[Ur "The Great Gospel of John" av Jakob Lorber, bok 1; kap. 68; röd text = Jesus, svart text = alla övriga]
[1] Men nu hade den romerska krigs-delegationen kommit fram, och deras ledare gav Mig en skriftlig uppmaning från detta forts överbefälhavare, genom vilken denne för allmänhetens skull bönfaller Mig att inte ta någon notis om vad som hände och att övertyga sällskapet om att inte sprida ut vad som hände, därför att det skulle åsamka honom skada, men inte gynna någon. Men att det skulle gagna alla mer än att skada dem om de gjorde den romerske överbefälhavaren till en vän snarare än till en fiende. Jairus borde också hålla tyst och vara säker på att lämnas i fred i sitt hem. Men skulle Jag i vilket fall besöka honom i hans residens eftersom han har hemliga och viktiga saker att diskutera med Mig?
[2] Mitt svar till skriftens budbärare var: ”Säg till din herre att hans önskemål skall bli tillgodosett. Men jag skall ändå inte komma till hans residens, utan om han vill tala med Mig om hemliga och viktiga spörsmål, så skall han invänta mig vid ingången till detta område, varvid Jag skall berätta för honom vad det handlar om, som han vill diskutera.
[3] Med detta går budbäraren iväg med sitt sällskap för att framföra till sin herre allt som han hörde från Mig, och den senare går med sina ombud omedelbart till porten för detta ställe för att invänta Mig.
[4] Jairus frågar mig emellertid om en sådan inbjudan kan bli betrodd, eftersom han känner till denna överbefälhavares, som är överste, uttalade slughet. På detta sätt förmodas denne redan ha skickat många till den andra sidan.
[5] Jag sade: ’Käre vän, Jag känner honom också, både som han var och nu är. Ynglingarna har i honom ingjutit en respekt som är bestående och han betraktar dem som andar, och Mig som en son till deras gud Jupiter, och nu vill han ta reda på hur mycket substans det ligger i detta. Men Jag vet vad Jag skall säga till honom.’
[6] Jairus är nöjd med detta, även när vi kommer till porten där överbefälhavaren och hans officerare väntar på oss. Han stiger genast fram och hälsar vänligt på Mig, och dryftar genast sina angelägenheter.
[7] Men jag var snabbare och sade: ”Min vän, Mina tjänare är inte skyddsandar, och Jag är inte på något sätt son till din Zeus. Och nu vet du allting, som du ville veta om Mig och ämnade fråga Mig.”
[8] Befälhavaren blev förbluffad över att jag öppet berättade för honom det som han endast hade tänkt, men inte antytt för någon.
[9] Efter att ha varit konfunderad över detta ett tag frågar han Mig igen: ”Om du inte är detta så säg mig vilka du och dina tjänare verkligen är. För ni måste med alla mått mätt vara mer än vanliga människor, och det glädja mig att bevilja er de rätta hedersbetygelserna”
[10] Jag sade: ”Varje människa som frågar uppriktigt och ärligt är värdig att bli besvarad på liknande sätt. Du har nu frågat mig ärligt och uppriktigt och du kommer få ett liknande svar, så lyssna därför på Mig. För det första är jag det och den, som står framför dig, nämligen en människa. Det finns säkerligen många på jorden som ser ut som Mig, ändå är de inte människor utan bara mänskliga skal. Men ju mer fulländad en sann människa är, desto mer makt och styrka ligger i hans insikter och verkningsfulla vilja.”
[11] Befälhavaren säger: ”Kan varje människa uppnå Din fulländning?”
[12] Jag sade: ”Sannerligen, om han gör det som Jag undervisar honom om för hans fulländning”
[13] Befälhavaren ber: ”Låt mig då höra om din lära så jag skall försöka handla så”
[14] Jag sade: ”Undervisningen kunde jag säkert låta dig få, men den skulle tjäna dig litet, eftersom du inte skulle leva efter den. Ty så länge som du förblir det som du av Rom är anställd för att uträtta, kan Min lära inte bli till någon nytta för dig, såvida du inte skulle lämna allt och följa Mig, annars vore det omöjligt för dig att leva enligt Min lära”.
[15] Befälhavaren säger: ”Ja, det skulle bli väldigt svårt. Du kunde icke desto mindre ge mig något av det grundläggande i din lära? Ty jag har redan förvärvat kunskap om många ting som jag är ganska bevandrad i, så varför skulle jag inte kunna få lite grepp om din lära? Kanske kunde jag ändå tillämpa den i viss utsträckning?
[16] Jag sade: ”Min vän, eftersom Min lära består i att följa Mig, utan vilket man inte kan inträda i Mitt fullkomlighetens rike, hur skulle du då kunna tillämpa den?
[17] Befälhavaren säger: ”Detta låter visserligen konstigt, men det kan ligga något i det. Låt mig tänka på det en stund.”
[18] Befälhavaren funderar en stund och säger: ”Menar du med det ett fysiskt eller i princip ett moraliskt följande?
[19] Jag sade: ”Det som föredras när det gäller att följa Min lära är att, om möjligt, följa Mig kroppsligen kombinerat med att följa Min lära i moraliskt hänseende, men där det personliga följandet på grund av yrket inte är möjligt, räcker det med att samvetsgrant följa läran moraliskt. Men Jag Själv och kärlek till Mig och alla människor måste vara grunden för samvetet, annars vore moraliskt efterliknande andligen dött. Förstår du detta?
[20] Befälhavaren säger: ”Detta är oklart. Men om det är så, vad ska jag då göra med alla mina fina gudar? Mina förfäder trodde på dem. Är det rätt av mig att förbli trogen dessa förfäders tro, eller borde jag börja tro på judarnas Gud?
Översättning från engelska av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.