick genom Sykar, en stad nära den gamla lilla byn som Jakob gav sin son Josef vid sin födelse tillsammans med invånarna i den lilla byn som huvudsakligen består av fåraherdar, som han fick tillsammans med Rachel som hennes hemgift. Staden Sykar var inte precis en framstående stad i detta land, men många mycket rika Samariter bodde där, liksom mången rik romare, eftersom denna stad var vackert belägen och hela regionen var mycket hälsosam.

6. Nu fanns Jakobs brunn där. Eftersom Jesus var trött efter sin resa satte han sig ner på brunnens stenkant och det var ungefär den sjätte timmen.

[11] Enligt den nuvarande beräkningen av tid, gav vi oss iväg från Judéen redan klockan 4 på morgonen, gick raskt utan vila och anlände precis klockan tolv, vilket då var den 6: e timmen, till den gamla Jakobs brunn, som låg cirka 40 steg framför den lilla byn i riktning mot Sykar. Detta brunn hade en väldigt bra källa, var omgärdad av en kant som var graciöst utmejslad i gammal stil och omgiven av skuggiga träd.

[12] Eftersom det var midsommar, var dagen het och Min kropp hade blivit väldigt trött efter den påfrestande resan. Alla de, som hade följde Mig från Judéen och redan tidigare från Galiléen, sökte i sin utmattning skydd och en högst önskvärd vila, delvis i den lilla byn, delvis under skuggiga träd.

[13] Även de första lärjungarna, det vill säga Petrus, Min Johannes evangelisten, Andreas, Tomas, Filippos och Natanael kastade sig ner i det frodiga gräset under träden. Jag ensam, fastän också väldigt trött satte Mig på brunnens stenkant väl vetandes på förhand att det snart skulle ges ett bra tillfälle för en nyttig diskussion vid brunnen med de envisa men annars mera öppet sinnade samariterna. Samtidigt var jag redan mycket törstig och väntade på en behållare för att hämta upp vatten, i vilket syfte en lärjunge hade gått in till byn, men inte återkommit med den ännu.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Andlig tolkning av Bibelns Johannes Evangelium uppenbarat av Herren Jesus

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 1; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

1. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

[1] Denna vers har redan varit föremål för en hel del förvrängningar och tolkningar. Ja, även ateister har använt sig av denna text för att bestrida min gudomlighet, desto mera helt visst eftersom de i allmänhet förnekade att det existerade en gudomlighet. Men vi skall inte återigen föra fram sådana falska föreställningar varigenom förvirringen bara skulle öka, utan skall bringa ljus i frågan med kortast möjliga förklaring. Detta, som är i sig själv ljus inom det ursprungliga ljuset, kommer automatiskt att bestrida och besegra alla missuppfattningar.

[2] En viktig anledning till att dessa texter inte förstås är tyvärr Skrifternas mycket dåliga och felaktiga översättning från det ursprungliga tungomålet till nutidens tungomål. Men det är bäst så. Ty om sådana texters inre betydelse inte vore så bra dold som den är, skulle det som är det heligaste däri för länge sedan har vanhelgats fullständigt, vilket skulle bli förödande för hela jorden. Men såsom det nu är så har endast det yttre skalet fördärvats medan det helgade livet har bevarats.

[3] Det är dags att påvisa sådan texters sanna innebörd för alla som är värdiga att ta del i denna insikt, om vilken de ovärdiga kommer att få betala dyrt, ty när det gäller detta är jag inte att leka med, och kommer aldrig att delta i en byteshandel.

[4] Nu skall förklaringen följa på denna nödvändiga inledning, men jag vill ändå här tillägga att bara den inre betydelsen gällande själ och ande skall förstås och inte den innersta, renaste himmelska betydelsen. Denna är alltför helig och kan utan att skada endast förlänas dem i världen som söker den genom att leva sitt liv enligt evangeliets föreskrifter. Men den inre mening som hänför sig till själ och ande kan lätt hittas, ibland redan med hjälp av den korrekta översättningen i den tidens respektive inländska språk, vilket blir tydligt i förklaringen till den första versen.

[5] Uttrycket "I begynnelsen” är högst felaktig och skymmer den innersta betydelsen väldigt mycket, ty därigenom kunde även gudomlighetens eviga existens ifrågasättas och omtvistas, vilket också gjordes av en del av de äldre filosoferna, från vars skola nutida ateister faktiskt framsprungit. Men om vi nu återger denna text på rätt sätt, kommer dess förklädnad att befinnas vara endast mycket tunn och det kommer inte att vara svårt att helt klart upptäcka den inre betydelsen och ibland mycket exakt genom en sådan tunn förklädnad.

[6] Den korrekta översättningen skall således lyda: I sitt ursprungliga innersta väsen, eller också som den primära orsaken (till allt liv) fanns ljus (den mäktiga heliga skapande tanken, den existentiella idén). Detta ljus var inte bara i, utan också med Gud, det vill säga, Ljuset kom från Gud som konkret synligt och var alltså inte bara i, men också med Gud och, så att säga, flödade runt det ursprungliga gudomliga väsendet. Därmed var grunden till Guds eventuella inkarnation given, vilket blir klart uppenbart i följande text.

[7] Vem eller vad var faktiskt detta ljus, denna stora tanke, denna mest heliga grundläggande idé om all framtida verkliga, fullkomligt fria existens? Det kunde omöjligen vara något annat än Gud själv, eftersom Gud, genom Gud och från Gud inget annat än Gud Själv kunde manifestera sig i sin eviga, fullkomligaste varelse, och således kan denna text också läsas som följer,

[8] I Gud var ljuset. Ljuset flödade genom och runt Gud, och Gud själv var ljuset.

2. Detta var i begynnelsen hos Gud.

[9] Nu när första versen har gjorts tillräckligt klar och kan förstås av vem som helst, som har ett visst mått av bildning, så är den andra versen uppenbar och endast vittnar om det faktum att det ovan beskrivna ordet eller ljuset eller den betydelsefulla skapande tanken inte blev till senare ur Guds ursprungliga varelse utan är lika evig som Gud, är själv Gud, och innehåller därför inte inom sig någon process att bli till. Det är därför som förklaringen - genom att vittna - följer: Densamma fanns i begynnelsen eller i all existens ursprungliga Orsak, och i all senare existens, som den Första Orsaken själv med, i och ut ur Gud, sålunda själva  Gud rakt igenom.

3. Allt gjordes av Honom och utan honom fanns inte något gjort som gjordes.

[10] Den här versen bekräftar och styrker, så att säga, det som redan i den första versen helt enkelt hade framställt sig som "ordet" eller "ljuset” i allt varas eller tillblivelses ursprungliga innersta väsen, helt närvarande, men ännu inte helt uppenbarat.

[11] Följaktligen borde denna tredje vers i sin korrekta tolkning ha följande lydelse: Allt det som är kom till från detta ursprungliga vara som i sig är detta varas eviga Första Orsak rakt igenom. Dess varas ljus, ord och vilja omvandlar sitt helt egna ljus, sin eviga skapelseidé, ur sig själv till en konkret synlig verklighet, och det finns ingenting i hela den eviga oändligheten som inte framsprungit från densamma Första Orsak på samma sätt och antagit en konkret och synlig existens.

[12] Den som nu helt och fullt har begripit dessa tre tydligt förklarade verser måste tycka att betydelsen av vers 4 står helt klar.

4. I honom var liv. Och livet var människornas ljus.

[13] Det är uppenbart att den första orsaken till all existens, ljusens ljus, alla tankars och idéers ursprungliga tanke, arketypen för alla formers eviga ursprungliga form, för det första inte kunde vara formlös och för det andra inte kunde vara död, eftersom döden innebär raka motsatsen till all existens i vilken form det vara må. Således fanns det ett högst fulländat liv i detta ord eller ljus eller i denna stora tanke inom Gud, i grunden Gud själv. Så Gud har i evighet varit det mest perfekta grundläggande livet i och ur sig själv rakt igenom, och detta ljus eller liv frambringade ur sig själv alla skapade varelser, och detta ljus eller liv var ljuset och också livet inom varelserna, inom människorna som hade framsprungit ur Honom. Således var dessa varelser och människor en fullkomlig avbild av det ursprungliga ljus som gav dem deras existens, ljus, och ett liv som liknar den eviga ursprungliga existensen.

[14] Det ursprungliga livet i Gud är och måste vara ett helt fritt liv, annars skulle det inte vara något liv alls, så gott som. Detta samma liv måste vara ett och samma liv i de skapade varelserna, annars skulle det inte vara liv och skulle således utan liv också vara utan existens. Det är uppenbart att de skapade varelserna - människorna - bara kunde ges ett helt fritt liv, som måste vara medvetet om sig självt som ett fullödigt liv, men också måste inse att det inte var ett liv som hade framsprungit ur sig självt, utan hade framsprungit som fullt likvärdigt ur Gud i enlighet med hans evigt allsmäktiga vilja.

[15] Denna uppfattning måste finnas hos alla skapade varelser, precis som den att deras liv och existens måste vara helt lika med Guds, eftersom de annars inte skulle ha något liv eller existens.

[16] När vi nu betraktar denna omständighet lite närmare, blir det uppenbart att två känslor måste uppfylla de skapade varelserna, nämligen i första hand känslan av jämlikhet med Gud eller närvaron av Guds ursprungliga ljus inom dem, och sedan, som ett resultat av detta ljus, också känslan av att ha skapats någon gång genom Skaparens ursprungliga vilja.

[17] Den första känslan gör utan att slå fel den skapade varelsen likvärdig med Skaparen och, som om det hade kommit till stånd av sig själv, fullkomligt oberoende av den eviga Första Orsaken som om den innefattade denna inom sig själv. Den andra livsviktiga medvetenheten, som med nödvändighet uppstår ur den första, måste fortfarande överväga och betrakta sig själv som om den framkallats från den faktiska Första Orsaken, som en endast med tiden fritt uppenbarad varelse, och därmed högst beroende av den Första Orsaken.

[18] Nu förändrar denna ringa insikt den ursprungliga känslan av att vara upphöjd också till en känsla av ödmjukhet, som för känslan av upphöjelse är en högst nödvändig och oundviklig fråga som enkelt visas i det följande.

[19] Känslan av att vara upphöjd mobiliserar ett mäktig motstånd mot en sådan förödmjukelse och vill undertrycka den andra känslan.

[20] En sådan konflikt orsakar då ilska och slutligen hat mot Första Orsaken till allt som finns och som följd av detta mot den ödmjuka känslan av förödmjukelse och beroende, varpå känslan av att vara upphöjd försvagas och övertas av mörker och det ursprungliga ljuset inom den skapade varelsen ger vika för natt och mörker. Denna natt och detta mörker förmår då knappt känna igen det ursprungliga ljuset inom sig självt och tar, som blinda men ändå oberoende, avstånd från den Första Orsaken till sitt vara och sin tillblivelse oförmögen att känna igen densamma i sin villfarelse.

5. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret förstår inte det.

[21] Detta ursprungliga ljus kan därför lysa i en sådan natt hur ljust som helst, men eftersom natten, även om den också har härstammat från ljuset, inte längre kan se klart, så vill den inte kännas vid det ljus som kommer in i en sådan natt för att än en gång omvandla det till det sanna ursprungliga ljuset.

[22] Sålunda kom även jag, som det eviga ursprungliga innersta väsendet i all existens och som allt ljus och livs första ljus, till dem i mörkrets värld som hade framsprungit ur mig. Men de kändes inte vid mig i den natt då deras känsla av att vara upphöjda var försvagad.

[23] Ty denna 5:e vers pekar ut hur jag, enligt ursprungliga mått och omständigheter, har kommit till världen skapad av Mig och ur Mig som helt Densamma som jag varit från evigheter och världen vill inte kännas vid Mig som sin verkligt egna grundläggande existens.

[24] Men jag, som den Första Orsaken till all existens, kunde inte i Mitt eviga, ursprungliga ljus, genom den ständiga konflikten, undgå att förutse hur känslan av att vara upphöjd, som det primära ljuset inom människorna, gradvis blev allt svagare och som det livsviktiga ljuset också mattare, för att slutligen sluta i mörker. Och att därför människorna, om jag kom till dem i den avbild som de hade frambringats av Mig, inte skulle känna igen Mig. Åtminstone skulle väldigt många misslyckas med att känna igen mig, speciellt om jag kom till dem som en Deus ex machina (en Gud som plötsligt framträder) oväntat och utan förvarning i en begränsad mänsklig form, i vilket fall jag skulle behöva klandra mig själv för att människorna omöjligt skulle kunna känna igen mig eftersom de inte vore förberedda på Min ankomst på detta sätt.

[25] Jag insåg verkligen detta sedan evigheter, och hade därför låtit denna Min ankomst, vilket oberoende av mig redan började när människorna först blev till, ända till tiden för min faktiska ankomst, förutsägas för människorna genom många siare som inte förlorade Mitt ljus i konflikten. De beskrev exakt omständigheterna och även tiden och platsen för min ankomst. Vid tiden för min faktiska ankomst lät Jag stora under ske och uppväckte en man, i vilken det bodde en hög ursprunglig ande, för att han skulle tillkännage Min ankomst och fulla närvaro på jorden för alla blinda.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Johannes Döparen bär vittnesbörd om Herren

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 2; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

6. Det fanns en man som Gud sänt, vars namn var Johannes.

[1] Denne man, som predikade bättring vid Jordanfloden och döpte de omvända med vatten, hette Johannes. I denna man bodde profeten Elias ande, och det var samma ängels ande som från första början besegrade Lucifer och senare på det kända berget brottades med Lucifer om Moses kropp (som Michael).

7. Densamme kom som vittne (från ovan) för att bära vittnesbörd om det ljus som alla människor (oupplysta människor) genom honom kunde tro på (dvs. genom hans ljus kan känna igen det ursprungliga ljuset som hade kommit till dem).

[2] Denne kom som gammalt såväl som nytt vittne från ovan, vilket betyder från det ursprungliga ljuset, som ett ljus för att han skulle kunna bära vittnesbörd om hur det ursprungliga ljuset, om hur Guds primära väsen, som nu Själv klädde sig i köttet och i den mänskliga formens fullständiga avbild, Honom Själv som en människa, kom till Hans människa, som kommer ur honom, för att ännu en gång ge dem klarhet i deras mörker,

och därigenom få dem att återvända till Hans ursprungliga ljus.

8. Han var inte det ljuset (ur sig själv), men skickades för att bära vittnesbörd om det ljuset (det vill säga han vittnade om människornas dunkla känsla av hänförelse över att det ursprungliga ljuset, som ett lamm i ödmjukhet, Självt stigit ner från sin eviga höjd till människorna för att av fri vilja ta alla deras svagheter (synder) på Honom Själv och därigenom ge det ursprungliga ljuset tillbaka till människorna och göra dem till hans likar).

[3] Denna man var naturligtvis inte det faktiska ursprungliga ljuset självt, men som alla varelser bara en del av ljuset ur det ursprungliga ljuset. Men på grund av hans utomordentliga ödmjukhet medgavs det honom att förbli förenad med det ursprungliga ljuset.

[4] Eftersom han således var i oavbruten kontakt med det ursprungliga ljuset och var väl medveten om skillnaden mellan Detta och sitt eget ljus - även om det har utgått från det ursprungliga ljuset, men inte var det ljuset, utan bara ett ljus som härrör från det, så att han skall kunna känna igen det och bära sann vittnesbörd om Det - Han bar giltig vittnesbörd om det ursprungliga ljuset och väckte därigenom i människornas hjärtan tillräckligt mycket av det sanna ljuset för att de skall kunna känna igen, även om i början bara svagt, men gradvis starkare och tydligare, att det Ursprungligt ljuset, nu klätt i köttet, fortfarande är detsamma som gav alla varelser och människor deras oberoende existens vilken de kan, om de så önskar, behålla i all evighet.

9. Det var det sanna ljuset, som upplyser alla människor, som kommer in i den här världen.

[5] Inte vittnet, men hans vittnesbörd och Han om vilken han vittnade, var det sanna ursprungliga ljuset som från första början har upplyst och givit liv åt alla människor som kommer in i denna värld och fortsätter att ge dem liv och klarhet. Därför står det i vers 9 att det sanna och det rätta ljuset är och var det som från första början skapade alla människor till fria varelser och nu kom att rikligt lysa upp denna existens och än en gång göra den lik honom själv.

10. Han var i världen, och världen gjordes av Honom, men den kände inte igen Honom.

[6] Det har redan i vers 5 på ett rättframt sätt diskuterats hur denna värld, med det menas, oupplysta människor, som med hela sitt väsen har sprungit ut från Mig eller från det ursprungliga ljuset (ordet), vilket är samma sak, kunde misslyckas med att känna igen mig eller det ursprungliga ljuset, oaktat alla förelöpare och förkunnare av Min ankomst. Det måste dock nämnas i detta fall att under ’världen’ skall inte förstås jorden, som bärare av själar under dom, som faktiskt utgör materia, utan bara de människor som, fastän delvis härrörande från denna materia, inte längre tillhör, eller är tänkt att tillhöra denna ursprungliga själsliga materia under dom - när de väl har gjorts till självständiga varelser. Ty det skulle verkligen vara att begära för mycket om Jag begärde av stenen, som fortfarande befinner sig i ett extremt tillstånd av dom, att känna igen mig. Detta kan bara med rätta förväntas av en fri själ inom vilken Min Ande har sin bostad.

11. Han kom till Sin egna, och Hans egna tog inte emot Honom.

[7] Som redan nämnts skall inte jorden, utan bara människorna i sin egenskap av själ och ande betraktas som faktiskt Herrens egna - Mina egna, därför att de är så att säga själva ursprungligt ljus ut ur Mitt ursprungliga ljus och därmed ett med Mitt grundläggande väsen.

[8] Men eftersom de i denna särskilda tillvaro, vilken inom dem uttrycker sig som en känsla av hänförelse, är försvagade och på grund av vilken svaghet jag kom till dem som till Min naturliga ägodel och fortfarande kommer till dem, så misslyckades de med att känna igen Mig och som en följd av detta också sig själva och sitt eget grundläggande väsen, som aldrig någonsin kan förintas eftersom det i grunden är Mitt väsen.

12. Men till alla, som tog emot Honom, gav Han rätten att bli Guds barn, därför att de är trodde på Hans Namn.

[9] Det är uppenbart att, med alla dem som inte tog emot eller kände igen Mig, så stördes den ursprungliga ordningen, och med denna oordning förblev det ett tillstånd av lidande, det så kallade "onda" eller ”syndiga”, medan det hos många andra som tog emot Mig, det vill säga de som kände igen mig i sina hjärtan, detta onda måste förgås, eftersom de än en gång förenades med Mig, som med all tillvaros ursprungliga ordning och primära kraft, och däri hittade sig själva och Mitt Ursprungliga ljus som ljuset inom dem och i detta evigt, oförstörbart liv.

[10] Men de fann också att de, tack vare ett sådant liv, inte bara var Mina skapade varelser, vilket uttrycktes av deras lägre livsmedvetenhet, utan att de - eftersom de bär Mig Själv inom sig, vilket bara genom kraften i Min vilja gavs självständighet från Mig - tveklöst är Mina helt egna barn därför att deras ljus (deras tro) är jämbördig med Mitt eget ursprungliga ljus, varför det inom sig bär den fulla makt och kraft som bor inom Mig och denna makt ger dem helt rätt inte bara att kallas Mina barn, utan att vara det fullt ut.

[11] Ty tron är ett sådant ljus och Mitt namn, mot vilket detta ljus mäktiga strålar är riktade, är den kraft och makt och Mitt primära väsens faktiska natur genom vilken alla inom sig uppnår att vara Guds barn på rätt och fullt giltigt sätt. Det är därför som det står i vers 12 att alla som tar emot Mig och tror på Mitt namn ska ha makten inom sig att med rätta kallas "Guds barn".

[12] Vem föddes inte av blodet, eller av köttets vilja, inte heller av en mans vilja, utan av Gud. (Johannes evangelium 1: 13)

[13] Denna vers är bara en närmare definition av och förklaring till den förra och när man förbinder de två verserna med varandra i en mjukare stil kan det läsas: Men de som tog emot Honom och trodde på Hans namn till dem gav han rätten att kallas ’Guds barn’, som inte föddes av blodet eller av köttets vilja (köttets lust), ej heller av en mans vilja, utan av Gud.

[14] Det behöver inte påpekas att här inte menas en första födelse som kött från köttet, utan bara en andra andlig födelse av kärleken till Gud och av den levande trons sanning i Guds levande namn, som kallas "Jesus - Jehova - Sebaoth". Denna andra födelse kallas också ’andens återfödelse genom dopet från Himlen’, och detta är en bra förklaring.

[15] ’Himlens dop’ är den fullständiga övergången av anden och själen med alla dess begär till den levande andan av kärlek till Gud och kärlek i Gud Själv.

[16] När en övergång av egen fri vilja väl har ägt rum och all hennes kärlek nu bor i Gud, då bor genom en sådan helig kärlek hela personen inom Gud, där han förs till mognad och blir styrkt som en ny varelse och sålunda efter att ha uppnått rätt mognad, är återfödd av Gud. Bara efter en sådan andra födelse, som varken föregås av köttets lust eller människans önskan att avla barn, har människan blivit ett sant barn av Gud tack vare Guds nåd, som är Guds kärleks fria kraft i det mänskliga hjärtat.

[17] Denna nåd är faktiskt Guds mäktiga uppmaning i människans ande genom vilken hon av Fadern dras till Sonen, det vill säga det gudomliga ursprungliga ljuset och därmed, vilket är detsamma, uppnår Guds riktiga och levande mäktiga visdom.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Mot andlig återfödelse. Den första och den andra nåden.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 3; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

14. Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet från Faderns enfödde Son, full av nåd och sanning.

[1] När människan på detta sätt uppnår att bli Guds sanna barn vid vilket hon är som född av Gud, Fadern eller kärleken inom Gud, uppnår hon det ursprungliga ljusets ära i Gud vilket egentligen är det primära gudomliga väsendet Självt. Detta väsen är den faktiska Sonen, som är avlad av Fadern precis som ljuset vilar latent inom kärlekens värme, så länge som kärleken inte rör upp och strålar ut det ur sig själv. Således är detta heliga ljus faktiskt Sonens ära från Fadern som uppnås av alla dem som är återfödda och blir jämlikar med denna härlighet, vilken är för evigt full av nåd (Guds ljus) och sanning, som den sanna verkligheten eller det förkroppsligade ordet.

15. Johannes vittnar om Honom och ropar och säger: "Det var denne om vilken jag sade: Efter mig kommer den som har varit före mig, ty han var där innan jag fanns till. "

[2] Till detta bär Johannes återigen sann vittnesbörd och omedelbart efter dopet i Jordanfloden - för att ge Honom en värdig mottagning - drar han folkets uppmärksamhet till det faktum att den som han precis hade döpt är Den som han hela tiden talat om för människorna under sina predikningar om bättring, att Han som skulle komma efter honom (Johannes) hade funnits före honom. I en djupare mening betyder detta så mycket som: Detta är det ursprungliga grundläggande ljuset och allt ljus och tillvaros Första orsak som föregick allt existens, och allt som existerar hade framkommit ur det.

16. Och av hans fullkomlighet har vi alla fått nåd på nåd.

[3] Detta ursprungliga ljus är dock också den evigt stora ära i Gud, och Gud själv är denna härlighet. Denna härlighet har från evighet varit Gud själv inom Gud, och allt varande har fått sin existens och sitt ljusa och självständiga liv från denna härlighets fullkomlighet.

[4] Således är allt liv en Guds nåd som fyller den livsbärande formen rakt igenom. För i sig är det samma Guds härlighet, det primära livet i varje människa är en Guds första nåd, men

detta hade skadats av att känslan av hänförelse försvagats av den obetydliga känslan av att bliva till och det därigenom oundvikliga beroendet av det ursprungliga ljuset och den Första Orsaken till all existens.

[5] Eftersom denna första nåd inom människan riskerade att helt gå förlorad, så kom det ursprungliga ljuset självt in i världen och lärde människorna att än en gång lämna denna första nåd till det ursprungliga ljuset eller hellre att helt återvända till denna primära existens där för att få ett nytt liv för det gamla ljuset. Och detta utbyte är ta emot nåd på nåd eller ge bort det gamla, försvagade, ganska värdelösa livet för ett nytt, oförstörbart liv i och

från Gud i all fullkomlighet.

[6] Den första nåden var nödvändighet i vilken det inte finns någon frihet eller beständighet. Men den andra nåden är fullständig frihet utan något tvång och därför också för evigt oförstörbar, eftersom det inte frammanas eller framtvingas av någonting. Ty där det inte  finns någon fiende, där finns det heller ingen förstörelse. Med fiende måste förstås allt som på något sätt hindrar en fri tillvaro.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Om lagen, domen, nåden och frälsningen.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 4; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

17. Ty lagen var given genom Moses, men nåd och sanning kom genom Jesus Kristus.

[1] Lagen har givits till det första livet, nämligen från begynnelsen redan till den första människan, såsom som saker och ting utvecklades genom Moses, som i denna vers också nämns som en företrädare för lagen. Men eftersom lagen är ett hinder snarare än något som befrämjar liv, kunde ingen någonsin uppnå livets sanna frihet genom lagen.

[2] Skapelsens första idéer placerades i en isolerad som om självständig tillvaro genom ett positivt ’måste’ från den ursprungliga maktens oföränderliga vilja. Vad gäller separationen och bildandet av existensen begränsad av rum och tid, uppnåddes detta därför genom ett oföränderligt ’måste’.

[3] I entiteten människans inre varelse fanns nu till en viss grad gudomen Själv eller, vilket är samma sak, Guds primära väsen, bara avskild från hans Första Orsak, fastän medveten om den, men fortfarande bunden i en begränsad form och tillbakahållen av ett oföränderligt ’måste'. Den därmed placerade entiteten uppskattade inte detta tillstånd, och hennes känsla av hänförelse kom i mäktig konflikt med hennes oundvikliga begränsning och avskildhet.

[4] Eftersom konflikten fortsatte att växa i intensitet i den allra första raden av varelser måste den stora grundläggande lagen stramas upp för att tillfälligt hålla varelserna i en fast dom vilken bestod i manifestation av materiella, solida glober och den därvid åstadkomna större uppdelningen av de ursprungliga varelserna.

[5] I den andra raden av varelser, som är iklädda köttet, framträder människan stående på sin första doms mark. Trots hennes nu trefaldiga separation från sin Första Orsak, kände hon fortfarande snart igen Honom inom sig och blev trotsig, högmodig och olydig mot en mild lag, som nu inte längre gavs med ett "måste", utan bara med ett "du skall”.

[6] Men eftersom hon vägrade att ge efter för detta milda "du skall”, gavs hon en strängare lag med mäktiga påföljder, och påföljderna verkställdes omedelbart när man inte brydde sig om detta andra "skall” (se syndafloden och liknande naturkatastrofer).

[7] Efter denna bestraffning nedsteg den Gudomliga Varelsen till jorden i Melkisedek och gav människorna vägledning, men de började snart ännu en gång att kämpa mot varandra och måste fjättras genom nya lagar och vände åter till ordning, så de lämnades med bara en slags mekanisk rörelse som begränsar alla deras böjelser.

[8] Genom lagen hade en stor klyfta skapats och ingen ande eller entitet kunde ta ett språng över den. Detta gjorde att förhoppningen och den inre medvetenheten om en evig existens av det inre, alltså väsentligt begränsade livet, kom att bli allvarligt betvivlat.

[9] Efter denna begränsning framträder sedan den gudomliga ursprungliga varelsen i sin egen fullkomlighet, nämligen i Kristi person.

[10] Således återvänder den ursprungliga nåden ännu en gång, tar alla det mänskliga livets svagheter på Honom Själv, vilket ger människorna en ny nåd, ett nytt liv fullt av sant ljus och visar dem i detta ljus och genom Hans exempel det rätta sättet och det sanna syftet med deras existens.

18. Ingen har någonsin sett Gud, utan Sonen inom Faderns Famn, Han har gjort honom känd.

[11] Bara de som erkände Honom fick nu sann kunskap om Gud och kunde för första gången se och känna igen Gud - som aldrig tidigare någon varelse har kunnat se honom i Hans fullkomlighet - bredvid och utanför sig och genom Honom också sig själva och deras eget livs friaste destination.

[12] Och nu avskaffades ännu en gång också den oöverstigliga klyftan, som hade skapats genom lagen, och alla människor kunde och kan när som helst göra sig fria från lagens börda, om hon byter ut sin gamla karaktär mot en ny ut ur Kristus, varför det också sägs att man bör lägga av den gamla människan och ta på den nya. Eller, den som älskar det gamla livet kommer att förlora det, men den som flyr från det kommer att ta emot det som ett nytt. Detta är förkunnandet från Faderns bröst och Guds levande evangelium.

[13] Men uttrycket ’Vem är i Faderns sköte’ betyder så mycket som ’Guds ursprungliga visdom eller Guds verkliga innersta väsen finns inom kärleken precis som ljuset bor i värmen som  ursprungligen kommer ifrån och utgår ifrån den mäktiga värmens kärlek och slutligen genom sin existens återigen skapar värme och detta återigen alltid ljus. På samma sätt som från kärlek, som är lika med Fadern och i grunden är Fadern Själv, utgår ljuset från den gudomliga visdomen, som är lika med Sonen eller den verkliga Sonen Själv, som är inte två, utan helt och hållet ett med det som kallas ’Fader’, precis på samma sätt som ljus och värme eller värme och ljus är ett, eftersom värme fortsätter att producera ljus och ljus fortsätter att producera värme.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  http://www.franky1.com/downloads.html]  

Johannes Döparens vittnesbörd om honom och Herren.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 5; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet.]

NÄR BETABARA

19. Och detta är det vittnesbörd som Johannes gav till judarna när de sände  präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "vem är du? "

[1] Denna vers handlar om rent yttre fakta och har därför ingen djupare mening. Bara en sak kan enkelt förstås av denna kallelse, att vid denna tid judarna med sin känsla av upphöjelse redan började ana sig till att det ursprungliga ljuset eller Guds ursprungliga liv började närma sig människorna på jorden och snart måste vara på jorden. Och det förmodade att detta allt livs ursprungliga liv skulle kunna bo inom Johannes och att han är den utlovade Messias.

[2] Det är därför som - på grund av ovanstående antagande snarare än Johannes rykte som predikant - de skickade hemliga sändebud för att fråga honom vem han var, huruvida han var Kristus eller Elias eller någon annan profet.

20. Och han bekände och förnekade inte det och sade: "Jag är inte Kristus, den utlovade Messias. "

21. Men de fortsatte att fråga, ”Vad då då? Är du Elias? "Och han sade: ”Det är jag inte." Och de frågade: "Är du en profet?" Han svarade: "Nej"

[3] Anledningen till att de frågade Johannes huruvida han var Elias eller någon annan profet var det faktum att deras profetiska Skrifter uppgav att Elias skulle vara den utlovade Messias förelöpare och förbereda hela Israel för Messias stora ankomst som var väntad. Vid denna tid skulle dessutom andra profeter också framträda, som också skulle föregå Messias som förebud. Detta var känt för sändebuden från Jerusalem som var väl förtrogna med skrifterna och därför ställde de alla dessa frågor till Johannes, men han bekände att han inte var någon av dessa.

22. Då sa de till honom: "Vem är du då, så att vi kan ge svar till dem som skickade oss? Vad säger du om dig själv? "

[4] Sålunda måste de fortsätta att fråga honom, vem han faktiskt var.

23. Johannes sade: "Jag är rösten av en som ropar i öknen, och bereder vägen för Herren, vilket förutsades av profeten Jesaja. "

[5] Varefter Johannes erkände att han bara var en som ropar i öknen och bereder vägen för Herren, vilket förutsagts av Jesaja.

[6] Här skulle det vara berättigat att fråga varför John hade valt öknen för detta arbete där, man måste anta, inte många människor skulle vara bosatta, och att det skulle vara mer tillrådligt att vara förelöpare i mer tätbefolkade områden. Vilken nytta kunde man ha av ens det kraftfullaste rop i den döda öknen där ljudet av

ropet skulle gå förlorat redan innan det hade nått något öra? Även om det nådde ett mänskligt öra, är det därför som detta skulle vara långt ifrån tillräckligt i en fråga som är så livsviktig för alla människor.

[7] Som svar på denna fråga måste det påpekas att termen ”öknen” inte syftade så mycket på den lilla öknen i Betabara bortom Jordanfloden, utan snarare på den andliga öknen i människornas hjärtan. Betabara-öknen, där Johannes faktiskt bodde,

predikade och döpte, hade utvalts endast för att symboliskt visa människan hur det såg ut i hennes hjärta, nämligen ganska så torrt, tomt och bart på ädla frukter, men fullt av törnen och tistlar, allt typer av ogräs, huggormar och andra skadedjur. Och i en sådan människoöken framstår Johannes som ett uppväckt samvete, vilket han också andligen representerar och predikar ånger för syndernas förlåtelse, och bereder således vägen för Herren till människors hjärtan som har blivit ofruktbara som en öken.

[8] Nu kvarstår frågan varför Johannes nekade till att vara Elias eller en profet eftersom han enligt Min egen vittnesbörd var både den ena och den andra, ty Jag Själv berättade ganska rakt på sak för mina apostlar och också andra som tog del av Min undervisning att Johannes var Elias som skulle komma före mig, om ni accepterar detta.

[9] Anledningen till detta förnekande var att Johannes här beskriver sig själv endast enligt sin aktiva, nya kallelse och inte den tidigare given till hans ande inom Elias när han bodde på jorden. Elias måste straffa och tillintetgöra Molok, medan Johannes måste uppmana folk till att ångra sig på rätt sätt, skänka syndernas förlåtelse genom dop med vatten och bereda vägen för Mig. Och i samstämmighet med en sådan verksamhet presenterade han sig endast som det som han faktiskt var.

24. Och de som hade skickats tillhörde fariséerna.

25. Och de fortsatte att fråga ut honom och sade: "Om du varken är Kristus eller Elias, eller en profet, varför döper du då ? "

[10] Eftersom  han förrättade dop, vilket endast var tillåtet för prästerna och profeterna som bevisats vara kallade för detta, frågade prästerna och Leviterna, som hade skickats till honom av de svartsjuka fariséerna, varför då han döpte folk om han varken var den ena eller den andra.

26. Johannes svarade dem och sade: "Jag döper bara med vatten, Han (Kristus om vilken ni frågar) står i bland er, men ni känner inte Honom. "

[11] Men Johannes sade: ’Jag döper bara med vatten, vilket betyder att jag rengör hjärtan som blivit orena för att värdigt kunna mottaga Den som, så att säga, redan sedan en lång stund har varit mitt i bland er, men som ni inte känner igen på grund av er blindhet.'

[12] Alla de som söker Mig, Herren, någonstans på utsidan är här representerade av de sändebud som reser över länder och hav och frågar alla siare, Var är Kristus och när och var kommer Han att komma?’ Den Sanne, som byggt en boning för Sig Själv i deras hjärtan och som kan bara hittas där, (Åh, dessa vilseledda sökare.) Honom söker de inte, åtminstone bara inte vid den plats där Han måste sökas och kan hittas.

27. "Han är Den som kommer efter mig, som var före mig, vars skosnören jag inte är värdig att knyta upp. "

28. Detta ägde rum vid Bethabara bortom Jordanfloden, där Johannes döpte. 

[13] Ett sådant högst ödmjukt vittnesbörd Johannes bär fram inför prästerna och Leviterna, eftersom han är ganska medveten om vem som har kommit till jorden i Kristus. Men vad betyder det för det världsvisa prästerskapet? De ignorerade Johannes allra sannaste vittnesbörd ty de bryr sig inte om en ödmjuk, fattig och

anspråkslös Messias, utan ville ha en som alla skulle ge upp inför av rädsla och skräck.

[14] Vid sitt första framträdande - naturligtvis ingen annanstans än i Jerusalem - nedstigande synligt från Himlen och med ett mera briljant sken än solen, åtföljd av myriader av änglar och bosättande sig bara i templet, så skulle Messias omedelbart behöva avskaffa och förstöra alla de då befintliga potentaterna, omgående göra judarna fullständigt odödliga, förse dem med jordens alla pengar och låta åtminstone några hundra uppenbarligen överflödiga berg störta ned i havet med ett dunder och brak, samtidigt som det stackars, smutsiga slöddret också avrättas. Därefter skulle de ha trott på Honom och sade: 'Herre, du är så fruktansvärt stark och mäktig. Alla måste buga djupt för dig och kasta sig i dammet, och översteprästen är inte värdig att knyta upp dina skosnören."

[15] Men Kristus kom till jorden ganska fattig, obetydlig, uppenbarligen svag och utförde inga underverk inför de prominentas ögon under nästan 30 år. Han arbetade hårt som snickare med Josef och höll till i de lägre klassernas sällskap. Hur kunde detta, i de stolta och så väldigt visa judarnas ögon, vara den så länge väntade Messias ? Bort med en sådan hädare, en sådan trollkarl som åstadkommer sina bedrifter med hjälp av chefsdjävulen. En sådan en ohyfsad och vulgär snickare som någonstans med hjälp av Satan har lärt sig att utföra magiska konster, som går omkring barfota, är en vän med det värsta slöddret och vandrar omkring med dem, accepterar skökor och dricker i sällskap med offentligt kända syndare och därmed uppenbarligen motsätter sig lagen - hur kunde det vara möjligt att han var Kristus, den utlovade Messias?

[16] Detta var de framstående och kloka judarnas uppfattning om Mig under hela min närvaro i köttet på jorden. Och exakt samma syn på Mig råder ännu idag bland miljoner, som på inga villkor ens vill höra talas om en mild Gud, som sänker sig och   som håller Sitt ord.

[17] För det första måste deras Gud bo högt ovanför himlavalvet och existerar knappast på grund av Sin oändliga storslagenhet. Han förväntas inte skapa mindre saker än solar om han vill vara en värdig Gud. För det andra kan han inte våga anta någon form, allra minst mänsklig form, utan måste vara någon obegriplig absurditet.

[18] För det tredje, om Kristus möjligen kunde vara Gud, må han endast ge Sig Själv tillkänna genom det inre levande ordet för människor av facket, för vissa sällskap, råd, extraordinära pietister, trosivrare omgivna av en gloria och föredömen vad gäller dygd och omedelbart utrusta en sådan välsignad individ med kraft att flytta på bergen. Annars kan det inte finnas några gudomliga meddelanden eller uppenbarelser från Kristus.

[19] Herren Jesus må aldrig göra sig själv känd för en lekman eller ens en syndare, ty i så fall är uppenbarelsen redan misstänkt och accepteras inte, precis som Jag Själv inte accepterades av de högt ansedda judarna, för i sina stolta och ambitiösa ögon var Mitt framträdande inte tillräckligt gudomligt och ädelt, långt därifrån. Men det spelar ingen roll. Det som gäller är endast Johannes vittnesbörd.

[20] Världen förändras inte och fortsätter att vara den Betabara-öken där Johannes vittnade. - Men inte heller Jag förändras och fortsätter att komma till människorna för att undertrycka deras högmod och ge liv åt sann ödmjukhet och kärlek på samma sätt som när jag kom till judarna. Välsignade är de som känner igen Mig och accepterar Mig, liksom Johannes gjorde enligt hans vittnesbörd om Mig inför ögonen och öronen på de stolta prästerna och leviterna, vilket irriterar dem väldigt mycket.

[21] Nästa dag ser Johannes Jesus komma mot honom och säger: "Se, det är Guds Lamm, som bär världens synd."

[22] Med dessa hemliga sändebud fortfarande kvar i Betabara, som var där för att ta reda på vad denne Johannes gjorde och vad han huvudsakligen predikade, bär Johannes nästa dag återigen vittnesbörd om Mig och att Jag, vid det kända tillfället då jag kom till honom från öknen, bad honom att döpa Mig i flodens vatten.

[23] Redan när Jag närmar Mig honom drar han uppmärksamheten till Mig från  ledaren för dessa hemliga sändebud, som under natten hade grubblat över det som han hade hört från Johannes, som sagt: "Se, den som närmar sig är Guds lamm som har tagit alla människors svagheter på sina axlar, så att alla människor som tar emot  Honom kommer att få ett nytt liv från Honom och ha makten inom sig, på grund av ett sådant nytt liv, att kallas Guds barn. Ty Jehova kommer inte i stormen, utan Han kommer bara i det mjuka prasslet.'

[24] "Det här är Honom om vilken jag (igår) sade, efter mig är kommer en människa som har varit före mig ty Han vad där innan jag fanns till. "

[25] Här upprepar Johannes en gång till vad han dagen innan hade sagt till de hemliga sändebuden om Mig. Å ena sidan vittnade han om Mig att jag kommer till människorna, så att säga, som en spegel av människans sanna och oumbärliga ödmjukhet och bevisar genom sådan ödmjukhet att jag kommer för att hjälpa människorna i deras tillkortakommanden och inte i deras förmodade styrka, som de inte alls äger. Å andra sidan så vittnar Johannes också om att den som han kallar Guds lamm fortfarande är Han som föregick all existens, ty uttrycket "han var före mig" betyder att Johannes - som för ett ögonblick erkänner den höga andliga entiteten inom honom - låter de hemliga sändebuden förstå att, fastän samma ursprungliga ande av samma natur hade sin boning inom honom, han ändå hade skänkts en fri och helt oberoende existens endast genom kraften i den Första Orsaken - den ursprungliga Källan och Skaparen - som hade sin boning i detta lamm och inte av sin egen kraft. Genom frambringandet av en sådan självständig existens - en sann gärning av den Första Orsaken - så hade också den första cykeln börjat, innan vilket det inte hade funnits någonting i hela oändligheten, förutom den Första Orsaken Jehova och i själva verket exakt Densamme som nu synligt inför era ögon i detta Guds lamm önskar att döpas av honom (Johannes).

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net

Johannes döper Herren.

[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 6; röd text = Jesus, svart text = alla övriga. Den svarta texten i kursiv stil är hämtad från Johannes Evangelium i Nya Testamentet]

31. "Jag själv kände Honom inte förut, men för att han skall uppenbaras för Israel så kom jag för att döpa med vatten (de som väntar på Honom)"

[1] Naturligtvis frågade de hemliga sändebuden sedan Johannes, ’Sedan när har du känt den här märkvärdige mannen, och hur blev det som du just sagt om honom känt för dig? ’ - Här svarade Johannes ganska naturligt att han, som en man, inte heller hade känt honom, men att hans ande hade uppenbarat detta för honom och förmått honom att förbereda människorna för Denne och att tvätta dem rena från deras grova syndafläckar i Jordanflodens vatten.

32. Och Johannes vittnade vidare och sade (efter dopet): ”(När jag döpte honom) såg Jag Guds ande (som bevis för mig) stiga ned från himlen precis som en duva som försiktigt sänker sig själv ner, och denna ande stannade över Honom. "

[2] Här tillkännager Johannes att också han ser Mig för den första gången som person framför sig, och att Min Ande inombords iakttog denne man under det korta doputförandet med vatten, vilken Johannes till en början vägrade att utföra på Mig med den talande anmärkningen att Jag skulle döpa honom snarare än han Mig. Men när Jag stod på Mig att det måste ske på detta sätt, gav Johannes med sig och döpte Mig. Men han såg vad Jag Själv hade uppenbarat för honom genom Min ande inom hans ande, då jag hade skickat honom till Betabara, hur Guds ande, det vill säga Min egen eviga, ursprungliga Ande, sänkte sig ned över mig från himlen full av ljus som ett skinande litet moln på det sätt som en duva sänker sig och stannade till över mitt huvud. Samtidigt hörde han de bekanta orden:

[3] "Detta är min älskade Son, eller detta är Mitt ljus, Mitt eget ursprungliga väsen i vilket Jag, som kärlekens eviga, ursprungliga väsen, är väl förnöjd. Lyssna på honom.'

33. "Jag skulle inte heller ha känt honom, men Den som skickade mig till döpa med vatten, sade till mig: Den som du kommer att se anden sänka sig ned över och blir kvar över, Han är den som kommer att döpa med den heliga anden. "

[4] Det är därför som Johannes säger: ’Jag skulle inte heller ha känt igen honom.'

34. "Och jag såg det och intygar nu att detta verkligen är Guds Son. "

[5] Först efter detta dop berättar Johannes för de hemliga sändebuden vad han hade sett och hört och insisterar på att den döpte, som han, redan när Han närmade sig, hade förkunnat som Guds uppenbarade Lamm, verkligen var Messias, som hela Israel hade väntat på.

Detta är verkligen Guds Son, det är Guds verkliga ursprungliga grundläggande innersta väsen inom Gud.

[6] Han, Johannes, hade med egna ögon sett Guds Ande sänka Sig ned över Honom och bli kvar över Honom. Inte som om denne man då bara hade mottagit den Anden, utan denna manifestation ägde rum som ett bevis för honom (Johannes) eftersom han inte hade känt Honom tidigare.

[7] Här uppstår frågan om dessa hemliga sändebud från Jerusalem inte hade varseblivit dessa saker med sina egna ögon och öron. Svaret på detta är alltid ett och detsamma: Dessa saker kommer att avslöjas endast för de omyndiga och enfaldiga, men för de världsvisa kommer de att förbli gömda och förtäckta.

[8] Således säger de hemliga sändebuden från Jerusalem också här ingenting annat än att

han döpte med vatten och blev ganska förargade när Johannes berättade för dem vad han hade sett och hört. De uppfattade ingenting av detta och smädade därför Johannes och påstod att han ljög för dem. Men flera av Johannes lärjungar som var närvarande anslöt sig till dem och gick i god för att Johannes hade talat sanning.

[9] Men de hemliga sändebuden skakade på huvudet och sade, ’Johannes är er läromästare och ni är hans lärjungar, varför ni bekräftar hans påstående. Vi är lärda och kloka i allt som rör profeter och inser på era ord och handlingar att ni och er läromästare är dårar, att ni inte förstår och kan ett dyft och med er dumhet driver många människor till vansinne, och detta i en sådan utsträckning att denna fråga redan sedan en tid har betraktats som en otyg av templets överstepräster. Det vore bäst att sätta stopp för era aktiviteter med våld.’

[10] Detta gjorde att Johannes ilsknade till och han sade: ”Ni ormar, ni huggormars avföda’: Tror ni att ni därmed kan undkomma vedergällning? Ty se, yxan med vilken ni skulle vilja tillintetgöra oss är redan lagd till era rötter - försök se hur ni kan undkomma evig fördömelse. Såvida ni inte ångrar er i säck och aska och låter er döpas, så kommer ni att möta er undergång.

[11] Ty sannerligen, detta var Den om vilken jag hade sagt till er: Efter mig kommer den som har varit före mig att komma, ty Han var där innan jag var. Från hans fullkomlighet har vi alla fått nåd på nåd.'

[12] Efter dessa kraftfulla ord stannar vissa med hos honom och låter sig döpas, men de flesta av dem ger sig av mycket upprörda.

[13] Dessa verser handlar om rent historiska fakta och har inte mycket inre mening som lätt kan kännas igen från tidigare förklaringar. Här måste det påpekas att sådana verser är alla lättare att förstå om de ges med de då kända omständigheterna. Ty vid den tidpunkt då evangelisten skrev ner evangeliet var det vanligt att utelämna meningar, som handlar om alla sorters allmänt kända omständigheter som onödiga, och endast dokumentera de huvudsakliga meningarna, vilket lämnar alla sekundära detaljer "mellan raderna,” som ni skulle säga idag. För att kasta mer ljus på detta för den tiden mest anmärkningsvärda angelägenhet, kommer vi ur denna synvinkel att ta en närmare titt på de tre följande verserna varvid stilen för den tiden blir ganska tydlig och igenkännbar.

Översättning från engelska av mig.

[Den som vill veta mera om bakgrunden till verket kan läsa detta här och här den som vill läsa alla de 2.500 kapitlen (eng.) kan ladda ner dessa gratis från denna sajt:  https://www.jakob-lorber-australia.net