[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 55; röd text = Jesus, svart text = alla övriga.]
[1] Men vi fortsätter med vår resa och anländer efter en timma till en ren, skuggig lund som tillhör en rik affärsman i Sykar. Denna lund är försedd med massor av prydnadsföremål, små trädgårdar, bäckar och dammar med alla slags fiskar och fåglar; och i ändan av den vidsträckta lunden står ett enormt slott med massiva, befästa väggar. Detta slott hade byggts av Esau, och han bodde där när Jakob var utomlands. Det hade förstås drabbats mycket av tidens växlingar, men denna köpman kostade på det stora summor, rustade upp det helt så att det gick att bo där, och bodde ofta där med alla sina egna och så även vid detta tillfälle. Även om han till sin läggning var mycket välvilligt inställd och var i besittning av många andra egendomar, så var han ganska kinkig när det gällde denna och ängslig när han såg att alltför många människor tog sig in i den, ty han har gjort sig mycket besvär för att förfina den.
[2] När han därför plötsligt fick syn på en stor folkmassa som rörde sig genom lunden och mot befästningarna, skickade han snabbt ut sina många tjänare och arbetare för att få oss ut ur lunden, och också för att ta reda på vad vi höll på med.
[3] Men Jag sade till arbetarna: "Gå till er herre och berätta för honom att hans och er Herre låter honom veta att Han och de med Honom skall göra ett kort uppehåll här för lunch.”
[4] Arbetarna och tjänarna återvänder omedelbart till sin herre med detta budskap. Han frågar dem om de kunde räkna ut vem Jag var. Men arbetarna och tjänarna svarade: "Vi har redan berättat för dig hur han sade till oss att han var din och vår herre, så varför frågar du igen? Sju kungligt utsmyckade döttrar följer med honom, och det är en omätbar folkmassa i hans släptåg. Han skulle kunna visa sig vara en prins från Rom, och det vore därför tillrådligt att skynda till portalerna och välkomna honom i all ära."
[5] När han får höra detta säger köpmannen: ”Ta i så fall genast hit mina dyraste festkläder och låt alla se så festliga ut som möjligt, för en sådan prins måste välkomnas ärofullt.”
[6] Allt i hela slottet är nu ett spring fram och tillbaka med kockar som alla springer ikapp till skafferiet för att förflytta mängder av matnyttiga saker till köket, medan trädgårdsmästarna rusar till de stora trädgårdarna för att samla ihop all slags dyrbar frukt.
[7] Efter en stund kommer slottsherren ut, praktfullt klädd och omgiven av hundra av sina mest framstående tjänare, och bugar sig ner nästan till marken framför Mig tre gånger, välkomnar Mig i allas namn och tackar Mig för den ovärderliga nåden, ty han är ännu av den övertygelsen att Jag är en nitisk prins från Rom.
[8] Men Jag tittar intensivt på honom och frågar: ”Min vän, vilken samhällsställning anser du vara den högsta, som en människa kan inneha på jorden?”
[9] Den rika köpmannen svarar : "Herre, förlåt din högst lydiga slav, men jag kunde inte förstå din fråga, som innehöll en upphöjd visdom; var därför snäll och kom ner från din omätbart upphöjda visdom och ställ frågan på ett sätt som är begriplig för min gränslösa mentala tröghet.” (Ändå hade han förstått frågan ganska väl, men vid denna tid existerade en tokig form av artighet, som bestod i att inte förstå ens den enklaste fråga, om frågeställaren hade en upphöjd rang, för att på så sätt lyfta fram den högt ansedda personens visdom.)
[10] Men Jag säger till honom: ”Min vän, du förstod Mig ganska väl, men låtsas att inte ha förstått Mig, bara på grund av den gamla artighetsregeln, som dock redan har blivit omodern. Lägg därför denna gamla tokighet åt sidan och svara på Min fråga.”
[11] Köpmannen svarar: "Ja, om jag kanske vågar besvara din upphöjda fråga rakt ut, då anser jag själv med ditt medgivande att jag har förstått din upphöjda fråga och mitt svar skulle därför bli att jag naturligtvis betraktar kejsaren och hans ämbete som det högsta som en människa kan inneha på jorden.
[12] Jag sade: "Men Min vän, varför motsäger du dig själv så kolossalt i ditt eget hjärta gentemot ditt eget uttalande, som låter så här: "Sanningen står högst och heligast på denna jord. Och den som bär plikten att förvalta Sanningens och Rättvisans uppgift innehar det högsta och mest upphöjda ämbetet på jorden. Ty se, detta är din levnadsregel. Hur kan du som det högsta uppge ämbetet för en kejsare, vilken, som överbefälhavare, innehar ett ämbete av brutalt våld, som definitivt inte alltid stödjer sig på Sanning och rättvisa, och sålunda motsäga dina inre övertygelser?"
[13] Nu blir den rika köpmannen förbluffad och säger efter ett tag:
"Herre, du upphöjde. Vem gav bort mitt ordspråk till dig? Jag har aldrig uttalat det högt, men självklart har jag tänkt det tusentals gånger om. Eftersom vi bara är alltför väl medvetna om att de bästa resultaten inte alltid uppnås med den enkla sanningen och att man, för att komma undan helskinnad bland människorna, ofta måste offra denna av politiska skäl.
[14] Men det verkar som om jag också i dig själv, du upphöjda furstliga son, har upptäckt en stor vän av sanning och rättvisa, och du må anse det lämpligt för mig att bemöta dig med en omhuldad sanning, eftersom herrar högre stånds aldrig vill höra sanningen och därför tycker mycket om smicker, efter vilket de endast strävar efter, och alla mänskliga rättigheter betyder ingenting för dem. Vad de än vill ha, det tar de, allra helst med tvång. Huruvida de fattiga klagar på orättvisor, nu eller tidigare, det kvittar lika för de stora som värmer sig i högaktningen. Det är därför som man måste vara politisk och tilltala dem snyggt annars blir det fängelse och galär, vilket multiplicerar mänsklighetens plåga och smärta."
[15] Jag sade: "Du har talat väl och sanningsenligt. I det här fallet är jag av
liknande åsikt, men berätta nu för mig vem du faktiskt tar mig för?”
[16] Säger köpmannen: "Herre, detta är en kitslig fråga. Om jag säger för mycket kommer jag självklart att skrattas åt, men om jag säger för lite slutar jag i soptunnan. Därför är det bättre att låta Dig tro vad du vill än att svara på den - och fördriva sin tid i fängelse med tortyr och plågor."
[17] Jag sade: 'Men om jag försäkrar dig att du inte heller behöver vara rädd, då kan du säkert svara? Därför säg rakt ut vem du tror att jag är.
[18] Svarar köpmannen: "Tja, om jag måste säga det: en prins från Rom.”
[19] Jonael bakom mig säger: "Detta torde vara alltför lite. Du måste bara gissa högre. Prins räcker inte.
[20] Köpmannen blir bestört och säger: "I slutändan, skulle det kunna vara kejsaren själv?
[21] Jonael säger: ”Fortfarande alldeles för lite; gissa därför lite högre.”
[22] Säger köpmannen: "Detta skall jag med besked låta stå för sig själv, därför att det finns inte något högre än en kejsare i Rom."
[23] Jonael säger: "Och ändå finns det det. Sannerligen, något mycket högre. Tänk bara och säg det rakt ut. Därför att jag ser in i ditt hjärtat, och detta tilldelar kejsaren i Rom den lägsta platsen. Varför talar du annorlunda mot vad du tänker och känner i ditt hjärta? Tala därför sanning."
Översättning från engelska av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.